315 Processinvändning-Processvansinne 316 bristen på en processförutsättning, kallas processinvändning. Om denna terminologi äro dock ej alla svenska processualister ense. E. K. Processinvändning, jur. Se Processförutsättningar. Procession (af lat. procefssio, framskridande), högtidligt tåg, festtåg; begrafningståg, likfärd. Processiönskors (Processionskrucifix). Se KruciJ i x, sp. 76. Processionsspinnare, Cnethocampa, zool., ett släkte af spinnarfjärilar af 28-38 mm. vingbredd, med mörka tvärlinjer öfver de grå framvingarna samt med ljusare bakvingar. Larverna ha ådragit sig särskild uppmärksamhet dels för sin sällskaplighet, dels för sina giftiga egenskaper. Mest omtalad är den i mellersta Europa på ekar lefvande C. processionea (se fig. 4 å pl. I till art. Skogens skadeinsekter), hvars larver tillbringa dagen i ett gemensamt, af silkestrådar spunnet bo på ekstammen och mot kvällen vandra ut i regelbundet ordnadt tåg för att söka föda på ekarnas blad. De unga larverna tåga i gåsmarsch, men de äldre bilda svinfylking med en ledare i spetsen, bakom hvilken de öfriga vandra med tilltagande antal i hvarje följande led och ända till 15-20 i de sista. I det gemensamma boet förpuppa sig till sist alla i fasta, pergamentartade kokonger, med inblandning af larvernas hår. Larverna, som äro svartaktiga med hvitgrå sidor och rödaktiga ryggfläckar och vårtor, äro beklädda med ett slags brännhår, innehållande ett ur hudkörtlar afsöndradt, skarpt retande ämne, som medelst de afbrutna hårens spetsar kan införas i människohuden och där framkalla inflammation och olidlig klåda. Vida värre kunna följderna bli för både människor och djur, om de med vinden från bona kringförda håren råkat komma in i andningsorganen- eller matsmältningskanalen, då de t. o. m. lära kunna förorsaka döden. - Ingen art af släktet har med säkerhet anträffats i Sverige. G. A-z. Processledande verksamhet, jur. Med domarens processledande verksamhet förstår man inom processteorien det initiativ och den verksamhet, som tillkomma domaren i processen. Man skiljer emellan materiell och formell processledning. Den förra afser domarens verksamhet för åstadkommande af processmaterial; den senare kan lämpligen bestämmas som domarens verksamhet med hänsyn till processmaterialets ändamålsenliga anordning och regleringen af förfarandets yttre gång. Att en formell processledning måste tillkomma domaren, kan ej gärna vara föremål för meningsskiljaktighet, och åsikterna om dess lämpliga omfattning stämma också i det stora hela öfverens. Divergensen är något större i fråga om den materiella processledningen. Skillnad måste göras emellan civil- och straff-process. Domarens ställning är i straff processen, i synnerhet i de gröfre brottmålen, väsentligen en annan än i civilprocessen. I straff processen, som ju har till föremål statens eget straff anspråk, är staten omedelbart intresserad af, att rättegången leder till ett riktigt resultat, och en garanti härför ligger däri, att domstolen tillerkännes rätt och plikt att öfvervaka, att utredningen och bevisningen i målet erhålla den fullständighet och riktighet, som vederbör. Då däremot civilprocessen har till föremål privata rättsförhållanden, öfver hvilka de enskilda intressenterna ega fritt förfoga, föreligga ej skäl för att tillerkänna domstolen ett så vidt-gående initiativ som i straff processen. Den moderna civilprocessen likasom äfven vår svenska på 1734 års lag grundade civilprocess hvilar på förhandlingsprincipen, enligt hvilken det principiellt tillkommer parterna att sörja för processmaterialet. Men man uppfattar ej förhandlingsprincipen som själf ändamål, utan endast som en ändamålsenlig anordning för vinnande af processens syfte: ett riktigt och snabbt afgörande af tvisterna. I den mån principen icke visar sig duglig, modifierar man den, och dessa modifikationer inrymmer man under begreppet domarens processledande verksamhet. Det härskar numera enighet om, att en kraftig processledning måste tillkomma domstolen, så framt rättegångsordningen skall kunna ge nödiga garantier för, att den verkliga rätten kommer till heders. Svensk rätt står sedan äldsta tider på den ståndpunkten, att domaren icke får hålla sig passiv, utan skall utveckla en kraftig verksamhet för fastställande af tvistens föremål och för åstadkommande af en klar och fullständig utredning samt i sanningsforskningens intresse. Det hufvudmedel, som lagen för tillgodoseende af dessa syften ställer till domarens förfogande, består i frågor till parterna. Domaren eger, för att kunna utöfva sin frågerätt, kalla parterna till muntligt förhör; han eger också förelägga part personlig inställelse. Hvad bevisningen beträffar, så eger domstolen af eget initiativ anställa syn och tillkalla sakkunniga, däremot icke inkalla vittnen. Litt. : Annerstedt, "Om domarens processledande verksamhet vid civila rättstvister" (1875), och Granfelt, "Den materiella processledningen" (1908). E. K. Process-sjuka, med. Se Processvansinne. Processuäliter, adv., genom rättegång, rätte- Proce^sus vermiformis 1. Appendixcoeci (vermicularis), anat., ett hos människan samt hos en del högre djur och vombaterna (Phascolo-mys) förekommande bihang (divertikel) till blindtarmen. Hos människan är detta bihang af en gåspennas tjocklek, 2-23, vanligtvis omkr. 8*/2 cm. långt och hänger med af rundad spets ned öfver bäckenkanten. Strukturen af dess slemhinna är lik groftarmens, men muskulaturen och den elastiska substansen svaga, i följd hvaraf divertikelns innehåll svårare aflägsnas. Dess betydelse är okänd, men det blir lätt delvis på grund af nyss nämnda svaga byggnad sätet för ganska vådliga sjukdomar (se Blindtarmsinflammation). Jfr pl. II till art. Människan. G. v. D.* Processvansinne, Parafnoia quärulans, med., är en form af förryckthet, som yttrar sig i sjukligt oresonliga rättsanspråk och en obetvinglig benägenhet att till hvarje pris göra dem gällande. Dessa rättsanspråk kunna i månget fall ega ett visst berättigande, och det sjukliga i denna form af förryckthet ligger därför mindre i grundlösheten af den sjukes fordringar än i den omdömeslös-het och orimlighet, med hvilken han till det yttersta vidhåller dem. Det förefinnes i -detta afseende den mest påtagliga disproportion mellan den faktiska betydelsen af den sak, till hvars ernående den sjuke sträfvar, och de oerhörda och ofta förtvif-lade ansträngningar han offrar därför. Den sjukes