Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Projektilbana, artill., skjutk. Se Kulbana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
345
Projektil
346
Fig. 10. Monter af moderna artilleriprojektiler
(genomskurna) på utställningen i Dusseldorf 1902.
spetsprojektilernas längd var till en början rätt
obetydlig, vanligen endast 1,5-2 ggr kalibern,
men småningom ökades längden ända till den nu
brukliga, 3,5-5 ggr kalibern. Spetsprojektilerna
måste för att under färden genom luften kunna
bibehålla sin ställning med spetsen främst
bibringas en rotation kring sin längdaxel, och
detta åstadkoms genom räfflorna samt projektilens
styrningsmedel. Som styrningsmedel användes
på framladdningspjäsernas tid knappar, som voro
fästa på projektilens cylindriska del och vid dess
införande inpassades i räfflorna, knappstyrning,
knäpp-projektiler. Detta styrningssätt utbyttes vid
öfvergången till bakladdning mot gördelstyrning,
som erhålles därigenom, att projektilens bakre
del omges med en gördel af mjuk metall, vanligen
koppar, hvilken vid projektilens införande stannar
mot bommarna och vid skottlossningen genomskäres af
dessa med den påföljd, att den mjuka gördelmetallen
utfyller räfflorna och projektilen tvingas att följa
deras vridning (jfr Kanon, sp. 779). Knappprojektiler
omnämnas redan 1594, och 1627 lära engelsmännen
vid La Eochelle ha användt ett slags cylindriska
granater med knappar. Äfven sedermera gjordes
tid efter annan försök med spets-projektiler, men
någon allmännare användning fingo de ej, förrän
efter 1850, då rafflade pjäser började på allvar
införas. - Artilleriprojektilerna kunna med hänsyn
till sin inre konstruktion och däraf beroende verkan
indelas i massiva 1. jullpro-jektiler, kartescher
(se d. o. och fig. 6) och ihåliga projektiler. De
sistnämnda, som numera äro de enda förekommande,
kunna indelas i granater och gra-natkartescher,
som åtskiljas därigenom, att de
förra innehålla endast sprängladdning, de
senare därjämte äfven kulor, vanligen benämnda
skrot. Granatkarteschen kan sägas utgöra en
kombination af granat och kartesch; däraf dess
namn. Granaten (se fig. l-5 samt art. Granat 1) är den
äldre af dessa båda projektiler och utvecklade sig
ur den på slätborrade materielens tid förekommande
bomben. Granatkarteschen (se fig. 7 o. 8 samt
art. Granatkartesch), som uppfanns i början af
1800-talet af en engelsk general vid namn Shrapnel,
användes första gången i krig af fransmännen 1870-71,
men visade sig då underlägsen tyskarnas granat,
emedan dess brandrör endast kunde temperas för 4 olika
afstånd och projektilen var verkningslös, om målet
ej stod på något af dessa afstånd. Sedermera har
emellertid granatkarteschen undergått en storartad
utveckling och är nu den viktigaste projektilen för
landartilleriets kanoner. En väsentligt bidragande
orsak därtill är brandrörens utveckling, i det dessa
gjorts temperbara för hvar hundrade meter ända till
6,000-9,000 m. Granaten bibehåller dock ännu sin
betydelse för alla slags kastpjäser samt för kust-
och sjöartilleriets kanoner, hvilka hufvudsakligen
äro afsedda att förstöra motståndskraftiga föremål,
särskildt pansar. En kombination af granat och
granatkartesch utgör den på senare tiden uppfunna
brisansgranat-karteschen (fig. 9), som synes komma att
småningom uttränga den nu brukliga granatkarteschen. -
Kulorna till handeldvapen (här bibehålies ännu
benämningen kula) ha städse gjorts af bly. Äfven dessa
öfvergingo vid de rafflade vapnens införande till
spetskulor, i början jämförelsevis korta, men efter
hand af ökad längd (nu 4-5 ggr kalibern). En viss
svårighet vållade till en början styrningsproblemet,
emedan man här ej kunde använda knappar. Den äldsta
lösningen utgjorde tappgeväret (se H a n d e l d v
a p e n, sp. 1312); därefter kommo expansionskulan,
i bottnen försedd med en urholkning, som åstadkom,
att kulan vid skottlossningen utvidgades och sålunda
tvangs att fatta räfflorna, samt kompressionskulan,
rundt om lifvet försedd med ringformiga inskärningar,
hvilka gjorde, att kulan stukades och samtidigt
utvidgades. Efter bakladdningens införande kommo
s. k. trångkulor i bruk; kulan gjordes i detta fall
något vidare än kalibern och pressades alltså vid
skottlossningen ut i räfflorna. Då det i samband med
kaliberminskningen blef nödvändigt att väsentligt
öka kulans rotation, befanns det mjuka blyet ej
tillräckligt hållbart, och kulan omgafs därför
med en tunn mantel af hård metall, kopparnickel
eller stål, och genom denna tryggades styrningen,
mantelstyrning. På senaste tiden ha gevärskulorna
erhållit en något ändrad form, i det att spetsen
gjorts synnerligen lång och skarp, hvarigenom
luftmotståndet minskats, s. k. lång spetskulor. -
Kulorna till handeldvapen äro alltid massiva;
försök med explosiva kulor ha visserligen gjorts,
men deras användning till krigsbruk förbjöds genom
Petersburgdeklarationen 1868 (se Folkrätt, sp. 775),
emedan de förorsakade onödiga plågor hos de sårade,
utan att väsentligt öka manspillan. Efter den på
1890-talet genomförda kaliberminskningen till 8-6,5
mm. började man befara, att de finkalibriga kulorna
voro alltför "humana", d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
