385 Proportion-Proportionella val 386 Proportion (lat. propo'rtio), förhållande, jämnt förhållande, mån; riktigt förhållande, öfverensstämmelse, jämnmått, symmetri; delars förhållande sinsemellan och till det hela; form, dimension. - 1. I matematiken säges proportion förefinnas mellan två storheter, om den ena kan uttryckas i den andra som mått (jfr Förhållande). Fyra storheter sägas vara i samma proportion, eller vara proportionella, om proportionen mellan den första och den andra är lika med proportionen mellan den tredje och den fjärde. På samma sätt sägas tre storheter vara i samma proportion, eller vara proportionella, om proportionen mellan den första och den andra är lika med proportionen mellan den andra och den tredje. Dessa tre storheter bilda en "geometrisk progression" (se d. o.). Jfr Harmonisk proportion. - 2. Mus., i inensuralmusiken den genom bråktal i företeckningen angifna förminskningen eller förhöjningen af notvärdena i jämförelse med de omedelbart föregående, eller med medelnotvärdet (integer valör}. Så t. ex. innebär beteckningen 1/s ett tre gånger långsammare tempo, 3/i ett tre gånger fortare. Jfr Sesquialtera. - Proportionerad 1. Proportionerlig, som innehar de riktiga proportionerna, väl afpassad, väl inrättad; välbyggd, välväxt. .-. Proportionslära kallas läran om proportioners och proportionella storheters egenskaper. Denna lära behandlas af Euklides i femte boken af "Elementa", hvilken till formen är geometrisk, men i sak tillhör både aritmetiken och geometrien. .- Proportions-part kallas vid bruket af logaritmer den korrektion, som anbringas hos en sökt logaritm (eller ett motsvarande tal), då det gifna talet (eller den gifna logaritmen) icke exakt anträffas i tabellen. Om t. ex. den gifna logaritmen är 5,9370186, så är närmast motsvarande tal 865,000, svarande mot logaritmen 5,9370161. För att erhålla ett exaktare resultat tillägges den proportionspart (5), som svarar mot differensen (25) mellan de båda logaritmerna, hvarigenom talet blir 865,005. Proportionsparterna finnas i allmänhet utsatta i tabellerna. Proportionälcirkel, mat., kallas ett instrument, med hvars tillhjälp åtskilliga enklare räknefrågor kunna utan kalkyl besvaras. Instrumentet består vanligen af en passare, hvars båda ben äro graderade på flera olika sätt, hvart och ett gällande för något visst slag af räkning. Instrumentet är, som namnet anger, närmast afsedt för sådana frågor, som kunna lösas genom successiv användning af proportioner. Flera olika proportionalcirklar ha blifvit konstruerade. Bland de äldre må särskildt nämnas Galileis och Biirgis, båda uppfunna i slutet af 1500-talet Proportionalia. Se Käkneord. Proportionäliter, lat., i jämn .mån, i proportion. Proportionalitetsgräns. Se Hållfasthet, sp. 52. Proportionell (lat. proportionälis), stående i jämnt förhållande, afpassad. - I matematiken säges en storhet vara proportionell mot en annan, om förhållandet mellan dem är konstant, samt o m-vändt proportionell, om produkten af de båda storheterna är konstant. Om betydelsen af att tre eller fyra storheter äro proportionella se under Proportion. - Proportionella val. Se Tryckt den 18/3 15 d. o. - Proportionell beskattning. Se Inkomstskatt, sp. 668 ff. Proportionella val. Proportionellt valsätt är den tekniska benämningen på ett särskildt förfaringssätt vid val, som på senare tid såväl i den statsrättsliga litteraturen som i användningen vunnit mycket beaktande. Både historiskt och logiskt står behof vet af en dylik reform af valförfarandet i nära samband med den moderna statens utveckling i demokratisk riktning. I samma mån som grundsatsen om alla medborgares lika politiska rättigheter - den franska revolutionens "égalité" - vunnit erkännande som statslifvets grundval, har nämligen också valkretsens betydelse som en verklig politisk enhet alltmera minskats, så att den numera i de flesta fall kan uppfattas som endast en, mer eller mindre tillfällig, sammanfattning af medborgare, hvilka mer eller mindre af bekvämlighetsskäl sammanförts till ett valkollegium. Men härigenom har också den logiska grunden för det ärfda valförfarandet, majoritetsvalet, allt mer bortfallit. Att uppmärksamheten så starkt kommit att riktas på denna omständighet, torde för öfrigt främst bero därpå, att samtidigt med den nyss antydda utvecklingen gått en synnerligen kraftig utveckling af partiväsendet. Det hör nämligen till majoritetsvalsystemets mest i ögonen fallande egendomligheter, att de olika partiernas styrkeförhållande i den lagstiftande församlingen i högst väsentlig mån blir beroende af valkretsindelningen. Att under dylika förhållanden kritiken af det gällande valsystemet varit liflig och en mängd förslag till olägenheternas afhjälpande framkommit, är ju endast hvad man kunnat vänta. Åtskilliga af de framkomna förslagen äro dock knappast att anse som verkliga förbättringar. Dit hör exempelvis förslaget att göra valkretsarna så små, att hvarje krets väljer endast en representant. Dels finner man nämligen lätt, att om också ett genomförande af denna princip ofta medför, att olägenheterna i praktiken framstå som något mildrade, bli de dock ingalunda helt aflägsnade. Dels möter det stundom rätt stora praktiska svårigheter att uppdela särskildt de stora städerna i väl afpassade enmanskretsar. Ett uppslag i rätt riktning innebär däremot förslaget att, med genomförande af tillräckligt stora valkretsar, införa den föreskrift, att hvarje valsedel må upptaga endast ett enda namn - ett valsätt, som är föreslaget redan 1793 af Condorcet och som för närvarande tillämpas i Japan. Någon fullt användbar valmetod kan man emellertid icke erhålla genom denna enkla föreskrift. Man inser ju nämligen lätt, att en kandidat, som är särskildt populär, ofelbart kommer att erhålla ett betydligt större antal röster än som erfordras för att trygga hans val, och att därigenom hans partivänner komma att erhålla ett mindre inflytande på valets utgång, än de skulle kunnat få, om de kunnat inrätta sin röstning så, att han erhållit endast det nätt och jämnt erforderliga antalet röster. Sträfvan att med enklaste medel afhjälpa den nyssnämnda olägenheten leder helt naturligt till en , valmetod, som föreslagits af Andrse i Danmark 1855 ; och af Hare i England 1857, och som också i Danmark varit i faktisk användning. Detta system medger valmännen frihet att på röstsedlarna 22 b. 13