341 Progredient-Projektil 342 1600- och 1700-taIen blefvo sådana tonmålningar allt vanligare. Froberger t. ex. skildrade på orgel Jakobs himmelsstege, ett skeppsbrott m. m., Kuh-nau framställde bibliska historier i klaversonater, medan Bibers violinsonater voro mer stödda på stämningsprogram. F. Couperins graciösa små ton-målande klaverstycken ha bibehållit sin friskhet. Seb. Bachs mäktigt stämningsgifvande orgelkoraler af sågo nog att återge vissa psalmers idéinnehåll, .och Glucks operauvertyrer te sig som programmatiska själsmålningar. Haydn kunde som bekant finna en naiv konstnärsglädje i tonmålningar; i hans passionsmusik "Sieben worte am kreuz" förhärskar dock målningen af det själiska. Dittersdorf skref metamorfossymfonier (efter Ovidius). Vurmen för braskande bataljstycken nådde en höjdpunkt hos orgelvirtuosen Vogler. Dylika blefvo under de Napoleonska krigen ytterst vanliga i kammar-, orkester- och instrumentalsolomusiken; själfve Beetho-ven skattade däråt i sin orkesterfantasi "Slaget vid Vittoria". öfver sin programmatiska pastoralsymfoni satte han emellertid mottot "mer känsla än måleri". En tidig företrädare af den moderna programmusiken var Spohr med sina symfonier "Weihe der töne", "Die vier jahreszeiten" m. fl. Det var dock Berlioz (se d. o.), som (genom sin "Sinfonie fantastique") gaf uppslaget till den nya tidens särskildt utmärkande programmusik. Denna sammanhänger med den moderna tonkonstens starka subjektivism och därur härflytande böjelse för form-frihet, och det blotta yttre tonmåleriet spelar där endast en roll som tillfälligt medel för ändamålet, som är uttryckandet af affekter och känslostämningar. Med rika impulser från Wagners musikdrama omgestaltade Liszt denna symfonimusik till ensatsig, med slopande af den vedertagna sonat-formen, och lyfte dess ideella innebörd till ett högre plan (se Liszt och Symfonisk dikt). Bland hans efterföljare har främst Kichard Strauss (se d. o.) odlat arten i stora mått, med rikare utbyggd form och väldigt uppbjudande af effektmedel i tekniken, i polyfoni, kolorit och karakteriserande tematik. E. F-t. Progredient (af lat. prögredi), framåtgående. ProgrerSS (lat. progre'ssus), framåtskridande, utveckling mot höjdpunkten, förkofran; fortskridande (i tänkandet) från grund till följd. Jfr Kulmen och Regress. Progression (lat. progrefssio), framskridande, fortgång, tillväxt i jämn proportion; mat., en rad af storheter, hvilka äro bildade enligt en gifven lag. Ordet användes företrädesvis inom elementar-matematiken, där hufvudsakligen tre olika slags progressioner behandlas, nämligen aritmetiska, geometriska och harmoniska progressioner; eljest begagnas vanligen det liktydiga ordet serie (se d. o.). (I. F.) ProgressFster, "framstegsmän" (af lat. pro-gre'ssus, framsteg), är ett i många länder med förkärlek användt politiskt partinamn. I Spanien kallade sig på 1830-talet den radikalare gruppen bland cristinos (änkedrottning Maria Kristinas anhängare) för progressistas, medan motpartiet benämnde den exaltados (se d. o.). I Frankrike samlades efter 1898 års val de moderata oppositionsgrupperna, särskildt återstoderna af den gamla "vänstra centern" samt "opportunisterna", af Mé- line till ett "progressistparti". Det utgör ännu kärnan af de moderatkonservative republikanerna och räknade 1914 i deputeradekammaren 54 medlemmar. I Kapkolonien var progressister länge namnet på det brittiskt sinnade parti, som bekämpade det holländska landtmannapartiet, afrikander-partiet; det har nu uppgått i det sydafrikanska unionistpartiet. I Nord-Amerikas förenta stater kallade sig den grupp inom det republikanska partiet, hvilken ogillade Tafts politik såsom alltför konservativ och hyllade sig till Roosevelt, från 1909 för progressive republicans (i dagligt tal benämndes den "insurgenter"). I Ryssland är progressister namnet på en moderatliberal grupp inom riksduman, som står de konstitutionelle demokraterna ("kadetterna") nära. Partinamnet progressister förekommer äfven ofta i de sydamerikanska staternas politiska lif. V. S-g. Progressiv (af lat. prögredi, gå fram), fortgående, stadd i jämn tillväxt, gradvis stigande. - Progressiv beskattning. Se Inkomstskatt, sp. 668-669. - Progressiv metod, detsamma som induktiv metod (se Induktion 1). - Progressiv muskel-atrofi. Se Muskelsjukdomar, sp. 1460, och Ryggmärgssjukdomar. - Progressiv mutation. Se Mutation, sp. 1483. - Log. Progressivt bevis, detsamma som deduktivt bevis (se Bevis), d. v. s. bevis, som går från det allmänna till det enskilda. Motsats regressivt 1. in duk ti vt bevis. Prohibitiv (af lat. prohibere, afvända, hindra), som tillbakahåller eller hindrar, starkt inskränkande, afspärrande, som syftar till förbud. - Prohibitiv system. Se Skyddstull. PröTtOS (grek. npoTios, lat. Proetus), grek. myt., var son till Abas och tvillingbroder till Akrisios, af hvilken han fördrefs från fäderneriket, Argos. Med bistånd af sin svärfader, den lyciske konungen lobates, lyckades det honom dock att återvinna sin arfslott. Han namnes som härskare öfver Argos, men synes ha delat riket med Akrisios och själf tagit sitt härskarsäte i Tiryns. Hans döttrar, proitiderna (Lysippe, Ifinoe och Ifianassa) blefvo, emedan de försyndat sig antingen mot Dio-nysos eller mot Hera, straffade med vansinne, men botades af Melampus (se d. o.). A. M. A. Projekt [-Je'kt], fr, projet (af lat. projifcere, framkasta), förslag, plan, utkast. - Projektera, framlägga förslag, göra utkast till, planlägga; tillärna. Projektil [-jektil; af lat. projlcere, framkasta], Kula, artill., skjutk., en kropp afsedd att utslungas ur ett eldvapen. Till artilleripjäser användes ursprungligen kulor af sten, och sådana bibehöllos på vissa håll för kanoner ännu under 1500-talet samt för slätborrade mörsare ända inpå 1800-talet. Redan på 1300-talet började man äfven använda järnkulor (t. ex. morerna vid Alge-ciras' belägring, 1343, och engelsmännen vid Crécy, 1346), och småningom blefvo dessa de vanligast förekommande. Under 1400- och 1500-talen nyttjades d ek äfven, ehuru mera sällan, kulor af bly eller koppar. Kulorna, som fordom äfven benämndes "lod", voro till en början alltid massiva, men redan 1433 påstås furst Malatesta af Rimini ha uppfunnit ett slags ihålig kula, be-