grundläggandet af frihetstidens statsskick ordnades, af representationsrätt som ett af de 4 stånden. I öfrigt sammanföllo dess rättigheter med dem, som egare af skattehemman och innehafvare af kronohemman med stadgad åborätt åtnjöto. De rättigheter, som i Förenings- och säkerhetsakten och den i samband därmed gifna försäkran och stadfästelse å svenska och finska allmogens fri- och rättigheter 23 febr. 1789 bekräftades, voro ej några särskilda företrädesrättigheter. De hade dock sin stora betydelse, ty genom dem blefvo de inskränkningar i egande- och nyttjanderätt till jord, som ålagts skatte- och kronohemmans innehafvare, borttagna, hvarjämte i öfrigt garanti af allmänna medborgerliga friheter gafs allmogen, i likhet med hvad de andra ståndens privilegier innehöllo i detta afseende, och särskildt gafs en sådan garanti i afseende på beskattning genom försäkran om privilegieskydd mot förhöjning af de jorden åliggande grundskatter. I 1809 års R. F. § 60 upptogs monopolförbudet från 1789 i den form, att konungen ej finge "till vinning för sig och kronan eller enskilda personer och korporationer några monopolier fastställa", hvarigenom alltså en begränsning gjordes i den enligt § 89 konungen eljest tillkommande ekonomiska lagstiftningsmakten, på det att denna ej skulle kunna brukas till förfång för riksdagens bevillningsmakt. Men därjämte återupplifvades i § 114 den i 1720 års R. F. intagna, i 1772 års R. F. förnyade bestämmelsen om förbud mot nya privilegiers utfärdande utan samtliga riksståndens vetskap och samtycke, med tillägg att äfven må bero på samtliga riksståndens öfverenskommelse och konungens bifall att låta dem undergå de förändringar och jämkningar, som rikets behof kunna fordra. Bekant är, huruledes strid mellan stånden uppstod om denna paragrafs bibehållande, en strid, som höll på att förhindra grundlagens antagande, samt huruledes denna strid slöt med de öfverenskommelser om jämkningar och ändringar i privilegierna, som innehållas i k. kung. 6 april 1810, hvilken bl. a. upphäfver allt slags skillnad i rättigheten att ega och besitta jord och stadgar, att hvarje svensk man, till hvilken klass af medborgare han räknas må, skall vara berättigad att förvärfva och besitta fast egendom och jord inom Sveriges rike af hvad natur som helst och åtnjuta densamma tillhörande förmåner, mot uppfyllande af därmed förknippade och redan fastställda eller framdeles åtagna skyldigheter. Vid antagandet af den nya riksdagsordningen 1866 ändrades R. F. § 114 så, att däri bestämdes, att "de forna riksståndens privilegier, förmåner, rättigheter och friheter skola, där de ej egt oskiljaktigt sammanhang med den stånden förut tillkommande representationsrätt och således med denna upphört, fortfarande gälla". Vidare bestämdes, att ändring eller upphäfvande af dem ej skall kunna ske utan genom konungens och riksdagens sammanstämmande beslut och med bifall af ridderskapet och adeln, om frågan rör detta stånd, eller af allmänt kyrkomöte, om frågan rör prästerskapets och kyrkans privilegier. Som grundsats i den svenska lagstiftningen gäller således, att privilegier kunna, därest de icke tillhöra adeln eller prästeståndet, genom konungs och riksdags beslut fritt ändras och upphäfvas. Dock plägar vid lags stiftande undersökas, huruvida något privilegium beröres af den i fråga satta lagstiftningsåtgärden eller huruvida denna i sig involverar en privilegiefråga, och denna fråga plägar särskildt utredas och göras till föremål för lagbestämmelse. Med hänsyn till de förändringar, som lagstiftningen i samband med samhällsutvecklingen undergått, ha äfven privilegierna på annat sätt undergått ändring. Mycket af hvad som förr varit privilegium har gjorts till lag för alla. Hvad som tillhört ett visst stånd, t. ex. rätt till frälsejord och de förmåner, som i ridderskapets och adelns privilegier äro förbundna med innehafvande af sådan jord, har upphört att gälla som ståndsprivilegium och blifvit utsträckt till en viss kategori af medborgerlig verksamhet eller medborgerlig rätt. H. L. R. (Rld.) Privilegierad, som åtnjuter ett eller flera privilegier (se d. o.), utrustad med företrädesrättigheter. Privilegieår. Se Nådar. Privilegium, lat. (af prlvus, enskild, och lex, lag), enskild förmån, särskild frihet till något, företrädesrättighet. Se Privilegier. Privislja^skij kraj, "Weichselområdet". Se Polen, sp. 1195. Privoz [prji'vås]. Se O d e r f u r t. Privy council [pri'vi käVnsl], eng., "Hemliga rådet", är Englands officiella statsråd. Dess anor gå tillbaka till den normandiska eröfringen (1066). De store vasallerna samt de mest betydande hof-och statsfunktionärerna ordnade sig småningom (under Edvard I, från hvars tid medlemmarnas edsvurenhet förskrifver sig), till en ständig rådkammare, Concilium regis 1. King's council, där äfven-ledes konungs dom dömdes och förvaltningens skilda trådar sammanlöpte. Det hade utvecklat sig ur den tidigare med mycket omfattande befogenheter utrustade rådsförsamlingen curia regis, från hvars funktioner finansiella och ett stort antal judiciella ärenden småningom afskildes för att anförtros åt särskilda ämbetsverk. Under Rikard II (1377- 99) bestämdes dess medlemmars antal till omkr. 15, under Henrik IV voro de (1404) 19, hvaraf 3 biskopar, 9 peers och 7 commoners. Först under Henrik VI:s minderårighet (1422-42) uppkom namnet Privy council. Med Tudorernas tronbe-stigning blef Privy council härden för styrelsen, men saknade själfständighet och var endast ett verktyg för konungen. Medlemsantalet hade 1553 stigit till 40. Revolutionen på 1600-talet krossade rådets domsrätt (den ryktbara Stjärnkammaren och Höga kommissionen voro utskott ur rådet); när Stjärnkammaren 1641 af skaffades, förbjöds samtidigt rådet att syssla med civila rättegångsmål. Stuartarna började regera med mindre utskott af "Hemliga rådet", och sedan* Vilhelm III (1689- 1702) utbildade sig efter hand ur Privy council The cabinet, som nu är Englands verkliga, ehuru ej officiellt erkända statsråd. (Se härom Storbritannien, Författning.) Fastän skillnaden emellan cabinet och council var afgjord redan på Georg III:s tid, fortfar Privy council ännu i dag att existera och kallas regeringens säte. Det är en talrik samling (291 medl. i nov. 1914) af prinsar, ärkebiskopar, högadliga magnater, ministrar och f. d. ministrar m. fl. Medlemmarna (privy coun-cillors) inkallas af suveränen och sitta kvar under hans lifstid och 1/2 år därefter. Rådet samman-