343 Projektil 344 Fig. 1. Äldre ringgranat m/87. Fig. 2-5. Moderna granater (oapterade och utan nedslagsrör): fig. 2 pansargranat (utan kapp), fig. 3 mingranat med rörhål i spetsen, fig. 4 d:o med rörhål i bottnen, fig. 5 spränggranat. Fig. 6. Kartesch m/87. Fig. 7. Äldre gra-natkartesch m/88. Fig. 8. Modern granatkartesch m/1900 (utan dubbelrör). Fig. 9. Brisars-granatkartesch. stående af två halfkulor förenade medelst skruf-var. Först på 1600-talet blef dock bruket af ihåliga kulor och kartescher mera vanligt. Vid sidan af dem bibehöllos massiva fullkulor vid landartilleriet ända till midten af 1800-talet; vid kust- och sjöartilleriet voro ännu i slutet af 1800-talet de pansarbrytande pjäsernas projektiler massiva. Re-dan tidigt började man använda kulor afsedda att antända, såsom glödande kulor, fyr pilar, storm-l. fyrkransar, senare brandbomber l. brandgranater samt sprängprojektiler, s. k. slag- l. springkulor, senare benämnda sprängbomber. - Kulorna voro på de slätborrade pjäsernas tid i allmänhet rundkulor, d. v. s. hade klotrund form; i sjö- och fästningskriget förekommo dock stundom afvikelser härifrån, såsom stång- och kedjelod, två eller flera kulsegment förenade med en stång eller kedja, pikelod, kulan gjuten kring en tillspetsad järn-stång, m. fl. Vid öfvergången till räfflade pjäser utbyttes den sfäriska formen mot cylindro-ogival, d. v. s. projektilens hufvuddel gjordes cylindrisk med främre delen, spetsen, ogival eller skarpspet-sad. Samtidigt började benämningen kula utbytas mot det numera vanligare projektil. De s. k.