med ett lägre pris; är efterfrågan stor, måste köparen, om han vill köpa, betala ett högre. Man kan alltså säga, att det faktiska prisets höjd i allmänhet regleras af förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Men detta förhållande påverkas tydligen också själft i allmänhet af priset: ett högre pris hämmar efterfrågan (det är färre, som då vilja köpa, och äfven i fråga om oumbärliga varor inskränkes åtminstone konsumtionen), ett lägre pris har motsatt verkan; å andra sidan tenderar ett högre pris att öka tillgången (den större vinst, som det kan innebära, lockar till ökad produktion), ett lägre pris åter verkar hämmande på tillgången. Mellan tillgång och efterfrågan å ena sidan och priset på den andra består sålunda en ständig växelverkan. En säljares såväl som en köpares ställning bör då i allmänhet bli fördelaktigare, i samma mån han själf kan inverka reglerande på denna växelverkan, och möjligheten härtill ökas, ju mer obunden han är af konkurrenters åtgärder. Den fördelaktigaste ställningen bör intas af den säljare eller köpare, som på sin sida står ensam utan (afsevärd) konkurrens, under det att på motsidan konkurrens hindrar den enskilde att utöfva något bestämmande inflytande; den ofördelaktigaste ställningen åter just af dessa sinsemellan konkurrerande köpare eller säljare, som stå emot en enda oberoende säljare eller köpare. I det hela kunna vid fri prisbildning tre hufvudslag af faktiska pris komma till stånd: 1:o. s. k. isoleradt pris l. specialpris, då en enda säljare står emot en enda köpare, hvarvid alltså ingen konkurrens förefinnes på någondera sidan; 2:o. monopolpris, då antingen en enda säljare står emot ett flertal sinsemellan konkurrerande köpare eller en enda köpare står emot flera konkurrerande säljare, hvarvid sålunda konkurrens finnes blott på endera sidan; 3:o. marknads- l. konkurrenspris, då ett flertal konkurrerande säljare står emot ett flertal konkurrerande köpare, alltså med konkurrens på båda sidorna. Det isolerade priset är mera sällsynt. Det förekommer t. ex. då för ett byggnadsföretag önskas ett speciellt stycke jord (hvarpå för tillfället inga andra spekulanter finnas) eller då ett fartyg på öppna sjön är i sådant läge, att det önskar hjälp af ett tillstädeskommet bärgningsfartyg. I detta fall, då den fördel den ena parten har i sin själfständiga ställning, neutraliseras af, att motparten har alldeles samma fördel, är de båda parternas ställning lika stark, eller kan åtminstone vara det, och det faktiska prisets höjd, om ett sådant åvägabringas, kommer väsentligen att bero på deras personliga skicklighet vid underhandlingen därom. Men i samma mån affärens afslutande för endera parten (vanligen köparen) får karaktären af nödvändighet, blir gifvetvis hans ställning försvagad. Om vid isoleradt byte parterna ej kunna enas om priset, hänskjutes stundom afgörandet helt eller delvis till en kompromissnämnd. Särskildt i fråga om köp af jord för allmännyttigt ändamål kan saken afgöras genom laglig expropriation, hvarvid, då öfverenskommelse om priset ej kan träffas, detta fastställes af en på särskildt sätt sammansatt nämnd (se Expropriera) och får då karaktären af tvångspris. Af monopolpris är det, som kommer till stånd vid köparmonopol, likaledes mera sällsynt. Ett sådant fall skulle t. ex. uppstå, om i nyss anförda exempel för byggnadsföretaget flera jordstycken med olika egare, som gärna ville sälja och saknade andra spekulanter, befunnes lika lämpliga, eller om flera bärgningsfartyg från konkurrerande bolag erbjöde det hjälpsökande fartyget sina tjänster. Det andra hufvudslaget af monopolpris åter, det, som uppkommer vid säljarmonopol, förekommer betydligt oftare och har särskildt under senare tid blifvit allt vanligare genom kartell- och trustbildning. Monopolistens ställning är gifvetvis alltid mycket gynnsam och blir det i allmänhet alltmer, ju starkare konkurrensen är på motsidan. Visserligen kan han ej alldeles godtyckligt bestämma priset, men han utöfvar dock alltid ett afgörande inflytande på detsamma, särskildt genom den möjlighet han har att reglera efterfrågan vid köpar- och tillgången vid säljarmonopol (jfr f. ö. Monopol). Vid bildandet af det tredje hufvudslaget af pris, marknadspriset, kunna hvarken säljare eller köpare utöfva något afgörande inflytande, utan bestämmas själfva af de objektiva ekonomiska faktorerna. Prisets höjd kommer då närmast att bero på det för tillfället rådande förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, och vid hvarje särskildt marknadstillfälle kan, trots mångfalden af deltagare, i det hela blott ett enda faktiskt pris bli gällande ("indifferensens lag"). Detta pris blir regelbundet det, som fordras af den billigaste säljaren, ty åtminstone det priset måste betalas af de köpare, som då verkligen vilja köpa, och de öfriga säljarna, som då verkligen vilja sälja, måste sänka sina pris till dettas nivå för att ej riskera att icke få sälja. De köpare och säljare, som ej vilja gå med på detta pris, få draga sig tillbaka, och det blir genom dessa "indifferenta" köpares och säljares tillbakaträdande, som jämvikt mellan tillgång och efterfrågan åstadkommes. Det sålunda uppnådda jämvikts- eller marknadspriset gäller dock blott för detta marknadstillfälle med dess förhållande mellan tillgång och efterfrågan, men ändras i regel vid ett följande, då nämnda förhållande kan vara ett annat. -- För en varas marknadspris spelar kostnaden för dess produktion en viss normerande roll. Härvid är emellertid en åtskillnad att göra mellan sådana varor, hvilkas produktion kan ökas efter behag (så att äfven en enda producent eller producentgrupp skulle kunna leverera hela den erforderliga mängden) och till en kostnad, hvilken åtminstone ej är högre än förut, och sådana, i fråga om hvilkas produktion möjligheterna äro begränsade och hvilkas producerade mängd kan ökas endast med allt högre kostnader. I fråga om varor af det förstnämnda slaget kan icke marknadspriset under någon längre tid hålla sig hvarken afsevärdt öfver eller under produktionskostnaderna: i förra fallet skulle (då ju konkurrensen är fullt effektiv) produktionen snart ökas och priset genom den sålunda ökade tillgången pressas ned, i senare fallet skulle produktionen gifvetvis komma att inskränkas eller upphöra, tills priset genom den därigenom minskade tillgången åter stigit. Marknadspriset för sådana varor tenderar alltså i stort sedt att hålla sig omkring produktionskostnaderna. Detta "normalpris" står då kvar på samma nivå, så länge produktionskostnaderna förbli desamma, men om dessa kostnader nedbringas (t. ex. genom