förbättringar i produktionstekniken), uppstår ett nytt lägre sådant. Om, som i allmänhet är fallet, produktionskostnaden är olika för olika producenter af samma vara, normeras marknadspriset gifvetvis närmast af produktionskostnaden för de under de gynnsammaste förhållandena arbetande producenterna, som ju kunna sälja till billigaste pris, hvarvid de ogynnsammare ställda producenterna, om de öfver hufvud vilja fortfara att producera, få finna sig i en mindre inkomst af produktionen, då de måste sälja till samma låga pris som de förre, men själfva ha större produktionskostnader; och om deras ställning under en successiv sänkning af normalpriset blir allt ogynnsammare, måste de förr eller senare upphöra att producera. En sådan fortgående sänkning i normalpriset har under senare tid förekommit för många varor och särskildt allmänt i fråga om fabriksvaror, bl. a. på grund af den minskning i produktionskostnad, som tillverkning i stor skala medför, hvarvid många förutvarande mindre producenter tvungits att upphöra med sin produktion. I fråga om sådana varor åter, hvilkas producerade mängd vid ökad efterfrågan ej kan ökas efter behag och blott till allt högre kostnader, blir det produktionskostnaden för den sista kvantitet af varan, som erfordras för att fylla marknadens behof, som blir den normerande, och för hvarje sådan, en större produktionskostnad medförande ökning af den erforderliga totalmängden kommer sålunda priset att stiga. Härvid rättar sig alltså priset efter de för hvarje gång ogynnsammast ställde producenternas kostnader, hvilka måste fordra ett högre pris för att täcka sina högre kostnader, under det de gynnsammare ställde producenterna, som naturligtvis få samma höga pris, erhålla en motsvarande fortgående ökning i inkomsten af sin produktion. Ett sådant, på grund af produktionens oförmåga att med samma kostnad fylla det ökade behofvet småningom stigande pris, har under senare tid hufvudsakligen förekommit i fråga om varor med ett mer inskränkt af sättningsområde, såsom mjölk, ägg, färskt kött, men äfven för en del varor med större marknad, såsom läder och vissa trävaror. I en mer eller mindre aflägsen framtid komma nödvändigtvis allt flera varor att drabbas af en sådan successiv prisstegring, i mån som naturens förråd (t. ex. af kol, malm) och alstringskraft (t. ex. i fråga om säd) till följd af den ökade efterfrågan från en alltjämt växande befolkning måste allt hårdare anlitas, så att det blir nödvändigt att tillgripa äfven sådana förråd och sådan alstringskraft, som kräfva allt drygare kostnader för produkternas åvägabringande. -- Om de faktiska prisens växlingar under olika tider se Prisindextabeller. -- 2. (Samma härledning som Pris 1.) Benämning på den summa penningar eller det föremål (hederspris), som är utsatt för segraren i en täflan (i vetenskap, litteratur, konst, idrott o. s. v.). -- 3. (Af fr. prise, af prendre, taga) Den vanliga benämningen på gods och särskildt fartyg, som under krig uppbringas (se vidare Uppbringning), under förutsättning att uppbringningen sedermera af domstol (se Prisdomstol) pröfvas giltig och alltså det uppbringade kondemneras eller prisdömes, hvarigenom eganderätten till prisen öfvergår till den, som vid därpå följande exekutiv försäljning erhåller densamma. 1. Å. W:son M. 3. Rld. Prisa vinden, sjöv., säges om ett fartyg, som vid bidevindssegling eller då vinden är knapp håller alltför lätt (styr för långt åt lä). Förr nyttjades detta uttryck i nästan motsatt betydelse, såsom att vid kryssning begagna alla tillfällen att vinna i lofven. - Man säger äfven, att ett fartyg prisar vinden, då det med alla dragande segel tillsatta begagnar sig af en gynnsam vind. R. N.* Priscianus från Cæsarea, sannolikt det i Mauretanien, författare i latinsk språkvetenskap, uppehöll sig under kejsar Anastasius (491--518), hvilken han egnade hexametrisk panegyrik, i Konstantinopel som lärare i latinska språket. Hans stora arbete Institutiones grammaticæ i 18 böcker är ännu i behåll i omkr. 1,000 manuskript. Det innehåller en fullständig systematisk framställning af den latinska grammatiken (16 böcker behandla formläran, 2 upptagande mera än en fjärdedel af det hela, ordfogningen), är särdeles viktigt genom sina många notiser och citat ur den äldre förlorade litteraturen samt har tjänat som grundval för grammatiska arbeten ända till senaste tider; arbetet utmärker sig för klarhet och reda, men är -- helt naturligt för hans tid -- utan vetenskaplig grundval. Hans härledningar äro stundom högst egendomliga, t. ex. cælebs (ogift) af celestium vitam ducens (lefvande de saliges lif). Särskildt har P:s terminologi i mycket vunnit häfd. Smärre arbeten af P. äro de tre, Symmachus tillegnade, om talförhållanden samt om mynt och vikt, om Terentius' versmått och om retoriska öfningar. Äfven finnes en geografisk handbok, bearbetad, likasom Avienus' likartade, efter greken Dionysios. Första upplagan trycktes 1470 i Venezia. För öfrigt äro hans verk utgifna i Keils "Grammatici Latini" (bd 2 o. 3, 1855--59), Baehrens' "Poetæ latinæ minores" (bd 5, 1883), och C. W. Müller, "Geographi græci minores". (J. C.) Prisci'lla, martyr. Se A q u i l a. Priscilliäner, anhängare till Priscillianus (se d. o.). PriscillianPsm. Se Priscillianus. Priscillianus, en spanjor af rik och förnäm släkt, d. 385, framträdde i slutet af 300-talet som ledare af en sekterisk asketisk rörelse i Spanien, som senare utbredde sig äfven till Gallien och synes ha varit den kanske mest betydande af de många likartade, mot kyrkans förvärldsligande riktade sträfvandena vid denna tid. Priscillianismen, som ursprungligen hade karaktären af en ren lekmannarörelse, fann dock stöd hos flera spanska biskopar, genom hvilkas inflytande P. själf blef biskop i Åvila, men framkallade från början genom sitt mot den kyrkliga ordningen stridande konventikel-väsen, sitt anspråk på att återupplifva den ur-kristliga, "profetiska" nådegåfvan, sitt bruk af från kyrkans sida ej erkända apokryfiska skrifter o. s. v. ett förbittradt motstånd från andra biskopar, särskildt Hydatius från Emerita och Ithacius från Ossonuba. Af dessa riktades mot P. och priscil-lianismen anklagelser, förutom för de nämnda brotten mot kyrklig ordning, också för allehanda moda-listiska, gnostiska och manikeiska irrläror, äfvensom för i samband med de hemliga sammankomsterna 22 b. 10