som utmärker läroämnet, t. ex. jus, medicinam o. s. v. Under den senare kejsartiden hade som man finner bl. a. af Codex Theodosianus (se t. ex. Hænel, Corpus legum) professorerna vid de ej fåtaliga universiteten många och stora förmåner, bland annat skattefrihet och hög rang, motsvarande excellenstiteln i våra dagar. Under medeltiden hade hvar och en, som förvärfvat högsta lärdomsgraden inom någon fakultet, venia docendi (rätt att undervisa vid universitet), hvadan begreppet professor då sammanföll med magister och doctor. I Paris sades i de tre "högre" fakulteterna professor hellre än doctor; vid Bolognas juridiska högskola begagnades båda titlarna om hvarandra. Så småningom öfvergingo professurerna till doterade och fast aflönade ämbeten, ehuru de i vissa länder, såsom i Storbritannien, konkurrerade med andra lärarbefattningar eller kompletterade dem. Jfr Universitet och Oxford, sp. 1180. -- Professorat (föråldradt liksom profession) l. professur, professorsämbete, anställning som professor. J. C. Profet (lat. propheta, grek. profétes, talare, för-kunnare), förkunnare, förutsägare - 1. G. T:s profeter. De män, som man vanligen betecknar med namnet profeter efter de från dem härstammande skrifterna (Amos, Hosea o. s. v., se nedan), äro enligt den förklarande anmärkningen i l Sam. 9: 9 ("Den, som man nu kallar profet, kallade man fordom siare") hufvudsakligen efterträdare till sådana män som Samuel, Natan, Elia, Elisa o. s. v. Sitt namn ha de däremot fått från de extatiska skaror, som omtalas på Samuels tid och hvilkas korybantiska uppträdande skildras i l Sam. 10: 10-12; 19: 18-24. Egendomligt för dessa extatiska profeter är, att de uppträda i samlad trupp under någon framstående ledare i närheten af någon helgedom och begagna hvarjehanda konstlade medel (dans, musikinstrument) för att försätta sig i ett hänryckningstillstånd; siarna (som Samuel) uppträda däremot ensamma. Den extatiska profetrörelsen på Sauls och Samuels tid har sannolikt framkallats af Israels förtryck under filistéerna, och då dess hänförelse tillskrifves Guds ande, som med suggestiv makt griper äfven Saul själf, så betyder detta lika mycket en nationell eller politisk hänförelse som en religiös. På Davids tid finna vi en efterträdare till Samuel i Gad (2 Sam. 24: 11 ff.) och framför allt i Natan (kap. 12); på Salomos tid uti Ahia från Silo (l Kon. 11 ff.). Längre fram, under konung Ahab (800-talet) och till Joas' tid, träffa vi åter (jfr l Kon. 20; 2 Kon. 2-13) profeter, som liksom de på Sauls tid uppträdande hålla ihop och lefva i samfund vid vissa bestämda ställen (Betel, Jeriko, Gilgal, 2 Kon. 2: 3, 5; 4: 38). Men samtidigt få vi ock lära känna personer, som uppenbarligen liksom Samuel höja sig öfver alla de andra eller rent af uppträda emot dem, såsom Elia, Mika, Jimlas son (l Kon. 17-22). Hvad som nu gaf såväl de ena som de andra anledning att uppträda, var framför allt faran för den syriska Baalsdyrkan, hvartill kom Ahabs justitiemord på Nabot. De män, som från och med Jero-beam II:s tid (omkr. 760) öfvertogo profetnamnet, erinra väl i vissa afseenden om de föregående profeterna (de ha syner, tala om, att Guds hand kommer tung öfver dem, utföra vissa uppseendeväc- kande symboliska handlingar o. s. v.), men i sitt väsen äro de mera besläktade med de ensamme siarna. De uppträda som dessa hvar för sig och icke i samlad trupp, och de mera betydande (Amos, Hosea, Jesaja, Jeremia, Hesekiel) tala om en uttrycklig kallelse från Gud, som träffat dem på en bestämd tid och gett dem en bestämd uppgift. Men till skillnad från de gamle siarna (jfr l Sam. 9: 7) togo de aldrig betalt för sin gärning. Förmodligen är det först från en senare tid, då profet-namnet fått denna högre innebörd, som bl. a. en Abraham (l Mos. 20: 7) och Mose (5 Mos. 34) också betecknas som profeter. Betydelsen af dessa mäns (Amos' och hans efterföljares) verk ligger däri, att de fullföljt sina föregångares (Moses, Samuels, Elias etc.) gärning, så att Israels Gud enligt deras förkunnelse blifvit den ende sanne Guden i världen. Det etiskt betingade i Israels särställning till Jahveh har genom deras predikan fått en så stark betoning, att Jahveh också kan uppsäga gemenskapen med sitt folk (Am. 3: 1), och eftersom han är all världens Gud och afgudarna endast väsenslösa skuggor, kan han begagna sig af tidens mäktiga världsriken för att tukta sitt otrogna folk. De uppträda i regel som olycksprofeter, ehuru den dom de förkunna ingalunda är ovillkorlig, utan genom folkets omvändelse kan af vändas, och de låta icke blända sig af Israels tillfälliga blomstring eller yttre gudsdyrkan. De sedliga krafven stå alltjämt i förgrunden i deras predikan: Israels Gud är och skall visa sig som all världens Gud, därför att han är rättens, sanningens, kärlekens och barmhärtighetens Gud. Till hans snara ingripande för att uppenbara sitt väsen hänvisa de därför sin samtid och göra därför anspråk på att känna framtiden (Am. 3: 7; Jes. 40 ff.). Men deras verk gäller dock närmast samtiden, och för att inverka på denna hänvisa de till hvad som måste bli följden af deras åhörares förhållande till deras förkunnelser. Det hebreiska ordet för profet (nabi1} betyder icke heller förutsägare af kommande ting, utan sannolikt talare, förkunnare, nämligen af Guds vilja. Dock är ordets etymologi osäker. Dessa profeter ha, liksom Mika, Jimlas son, på Ahabs tid (l Kon. 22), ofta måst kämpa en hård kamp mot falska profeter, d. ä. sådana, som väl egde det naturliga underlag af intuitiv anings- och visionsförmåga som de andre egde, men saknade dessas högre guds-begrepp och därför vilseledde folket. - En del af profeternas framtidsförkunnelser har fått namnet messianska profetior, det är sådana ställen, där det ställes i utsikt, att Israels folk efter en genomgången tuktan ånyo skall upprättas, och framhålles, att denna upprättelse skall innebära en utomordentlig stegring eller ett fulländningstillstånd i religiöst och sedligt afseende, en särskild grupp af sådana framtidsförkunnelser talar om en ideal furste, som skall realisera fulländningstiden (messianska profetior i inskränkt bemärkelse, t. ex. Jes. 9: 11). - De profeter, hvilkas skrifter blifvit i kortare eller längre sammandrag bevarade till vår tid, plägar man med hänsyn till den tid, då de uppträdde, indela i följande grupper, hvarvid dock är att märka, att senare profeter eller profetiska skribenter flerstädes varit verksamma för att komplettera de äldres uttalanden: 1. den assyriska perioden, till hvilken höra