357 Prolog-Promess 358 ducerar ännu en blomma;. verb: proliferera. Beror prolifikationen på en förlängning af den primära axeln, kallas den dia fys (se d. o.), beror den på utväxande af sidoknoppar, betecknas den som ekblastes. Prolifikation är ej ovanlig hos många växter, t. ex. hos rosor (se fig.), tusensköna (Bellis perennis var. prolifera, "höna och kycklingar"), Plantago, Geum rivale. Trifolium hybridum (med samtidig förgrening) m. fl. G. L-m. Prolog (grek. proflogos, förord, företal, inledning) kallas den del af det forngrekiska dramat, som föregår den dramatiska chorens första uppträdande (pafrodos) och hvars bestämmelse är att inleda och för åskådarna tydliggöra den dramatiska situationen. Vanligen antar man, att prologen infördes af Thespis, hvilken sades vara upphofsman till det äldsta sorgespelet omkr. 530 f. Kr. Prologen var ursprungligen en person-, först Aischylos satte choren i stället. Ofta var det en person ur skådespelet, t. ex. en gud, som sänktes ned på scenen. I det äldre dramat (Aischylos, Sofokles, Aristofanes) är prologen själf en del af dramat, en första akt af skådespelet, till hvilket den lämnar en exposé. På det sättet användes också prologen i den nya attiska komedien. Där liksom i en del af Euripides' stycken har den nedsjunkit till en af någon bland de i stycket uppträdande personerna i berättande form meddelad framställning af den fabel, som bildar den dramatiska handlingens förutsättning. I det romerska lustspelet (Plautus och Terentius) är prologen ännu mera lösgjord från det dramatiska sammanhanget och begagnas af författaren äfven för att meddela sig med publiken rörande styckets ursprung eller de omständigheter, under hvilka det tillkommit, för att framhålla dess förtjänster eller gendrifva befarade anmärkningar o. s. v. Den romerska prologen är ofta mera utarbetad än den grekiska. Den fyller således delvis samma bestämmelse som det äldre grekiska lustspelets para'basis. - I nutidens språkbruk betecknar ordet prolog dels ett sceniskt förspel, framställande tilldragelser, som bilda förutsättning för det följande styckets handling, dels ett skaldestycke, som i synnerhet vid högtidliga tillfällen framsäges före öppnandet af ett skådespel eller annat festligt uppträde i ändamål att framhålla festens betydelse och därmed förknippade omständigheter. I den betydelsen använde t. ex. fru Lenngren ordet, när hon talar om "kungars pro- och epiloger" ("Den glada festen"). Moliére inledde sin "Amphitryon" med en prolog. Hos Kacine börjar "La Piété" hans "Esther" på samma sätt. Hos Shakspere är prologen sällan förekommande, men den finnes t. ex. i "Henrik V" samt i "Eomeo och Julia". På 1600-talet af-fattades prologen vanligen på rimmad vers. Berömda äro flera andra sceniska förspel, t. ex. Goethes prolog till "Faust" och Schillers till "Wallenstein". - I äldre tider voro dylika prologer snart sagdt nödvändiga tillbehör till festföreställningar, och äfven den svenska litteraturen har ett stort antal sådana, delvis af icke ringa poetiskt värde. Exempelvis skref J. H. Kellgren 1778 en "Prolog, i anledning af hennes kongl. maj:ts drottningens kyrkotagning", bestående af en scen; Leopold skref 1805 en dramatisk prolog till sitt sorgespel "Virginia" för att fira konungaparets återkomst till Stockholm och J. G. Oxenstierna 17 juli 1809 en liknande för en dramatisk afton på slottet. Dikter, som fyllt en prologs uppgift, har vår vitterhet af bl. a. Fröding, Tor Hedberg och K. D. af Wirsén. Jfr Epilog. Se Zellweker, "Prolog und epilog im deutschen drama" (1906). A. M. A. (J. C.) Prolongation (af lat. prolongäre, förlänga), förlängning, uppskof, anstånd, f ramflyttning af förfallotiden. Jfr K r e d i t a f t a 1. - P r o l o n-g e r a, förlänga; bevilja uppskof med. Jfr Bör s, sp. 908. Prolongationspedal. Se Pedal 3. Prolonge [pråla7j], fr., artill., kallades fordom ett tjockt, med krok och öglor försedt tåg, som medfördes på kanonfordonet och användes att förena kanon och föreställare, då pjäsen skulle afbröstad förflyttas ett kortare vägstycke; det användes nu under namn af d r a g t å g (se d. o.) för att med handkraft förflytta pjäserna. G. af Wdt. Prolongement [pråla J ma7], fr. Se Harmoni u m. Prolongerade bad [prålande-]. Se K a r b a d, sp. 911. Prormachos (grek., förkämpe, försvarare, för-svararinna), bl. a. ett tillnamn för gudinnan Pallas Athena som staden Atens beskyddarinna. Se Athena, sp. 328. Prome [pråu^m; burman. Pyé], stad i Burma, hufvudstad i distriktet P. (7,550 kvkm., 378,871 inv.) i divisionen Pegu, på vänstra stranden af floden Irawadi. 26,911 inv. (1911). Järnväg till Eangoon. Tillverkning af siden och lackerade arbeten. Promemoria (af lat. pro, för, och memofria, hågkomst), anteckning för bättre minnes skull; inlaga till en myndighet. Förkortas ofta till P. M. Jfr Memorial. Promenad. Se Promenera. Promenaddäck, skpsb. Se Däck, sp. 1197. Promenera (fr. se promener, eg. drifva sig framåt), lustvandra, spatsera, vara ute och gå för vederkvickelses eller motions skull; företaga en lustridt. - Promenad, lustvandring, spatser-tur; plats, som är upplåten åt allmänheten att promenera på. Prome^S (fr. promesse, eg. löfte), enligt franskt språkbruk såväl muntlig som skriftlig utfästelse, men därjämte en allmän teknisk term för en af innehafvare utaf lottsedel utfärdad skriftlig förbindelse att till annan person öfverlämna den vinst, som vid en viss dragning å ett lotteri komme att utfalla på lottsedeln. Sådana utfäst^ser lämnas mot öfverenskommet pris, stundom med ytterligare åtagande från köparens sida att låta den egentlige lottinnehafvåren få åtnjuta andel i större vinst. Merendels lyda promesserna blott å viss kvotdel af en lott och kunna sålunda utfärdas till ett flertal med afseende på en och samma lottsedel. Hinder är ju för öfrigt icke, att åtagande sker för samma lott eller lottsedel till ett flertal. Ofta utställas de äfven af personer, som alldeles icke ha lotter, utan förbinda sig att af egna medel utbetala sådan vinst, som vid en lottdragning kan falla på ett visst angif-vet nummer. Det af tal, som ligger till grund för tillkomsten af promesser, är väl närmast ett lego-och hyresaftal, men har på grund af sitt föremål