345 Projektil 346 Fig. 10. Monter af moderna artilleriprojektiler (genomskurna) på utställningen i Dusseldorf 1902. spetsprojektilernas längd var till en början rätt obetydlig, vanligen endast 1,5-2 ggr kalibern, men småningom ökades längden ända till den nu brukliga, 3,5-5 ggr kalibern. Spetsprojektilerna måste för att under färden genom luften kunna bibehålla sin ställning med spetsen främst bibringas en rotation kring sin längdaxel, och detta åstadkoms genom räfflorna samt projektilens styrningsmedel. Som styrningsmedel användes på framladdningspjäsernas tid knappar, som voro fästa på projektilens cylindriska del och vid dess införande inpassades i räfflorna, knappstyrning, knäpp-projektiler. Detta styrningssätt utbyttes vid öfvergången till bakladdning mot gördelstyrning, som erhålles därigenom, att projektilens bakre del omges med en gördel af mjuk metall, vanligen koppar, hvilken vid projektilens införande stannar mot bommarna och vid skottlossningen genomskäres af dessa med den påföljd, att den mjuka gördelmetallen utfyller räfflorna och projektilen tvingas att följa deras vridning (jfr Kanon, sp. 779). Knappprojektiler omnämnas redan 1594, och 1627 lära engelsmännen vid La Eochelle ha användt ett slags cylindriska granater med knappar. Äfven sedermera gjordes tid efter annan försök med spets-projektiler, men någon allmännare användning fingo de ej, förrän efter 1850, då rafflade pjäser började på allvar införas. - Artilleriprojektilerna kunna med hänsyn till sin inre konstruktion och däraf beroende verkan indelas i massiva 1. jullpro-jektiler, kartescher (se d. o. och fig. 6) och ihåliga projektiler. De sistnämnda, som numera äro de enda förekommande, kunna indelas i granater och gra-natkartescher, som åtskiljas därigenom, att de förra innehålla endast sprängladdning, de senare därjämte äfven kulor, vanligen benämnda skrot. Granatkarteschen kan sägas utgöra en kombination af granat och kartesch; däraf dess namn. Granaten (se fig. l-5 samt art. Granat 1) är den äldre af dessa båda projektiler och utvecklade sig ur den på slätborrade materielens tid förekommande bomben. Granatkarteschen (se fig. 7 o. 8 samt art. Granatkartesch), som uppfanns i början af 1800-talet af en engelsk general vid namn Shrapnel, användes första gången i krig af fransmännen 1870-71, men visade sig då underlägsen tyskarnas granat, emedan dess brandrör endast kunde temperas för 4 olika afstånd och projektilen var verkningslös, om målet ej stod på något af dessa afstånd. Sedermera har emellertid granatkarteschen undergått en storartad utveckling och är nu den viktigaste projektilen för landartilleriets kanoner. En väsentligt bidragande orsak därtill är brandrörens utveckling, i det dessa gjorts temperbara för hvar hundrade meter ända till 6,000-9,000 m. Granaten bibehåller dock ännu sin betydelse för alla slags kastpjäser samt för kust- och sjöartilleriets kanoner, hvilka hufvudsakligen äro afsedda att förstöra motståndskraftiga föremål, särskildt pansar. En kombination af granat och granatkartesch utgör den på senare tiden uppfunna brisansgranat-karteschen (fig. 9), som synes komma att småningom uttränga den nu brukliga granatkarteschen. - Kulorna till handeldvapen (här bibehålies ännu benämningen kula) ha städse gjorts af bly. Äfven dessa öfvergingo vid de rafflade vapnens införande till spetskulor, i början jämförelsevis korta, men efter hand af ökad längd (nu 4-5 ggr kalibern). En viss svårighet vållade till en början styrningsproblemet, emedan man här ej kunde använda knappar. Den äldsta lösningen utgjorde tappgeväret (se H a n d e l d v a p e n, sp. 1312); därefter kommo expansionskulan, i bottnen försedd med en urholkning, som åstadkom, att kulan vid skottlossningen utvidgades och sålunda tvangs att fatta räfflorna, samt kompressionskulan, rundt om lifvet försedd med ringformiga inskärningar, hvilka gjorde, att kulan stukades och samtidigt utvidgades. Efter bakladdningens införande kommo s. k. trångkulor i bruk; kulan gjordes i detta fall något vidare än kalibern och pressades alltså vid skottlossningen ut i räfflorna. Då det i samband med kaliberminskningen blef nödvändigt att väsentligt öka kulans rotation, befanns det mjuka blyet ej tillräckligt hållbart, och kulan omgafs därför med en tunn mantel af hård metall, kopparnickel eller stål, och genom denna tryggades styrningen, mantelstyrning. På senaste tiden ha gevärskulorna erhållit en något ändrad form, i det att spetsen gjorts synnerligen lång och skarp, hvarigenom luftmotståndet minskats, s. k. lång spetskulor. - Kulorna till handeldvapen äro alltid massiva; försök med explosiva kulor ha visserligen gjorts, men deras användning till krigsbruk förbjöds genom Petersburgdeklarationen 1868 (se Folkrätt, sp. 775), emedan de förorsakade onödiga plågor hos de sårade, utan att väsentligt öka manspillan. Efter den på 1890-talet genomförda kaliberminskningen till 8-6,5 mm. började man befara, att de finkalibriga kulorna voro alltför "humana", d. v. s.