- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia /
387-388

(1915) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Proportionella val

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

387 Proportionella val 388 uppföra flera namn, hvarvid rösterna tillgodoräknas den i första rummet upptagne kandidaten, intill dess han erhållit så många röster, som erfordras för att förklaras vald, därefter den i andra rummet upptagne o. s. v. Detta system är till sin grundprincip synnerligen enkelt, men kan icke betraktas som tillfredsställande förr, än två väsentliga svårigheter blifvit lyckligt öfvervunna. Att börja med är det svårt att finna en tillfredsställande regel för att bestämma det rösttal, som bör fordras, för att en kandidat skall förklaras vald, och därnäst erfordras en lösning af spörsmålet, hvilka röstsedlar skola tillgodoräknas det först upptagna namnet och hvilka det andra eller ännu något senare namn. Både Andrse och Hare föreskrefvo, i det förstnämnda af seendet, att för val skulle erfordras ett rösttal lika med den s. k. valkvoten, d. ä. den kvot, som uppkommer, när hela antalet afgifna röster divideras med antalet af de mandat, som skola vid valet besättas. Regeln är, som synes, enkel nog, men kan tyvärr icke upprätthållas för alla mandaten, enär rösterna icke räcka till. Det fordras därför supplerande bestämmelser, hvilka ingalunda äro lätta att formulera, så att full rättvisa ernås. Den andra af de antydda svårigheterna undanröjdes likaså på alldeles liknande sätt af båda förslagsställarna, i det de helt enkelt föreskrefvo, att valförrättaren skulle taga röstsedlarna i behandling i tur och ordning, allteftersom de händelsevis kommo under hans händer. Det element af lotteri, som härigenom infördes i valuträkningen, ansågo de icke medföra någon af sevärd olägenhet. I båda de anmärkta hänseendena har man senare sökt förbättra den Andrse-Hareska valmetoden, och ur dessa försök har bl. a. den metod framgått, som f. n. förordas af de engelske proportionalisterna. I denna metod har man, åtminstone till väsentlig del, frigjort sig från slumpens inverkan på val-uträkningen, genom att föreskrifva, att det röst-öfverskott, som återstår för en grupp röstsedlar, innehållande samma namn i första rummet, sedan ifrågavarande kandidat förklarats vald, skall fördelas mellan de namn, som stå i andra rummet å sedlarna, i förhållande till den rösttillslutning dessa namn erhållit inom gruppen. Äfven den valmetod, som förordas af den andra svenska proportionsvals-kommittén är, åtminstone till väsentlig del, uppbyggd på den Andrse-Hareska tankegångens grund, endast att grundtanken blifvit ur matematisk synpunkt fördjupad och förenklad. Bland proportionella valmetoder, som äro i väsentlig mån skilda från den Andrae-Hareska, förtjäna särskildt de s. k. listmetoderna ett omnämnande. Dessa metoder utgå från den faktiska existensen af organiserade partier och kunna beskrifvas som en samtidig dubbel röstning, afseende å ena sidan partiet, å andra sidan personerna. Partisamhörigheten mellan vissa grupper af kandidater fastslås genom deras sammanförande på listor, hvilka före valet på lämpligt sätt uppgöras och offentliggöras. Dylika metoder användas i Belgien, i flera af de schweiziska kantonerna o. s. v. Hit hörde också den metod, som föreslogs af den första svenska proportionsvalskommittén. Äfven den f. n. gällande svenska valmetoden tillhör närmast samma typ, ehuru här inga officiella vallistor förekomma, utan valmännen själfva tillåtas ange sin samhörighet med ett parti genom att öfverst på röstsedeln ange en partibeteckning. I fråga om valmetoder af denna typ kan man vid valuträkningen alltid särskilja två olika moment, nämligen dels ett afgörande af, huru många mandat skola tillfalla hvart och ett af de vid valet representerade partierna, dels en särskild valuträkning inom hvarje parti. Den senare valuträkningen erbjuder ur principiell synpunkt egentligen samma svårigheter som hela det ursprungliga valproblemet, men i allmänhet nöjer man sig med att vid densamma tillämpa antingen en ren majoritetsmetod eller också någon mycket förenklad form af proportionsval, med den motiveringen, att dels urvalet mellan de kandidater, som tillhöra samma parti, icke är af samma vikt som fördelningen mellan partierna, dels dessa partival af se mindre antal mandat och därför enklare former kunna anses tillräckliga. Mandatfördelningen mellan partierna kan synas enkel, men den har det oaktadt gett upphof till lifliga strider, hvarvid hufvudsakligen två olika ståndpunkter gjorts gällande. De» ena ståndpunktens anhängare förfäkta den meningen, att man egentligen för hvarje mandat, som tillföres ett parti, borde kräfva ett rösttal lika med den ofvan definierade valkvoten. Men då de olika partiernas rösttal i allmänhet icke utgöra jämna mångfalder af denna valkvot, skulle efter denna fördelningsmetod i allmänhet ett eller flera mandat bli öfver, hvilka icke skulle kunna tillerkännas-något parti. Man bör då, enligt denna ståndpunkt, undersöka, för hvilka partier röstöfverskotten, sedan jämna mångfalder af valkvoten fråndragits, äro störst, och därefter tillerkänna de återstående mandaten hvart efter annat åt de partier, för hvilka dessa öfverskott äro störst. Anhängarna af den andra ståndpunkten förmena däremot, att den omständigheten, att icke alla mandaten kunna fördelas, när man fordrar en full valkvot för hvarje mandat, tyder på, att man fordrat för mycket, och lösa därför svårigheten genom att nedsätta det röstkvantum, som fordras för hvarje särskildt mandat, jämnt så mycket som erfordras, för att alla mandat skola kunna utdelas. I praktiken utföres fördelningen efter denna senare metod merendels med hjälp af en af belgiern D'Hondt formulerad regel, hvilken, uttryckt i enklaste form, lyder sålunda: man dividerar partiernas rösttal successivt med de hela talen l, 2, 3 o. s. v.; de så erhållna kvoterna ordnas efter storleken, och så många afräknas från början, att antalet blir lika med antalet mandat att bortge; hvarje parti tillerkännes slutligen ett mandat, för hvarje gång en af dess rösttal bildad kvot förekommer bland de af räknade kvoterna. I den gällande svenska valmetoden har denna D'Hondtska regel kommit till användning. Här ofvan ha endast de ur systematisk synpunkt viktigaste proportionella valmetoderna behandlats. Emellertid torde ännu några få dylika metoder förtjäna ett kort omnämnande, antingen därför att de vunnit användning i praktiken, eller därför att de innebära nya uppslag. Bland metoder tillhörande den förra af dessa grupper torde det s. k. kumulativa valsättet vara den viktigaste. Äfven1 denna valmetod utgör en utveckling af den ofvan som urtyp framställda ettnamnsmetoden. Den innebär i korthet, att hvarje valman till sitt förfogande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 20 22:59:03 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcb/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free