317 Proch-Prochåzka 318 fordran är hans "fixa idé", för hvilken han efter fruktlösa försök att gå från domstol till domstol och från instans till instans vedervågar ej blott sin egen, utan äfven hela sin familjs välfärd och existens. Med den förryckte i allmänhet delar kverulanten - d. v. s. den af processvansinnet angripne - egenskapen att vara sjukligt ömtålig, då det gäller honom själf och hans egna intressen, medan han gentemot andra utvecklar den största hänsynslöshet. På detta sätt kommer han oupphörligen i delo med sina medmänniskor och spårar af ringa anledning fiendskap och förföljelse, och ju mer han misslyckas i sina förehafvanden, desto mera växer hans oresonlighet och sjukliga rätthafveri, hvilket återigen har till följd, att han genom nya stämningar och evigt upprepade tvister blir till kännbar olägenhet för de domstolar han hemsöker, till dess man slutligen efter en ofta oöfverskådlig rad af rättsliga förvecklingar får klarhet i sakens verkliga sammanhang eller åtminstone begynner ana, att han lider af sinnessjukdom. Då kverulanten äfven i det af seendet liknar den förryckte, att han eger i behåll sin formella reda och förmår uttrycka sig med hjälpligt sammanhang, är det för honom möjligt att ganska länge dupera icke blott allmänheten, utan äfven de domare, med hvilka han kommer i beröring, hvadan frågan om hans sinnesbeskaffenhet först på ett rätt framskridet stadium i sjukdomen blir aktuell och föremål för undersökning. Genom sin slagfärdighet, sin juridiska jargong och andra dylika under evigt processande förvärfvade egenskaper har han också ett visst skydd mot misstanken för att icke vara "fullt klok", och när sjukdomen till sist trots allt hos honom blir uppenbar, sker detta stundom på det sätt, att kverulanten under en sjukligt obehärskad häftighet förgår sig vid sittande rätt eller an-norledes efter störande uppträden, våldsamhet eller annan påtaglig form af samhällsvådlighet blir omhändertagen och medelst internering oskadliggjord. - I allmänhet torde processvansinnet, liksom andra former af förryckthet, kunna anses som en sinnessjukdom med ogynnsam utgång, hvarvid alltså de sjukliga föreställningarna till sist så fixeras hos den sjuke och hans medvetande så utfylles däraf, att en befrielse från dem och deras inflytande på hans handlingar knappast är tänkbar. Emellertid får icke förbises, att relativt lindriga fall af denna art kunna inträffa, då vissa förändringar i den sjukes lif, såsom en förflyttning till annan ort m. m., kunna medföra en så påtaglig omläggning af hans intressen, att de "fixa idéerna" småningom undanträngas af andra tankar och upphöra att vara aktuella. Därmed är ingalunda säkert, att de sjukliga föreställningarna korrigeras; en afsevärd förbättring och relativ hälsa blir det oaktadt märkbar i samma mån, som de "fixa idéerna" upphöra att vara bestämmande faktorer i hans lif. Den allmänna regeln, att förrycktheten i dess olika former småningom utvecklar sig ur en medfödd abnorm karaktär, gäller mindre för dessa relativt lindriga fall med gynnsam utgång, alldenstund de sjukdomsalstrande momenten i dessa fall mera äro att söka i yttre omständigheter och ödesdigra, affektlifvet starkt påverkande händelser. Jfr Förryckthet, Hysteri och Psykisk chock. G-s. Proch, Heinrich, österrikisk sångkompositör, f. 1809 i Böhmisch-Leipa, d. 1878 i Wien, blef 1837 kapellmästare vid Josephstädter-teatern och 1840 vid hofoperan i Wien samt pensionerades 1870. P. ansågs för en skicklig operadirigent, komponerade några komiska operor och vann anseende som sånglärare. Bland hans sånger hade i synnerhet Von der Alpe tönt das horn ("Alphornet") en tid stor spridning, men den har delat de öfrigas öde att föråldras, liksom så många andra alster af den sentimentala senromantiken. A. L.* Prochaska-affären [pra'j aska-], benämning på en konflikt mellan Österrike-Ungern och Serbien under Balkankriget 1912-13, hvilken ett ögonblick hotade att indraga Österrike-Ungern och medelbart äfven andra stormakter i kriget. De serbiska myndigheterna hade låtit fängsla österrikisk-ungerske konsuln i Prizren, Oscar Prochaska (konsul där sedan 1907), under förebärande af att han upphetsat ortens befolkning till öfverfall på serbiska trupper. Prochaska blef i fångenskapen illa behandlad, men de fantastiska rykten om mot honom begångna ogärningar, som spriddes och troddes i Wien, befunnes vid närmare utredning vara uppdiktade eller måttlöst öfverdrifna. Jan. 1913 af-vecklades konflikten: Prochaska frigafs, och serbiska trupper saluterade den på konsulatsbyggnaden ånyo hissade österrikisk-ungerska flaggan; kort därpå förflyttades Prochaska till en konsulär befattning utanför Balkanhalfön. V. S-g. Prochåzka [prårchaska], Frantisek, tjechisk språkforskare, f. 1749 i Neu-Pak, d. 1809 i Prag, inträdde 1767 i ett märiskt paulinkloster, där han antog namnet F a u s t i n, och prästvigdes 1772. Han blef, efter ordens upphäfvande, censor och inspektör för Prags gymnasier, 1807 öfverdirektör för alla läroverk i Bohmen samt för universitetsbiblioteket i Prag. I förening med Durych utgaf han en för sin tid utmärkt tjechisk öfversättning af Nya (1778) och Gamla testamentet (1780) samt en reviderad ny uppl. af det förra 1786 med jämförande textundersökningar. Bland hans öfriga lärda arbeten märkas De scecularibus liberalium artium in Bohemia et Moravia jatis commentarius (1782) och Miscellaneen der böhmischen und mäh-rischen literatur, seltener werke und verschiedener handschriften (1784). Dessutom utgaf han en mängd äldre bömiska skrifter, hvaribland Dali-mils kroniska och arbeten af Erasmus Rotterda-mus. A-d J. Prochåzka [prå'chaska], Georg, österrikisk läkare, f. 1749 i Mähren, d. 1820, var 1778-91 anatomie professor i Prag och därefter till 1819 professor i anatomi, fysiologi och oftalmologi i Wien. P. var en framstående ögonläkare och uppges ha utfört öfver 3,000 starroperationer. Bland hans skrifter må nämnas Disquisitio anatomico-physiologica organismi corporis humani ejusque processus vitalis (1812). Prochåzka [prå'chaska], Rudolf von, friherre, bömisk tonsättare och musikskriftställare, f. 1864 i Prag, sekreterare vid ståthållarskapet där och medlem af konservatoriets styrelse, åtnjöt musikundervisning af Fibich och har komponerat sånger, instrumentalmusik, sagospelet Das gluck (1898) och ett andligt melodrama Christus (1901) samt skrifvit Mozart in Prag (1892; 2:a uppl.