lagstiftningsåtgärder, sedan konungen och den privilegierade personen eller klassen gjort aftal om å ena sidan skyldigheter och å den andra rättigheter. Särskildt vid ståndsprivilegiernas tillkomst ha sådana aftal visat sig verksamma. Ju ofullkomligare en stats organisation varit, dess bristfälligare och overksammare har den allmänna lagstiftningen äfven varit, till följd hvaraf man måst taga sin tillflykt till särskilda lagar, som regenten själfmyndigt utfärdat efter öfverenskommelse med de mäktigaste medborgarklasserna. Dessa tillförsäkrade sig dels vissa företrädesrättigheter i samhällsställning, i utgörande af allmän tjänst och beskattning, dels särskildt skydd för viss verksamhet, hvilken eljest kunde efter godtycke inskränkas eller helt förbjudas. Ursprungligen motsvarade de åtagna förpliktelserna och de förlänade företrädesrättigheterna hvarandra, hvadan bestämmelserna i dessa särskilda lagar voro att anse endast såsom särskilda regler för tillämpningen af den i allmänna lagen innehållna rättsgrundsatsen, ej som afvikelser från det allmännas kraf på den enskilde medborgaren. I samma mån förhållandena ändrades i den riktning, att förpliktelserna ej kunde så, som sig borde, göras det allmänna till godo, kvarstodo emellertid företrädesrättigheterna, som gåfvo sina innehafvare en särskild ställning. Som emellertid enligt sin princip hvarje privilegium för den privilegierade skapar hvad man kan kalla ett rättsgodt, en abstrakt nyttighet, så ha de gifna privilegierna ansetts åtnjuta en särskild helgd, och därför anses hvarje godtycklig inskränkning af ett privilegium otillåten äfven å statsmaktens sida, så snart det icke förverkas från den privilegierades sida. Denna grundsats hindrar dock ej, att privilegier ändras eller upphäfvas, då det allmänna bästa sådant fordrar. Huruvida detta bör ske mot ersättning eller utan sådan beror på privilegiets natur. Har det grundat en privaträttighet till det ifrågavarande rättsgoda, bör ersättning ega rum, liksom fallet är, då andra välfångna privaträttigheter inskränkas eller upphäfvas. Faller privilegiet inom den offentliga rätten, kan dess upphörande åstadkommas i lagstiftningsväg dels genom utjämnande, så att hvad som utgjort privilegium blir för alla tillgängligt, t. ex. i allmänna medborgerliga friheters åtnjutande, dels genom omorganisation af de allmänna inrättningar eller ändring af de lagar, af hvilkas bibehållande i ett visst skick privilegiet betingas, t. ex. ståndsmedlemmars representationsrätt, rätt till ämbeten, städers rätt till vissa inkomster mot skyldighet till vissa anstalters upprätthållande. I Sverige ha privilegierna ingen gammal häfd. Kristofers från 1400-talet härrörande landslag (Konungabalken, kap. 2) tillförsäkrar andligt och världsligt frälse åtnjutande af deras "privilegia och gamla frihet", hvilken försäkran motsvaras af åliggande för konungen enligt konungaeden att hålla samma deras frihet och privilegia (samma förpliktelse ålades konungen äfven i den ett århundrade äldre Magnus Erikssons landslag, men ordet "privilegia" förekommer där icke). Dessa privilegier blefvo i medeltidens stadgar, recesser och förskrifningar utvidgade och närmare bestämda. Med reformationen upphörde i allmänhet de rättigheter, som tillhört katolska kyrkan såsom påfvekyrka, att gälla, men världsliga frälsets privilegier bibehöllo sig. De afhandlas redan i Gustaf I:s konfirmation och privilegier för riksens råd och adel i Sverige af 1526, hvilken urkund hufvudsakligen innehåller bestämmelser om adelns rätt till sakören. Den första kodifikationen af de adliga privilegierna innefattas i Johan III:s privilegier af 1569. Efter det nya sådana blifvit gifna 1594 af ungefär samma innehåll, utfärdades fullständiga privilegier för ridderskapet och adeln af Gustaf II Adolf 8 okt. 1617. Under 1600-talet visar sig privilegielagstiftningen äfven inom andra områden. Kyrkans prästestånd utverkade för sig med biträde af de båda öfriga ofrälse stånden privilegier vid 1647 års riksdag, hvilka trycktes och utfärdades 28 nov. 1650. Därjämte bör märkas, att näringslagstiftningen på dessa tider var ett slags privilegielagstiftning. Städers anläggning uppmuntrades genom beviljande af särskilda förmåner för dem och deras borgerskap. På dylikt sätt uppmuntrades bergsnäringen, hvarjämte för särskilda industrigrenar bildades mäktiga bolag, åt hvilka förlänades privilegier, och i samband därmed förlänades monopol för att förskaffa staten inkomster. Alla dessa lagar utgingo från konungamakten och ansågos som konungens och det privilegierade ståndets eller den privilegierade personens ensak. Jämte utverkande af privilegier, där sådant med fördel lät sig göra, sökte hvarje riksstånd för sig skydda sina intressen och afhandlade med kronan om skydd för och främjande af dem, hvilket framkallade en särskild lagstiftning: resolutioner på ståndsbesvär. Redan i k. resol. på städernas besvär 1680 utfäste sig dock Karl XI att upphäfva alla monopol och privilegierade kompanier, hvilket löfte i 1789 års försäkran till borgarståndet tog form af försäkran, att inga monopol vidare skulle beträffande sådan "handel, rörelse, konst eller slöjd som förut är känd, idkad och i allmänhet idkas kan" upplåtas till förmån för enskilda, hvilken försäkran emellertid själf angaf sig såsom grundande ett privilegium, oaktadt i 1720 års R. F. § 49 bestämts, att inga nya privilegier ett helt stånd angående finge utgifvas utan samtliga ständernas vetskap och samtycke, och i 1723 års riksdagsordning § 13 stadgas, att resolutioner öfver särskilda stånds besvär ej finge utfärdas, så framt ej ständerna voro eniga därom. Däremot hade i enlighet härmed ridderskapets och adelns privilegier 16 okt. 1723 med samtliga ståndens samtycke utfärdats. Dessa privilegier gälla ännu i de få delar, som icke af senare tids lagstiftning blifvit upphäfda eller ändrade. För prästerskapet utfärdades särskilda privilegier samma dag, till stor del lika med de 1650 gifna. I § 51 af 1720 års R. F. tillades till försäkran om städernas bibehållande vid välfångna privilegier och rättigheter, att de må af riksens ständer efter tidernas omständigheter lämpas. Någon kodifikation af borgerskapets eller städernas privilegier skedde icke, utan dessa privilegier äro att söka dels i de privilegier, som för hvarje stad särskildt utfärdats, dels i resolutionerna på städernas besvär, särskildt resolutionen af 16 okt. 1723, hvarjämte i den "försäkran", som i samband med Förenings- och säkerhetsakten gafs till rikets borgerskap och städerna 23 febr. 1789, hufvudmomenten äro sammanfattade. Hvad bondeståndet beträffar, utgjordes dess egentliga privilegium, då de öfriga ståndens rättigheter vid