339 Profårsbetyg-Programmusik 340 äro föreskrifna för adjunktsbefattningar. Efter utfärdandet af 1875 års profårsstadga anordnades profår vid fyra läroverk. Från och med 1882 anordnades prof årskurs vid fem läroverk, nämligen vid högre latinläroverket å Norrmalm, högre allmänna läroverket å Södermalm och högre realläroverket å Norrmalm, samtliga i Stockholm, samt högre allmänna läroverken i Uppsala och i Lund. Profårs-kurs har sedermera ytterligare anordnats från början af 1910 vid högre realläroverket i Göteborg och från början af 1913 vid högre latinläroverket i Göteborg. - Antalet profårskandidater utgjorde läsåret 1912-13 tillhopa 73. Genomgången profårskurs erfordras för behörighet till bl. a. adjunkts- och lektorstjänster vid de allmänna läroverken, lektorstjänster vid högre lärarinneseminariet i Stockholm samt adjunktstjänster vid folkskoleseminarierna. För behörighet till öfningslärartjänster vid nämnda läroanstalter erfordras icke genomgående af någon särskild profårskurs. Stadgan för rikets allmänna läroverk 18 .febr. 1905 ställer emellertid sådan kurs i utsikt genom bestämmelsen därom, att sökande till lärar-befattning i teckning och i musik vid dessa läroanstalter skall ha genomgått profkurs i enlighet med de föreskrifter, som därom framdeles varda meddelade. Sedan en följd af år har vid folkskol-lärarinneseminariet i Stockholm varit anordnad en profårskurs för kvinnor, som aflagt de för behörighet till ordinarie ämneslärartjänst vid allmänt .läroverk föreskrifna lärdomsprofven. Ändamålet med denna kurs är att bereda tillfälle till praktisk .utbildning för kvinnor, som ämna söka kvinnliga .adjunktsbefattningar vid folkskoleseminarierna. - Med profår i den mening, i hvilken ordet här tagits, får ej förväxlas den tid, lärare, som genomgått sådan kurs, enligt gällande bestämmelser måste ha tjänstgjort för att vinna behörighet till ord. lärarbefattning vid här ofvan angifna läroanstalter. P- E. L-m. Profårsbetyg. Se Betyg, sp. 178, och Profår. Proglo'ttides, zool. Se Binnikemask. Prognät (af grek. pro, fram, och gna'thos, käk). ,Se Hufvudskål, sp. 1231. Prognos (lat. prognösis, af grek. pro, förut, och .gnösis, kunskap), med., bedömande af en sjukdoms kommande utveckling och förlopp. Har läkaren skäl att vänta en god utgång, ställer han prognosen god (bona), i motsatt fall dålig (mala) eller för-^tviflad (pessima). Jfr D i a g n o s. F. B.* Prognostikon (af grek. prognostikofs, förutsägande) 1. Praktika kallas inom den äldre ka-lendariska litteraturen en skrift, som redogör för kommande års kometer och förmörkelser, väderlek . och årsväxt, krig och sjukdomar m. m. Prognosti--kon, hvars innehåll väsentligen var af astrologisk natur, utgafs stundom som en särskild skrift, men oftast förenadt med ett kalendarium och bildade tillsammans med detta en fullständig almanack (se -d. o.). Det första prognostikon på svenska trycktes i Wittenberg 1587; det innehåller äfven åt-.skilliga upplysningar rörande yttersta domens \snara annalkande. - Ännu i våra dagar kallas på ^tryckerispråket almanackens slutark "prognostikon". Pro gra'du, lat., för (filosofiska) gradens vinnande. Prograrm (grek. profgramma, offentlig kungörelse), kungörelse om den plan och ordning, som skall följas vid en offentlig festlighet; förteckning på de utförda numren (styckena) och de däri uppträdande vid en konsert, teaterföreställning eller idrottstäflan (jfr Affisch); af rektor utfärdad inbjudningsskrift till en universitetshögtidlighet (professorsinstallationer o. d.) eller till ett läroverks årsafslutning ("rektorsprogram"); sammanfattningen af ett politiskt partis eller en ministärs (regerings) ledande grundsatser och syftemål. Programmusik, sådan instrumentalmusik, som vill bli uppfattad som skildring af närmare angifna yttre eller själsliga förlopp och sålunda binda åhörarnas inbillningskraft vid bestämda föremål eller åtminstone egga den i någon viss riktning. Genom att sålunda lägga an på tonmåleri eller anknytning till poetiserande idéer glider musiken onekligen ut öfver sitt egnaste konstområdes gränser och blir ofta nog endast genom bilagdt förklarande program begriplig, i motsats till den "absoluta musiken"; den senare verkar med den musikaliska logikens egna medel och är i all sin formstränghet fritt utströmmande känsla, som direkt hos åhörarens själ omsattes i obestämda, men därför icke mindre vederkvickande känslostämningar (jfr Musik, sp. 1436 .-37). Emellertid ligger det i sakens natur, att gränsen mellan absolut musik och programmusik är i viss mån flytande. Förnimmelser med anknytning till fysiska eller andliga företeelser kunna själfmant framgå ur sådana musikens element som olika rytmer och tempi, skiftande dynamik, motsatsen mellan höga och djupa toner, melodigångens stigande eller fallande, skilda klangfärger o. s. v., hvarjämte utommusikaliska affekter lätt väckas genom t. ex. trumpeters och trummors krigiska låt, hornens jaktfanfarer, orgelns klang eller inflätandet af koraler, folkmelodier, nationalsånger o. d. Och ett latent program kan sägas innebo i all värdefull musik, såtillvida som den återger vissa stämningar och affekter. Operamusiken liksom kör- och romanssången förlägger rent af sitt konstvärde i öfver-ensstämmelsen mellan ton- och textidéerna, det karakteriserande utmålandet af diktordens skiftningar. Emellertid torde det visa sig, att all musik, såväl vokal som instrumental, som under tidernas lopp bibehållit sig och blifvit klassisk, förmått detta i kraft af sina rent musikaliska egenskaper, oberoende af sin anknytning till något bestämdt poetiskt idéinnehåll. Försök att genom toner efterhärma yttre förlopp kunna spåras redan i gamla tiders konstmusik. Så vann hellenen Sakadas 586 f. Kr. det pytiska täf-lingspriset i Delfi med att i flöjtspel skildra Apol-lons kamp med draken, och en Timotheus åstadkom 350 f. Kr. en tonmålning Storm på hafvet. Notker Balbulus i S:t Gallen på 800-talet framställer i en komposition, hur ett knarrande kvarnhjul stör hans meditationer i klostercellen. Florentinarna på 1400-talet efterbildade eget nog i sångmusik sådana ljudkomplex som jaktvimmel, gatulif m. m., likaså i förra hälften af 1500-talet kontrapunktisten Jannequin, som i sina chansons a cappella drastiskt framställde bataljer, fågelsång o. s. v. Dessa hans sånger liksom dylika af Gombert o. a. öfverfördes vid samma tid till instrumental gestalt för luta och orgel. Med instrumentalmusikens uppblomstring på