- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
351-352

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Proklos - Prokne (astronomi, hjältesagan) - Prokonnesos, grek. Se Marmarasjön - Prokunsul - Prokopios från Gaza - Prokopios från Caesarea - Prokopius den helige - Prokopios Veliky

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

351 Prokne-Prokopius 352 Om rörelsen, Om försynen och ödet m. fl. Dessutom skref han hymner till grekiska gudar; ett epigram i Antologien bär hans namn. Han var äfven astronom och matematiker. Bl. a. lämnade han en kommentar till Euklides. Äfven på det grammatiska området var han väl förfaren: han författade bl. a. scholier till Homeros och kommentarer till Hesiodos. Suidas förvarar namnen äfven på en hel del andra skrifter af P. P:s arbeten ha utgetts, dock endast till någon del, af V. Cousin (6 bd, 1820 ff., 2:a uppl. 1864). Jfr monografi öfver P. af A. Berger (1840). P:s kommentarer till Platon äro utgifna af Pitra (1888) och Diehl (1903-06). S-e. J. C. Pro'kne. 1. Astron. En af småplaneterna. - 2. Grek. hjältes. Se F i l o m e l e. Prokonnésos, grek. Se Marmarasjön. Prokonsul (lat. proconsul), fornromersk ämbetsman. Ursprungligen, då Roms område var helt obetydligt, lät konsulernas befäl i krig förena sig med deras ämbetsverksamhet i staden. Men allteftersom samhället utvidgades, fick den seden insteg, att högre myndighet utom Rom ofta uppdrogs åt män, som egentligen icke egde att för året utöfva något ämbete, vanligen på det sätt, att ämbetsmyndigheten förlängdes. Sålunda blef det vanligt, att en konsul efter slutet af sitt ämbetsår bibehöll befäl med konsuls rang (pro consule), och äfven oberoende däraf fick stundom den ene eller andre uppdrag att leda ett krig pro consule eller pro prætore. Däraf utbildades småningom provinsstyrelse, så att särskildt pretorerna efter 149 f. Kr., sedan de ett år utöfvat sitt ämbete i Rom, sändes till provinserna och sedermera konsulerna efter sitt ämbetsår -- sedan 52 f. Kr. först 5 år därefter -- afgingo som ståthållare till de provinser, som tilldelats dem. Prokonsul blef nu ett slags stående namn för en ståthållare, hvilken i laga ordning fått sitt imperium. Under kejsarna, som bl. a. befogenheter äfven hade den "prokonsulariska makten", förvaltades endast de s. k. senatoriska provinserna af prokonsuler -- då för tiden dels f. d. konsuler, dels f. d. pretorer -- hvilka icke hade annat än civil myndighet och domarmakt, de kejserliga åter i regel af kejsarens legater med pretorisk rang. Dessa hade äfven militäriskt befäl. Från Konstantin I:s tid funnos endast tre prokonsuler, nämligen i Asien, Afrika och Achaja. Jfr bl. a. E. Marx, "Essai sur les pouvoirs du gouverneur de province sous la république romaine et jusqu'à Dioclétien" (1880). Jfr Provincia. -- Adj. Prokonsularisk. R. Tdh.* Prokopios från Gaza (i Palestina), kristen retor, f. 465, d. 528, var en stilla och försynt man, som aldrig för längre tid lämnade sin fädernestad, men var vida ryktbar som den mest framstående af den skola, som blomstrade i Gaza. P författade en mängd retoriska och teologiska arbeten, bref (162 st.) till framstående personligheter samt kommentarer till en stor del af gamla testamentet. Utg. i Migne, "Patrologia græca", bd LXXVII. Jfr biografier i Herzog-Hauck, "Realencyklopädie für protestantische theologie" (1905). J. C. Prokopios från Cæsarea (i Palestina), östromersk historieskrifvare, lefde på 500-talet, d., såsom det antages, efter 562. Han var jurist, blef Belisarius' sekreterare och rådgifvare (527) och följde honom i fälttågen mot perserna, vandalerna i Afrika (533) och östgoterna i Italien (535). Om hans senare lif känner man mycket litet. Osäkert är, huruvida det var denne P., som var prefekt i Konstantinopel 562. Då man finner, att han var senator och hade titeln illustris, är det ej omöjligt, att han beklädt en stadsprefekts höga ämbete. Hans historiska skrifter äro i både historiskt, geografiskt och etnologiskt hänseende af största vikt. De utgöras af hans 8 "böcker om krigen", som han själf kallar dem, af hvilka sju beskrifva ofvannämnda krig och den åttonde lämnar en kort framställning af därpå följande händelser till 554, med beskrifning på Nika-upproret 532, pesten i Konstantinopel 542 o. s. v. P:s efter hans död utgifna Anekdota (hemliga memoarer) utgöra en komplettering af Böckerna om krigen. Då P. ej vågade anfalla Justinianus och Teodora, hvilka han bittert hatade och lika litet mot Belisarius och dennes gemål Antonina m. fl., utgåfvos dessa memoarer ej så länge han lefde. Man har, förmodligen utan skäl, velat frånkänna P. författarskapet till dem. En mörk skugga faller i så fall på P:s karaktär, då hans tredje arbete, antagligen utg. 558, "Om Justinianus' byggnader" är fullt af groft smicker åt kejsaren och den då aflidna Teodora. Stilen i hans skrifter är efter tidens sed svulstig och tråkig. För Sveriges historia är P. af vikt. Han berättar om en gotisk invandring, som ej långt förut egt rum till Sverige, och om heruliska stammars öfverflyttning till Danmark och till "Thule", d. v. s. Skandinaviska halfön. Om Thule lämnar han, troligen på grund af meddelanden från de italiske östgoterna, åtskilliga underrättelser; så t. ex. om småkonungadömena, om vintermörkret, gudarna, julfesten, människooffer och andra offer. Uppl. af P. bl. a. Dindorf, "Corpus scriptorum historiæ byzantinæ" (1833--38), och J. Hanry, "P." (1905). Jfr Krumbacher, "Geschichte der byzantinischen litteratur" (2:a uppl. 1897). J. C. Prokopius (tjech. Prokop). 1. P. den helige, Böhmens skyddspatron, d. 1053, uppfostrades som lärjunge af Methodios i den ortodoxa läran och drog sig undan för världen till floden Sázava, där han genom den landsförvisade furst Oldřicks frikostighet upprättade ett berömdt kloster med slavisk liturgi. De slaviske munkarna fördrefvos dock i slutet af 1000-talet och ersattes med latinska. Det slaviska klostret förstördes sedan af furst Břetislav II och biskop Kosmas. P., som begrofs i sitt kloster, kanoniserades 1204. Jfr Fr. Krásl, "Svatý P., jeho klášter a památka v lidu" (1895), och Vondrák, "Zur würdigung der altslovenischen Wenzelslegende und der legende vom heiligen P." (1892). -- 2. P. Veliký ("den store"), husithöfding, d. 1434, blef efter vidsträckta resor i Europa och till Jerusalem prästvigd, deltog i husitkriget och blef efter Ziskas död anförare för de s. k, taboriternas radikala parti. Han slog de kejserliga trupperna vid Aussig 1426 och dref tyskarna ur Mähren. Något vacklande i sin politik, närmade han sig både kejsar Sigismund och konung Vladislav af Polen, men utan resultat. Efter nya plundringståg i Sachsen och Schlesien råkade han genom sin omedgörlighet i konflikt med katolikerna och belägrade Pilsen. Han stupade i slaget vid Lipany

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 20 22:59:03 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcb/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free