389 Proportionerad-Proposition 390 erhåller ett visst röstkvantum, som han kan, efter godtfinnande, antingen i sin helhet tilldela en enda kandidat eller också fördela på flera. Fördelningen sker, i olika varianter af metoden, antingen mer eller mindre fritt eller också med lika belopp på hvarje kandidat. En annan utveckling af ett-namnsmetoden, hvilken är att hänföra till den senare af de angifna grupperna, innebär, att representant, som valts med större rösttal än en annan, tillförsäkras större inflytande i representantförsamlingen därigenom, att han vid voteringar tillerkännes, icke en enda röst, utan en viss "koefficient", som med den noggrannhet man aktar nödig svarar mot hans rösttal vid valet. Den s. k. limitativa valmetoden, som är i viss mån besläktad med ettnamnsmetoden, men icke drifver inskränkningen i den enskilde valmannens röstningsrätt så långt som denna, utan exempelvis tillåter honom att rösta på två eller tre namn, alltefter valets omfattning, men i hvarje fall på ett mindre antal namn, än valet af ser mandat, har varit försökt i praktiken, men befunnits otillfredsställande. Ett fel, som ofta vidlåder de proportionella valmetoderna och som gett anledning till mycken diskussion, är, att de möjliggöra dekapitering. Hvarför just de proportionella valmetoderna ge anledning till klagomål i detta afseende, inses lätt vid närmare skärskådan af den enklaste metodtypen, ettnamnsmetoden. Det har här ofvan framhållits som en brist hos denna metod, att en mycket populär kandidat lätt kommer att samla ett afsevärdt större antal röster, än som direkt behofves, för att han skall bli vald, och att därigenom hans parti riskerar att bli underrepresenteradt. Tänker man sig nu, att partiledningen, för att förhindra detta resultat, vidtar åtgärder i syfte att söka framkalla ökad röstning på partiets mindre populära kandidater, så uppstår tydligen en viss risk, att dessa åtgärder skola v.erka för kraftigt, till och med så, att den populäraste kandidaten faller igenom. Särskildt kan detta lätt inträffa, om man missräknar sig i fråga om det antal mandat, som partiet disponerar öfver. I vissa fall kan ett dylikt resultat också framkallas genom åtgärder från ett annat partis sida. Då ett parti på detta sätt mister sin främste representant, säger man, att det blifvit "dekapiteradt". Äfven vid listmetoderna uppkomma svårigheter af liknande natur, om man icke, för att förekomma dem, inför särskilda rangordningsregler, d. v. s. regler angående den ordning, i hvilken namnen på en röstsedel skola ega företräde sinsemellan. De valmetoder, som framgått ur den Andrse-Hareska metoden, tillerkänna alltid det första namnet på röstsedeln företräde framför det andra, detta framför det tredje o. s. v., och gå därför fria från anmärkning i nu ifrågavarande hänseende. Om valsättet i Sverige se Riksdagsmannaval. E. Phragmén. Proportionerad. Se Proportion. Proportionslära, mat. Se Proportion. Proportionspart, mat. Se Proportion. PropoYtz, ty. (lat. propo'rtio lri'pla), den lifliga efterdans i 3A takt, som i 1500-talets danser plägade följa på den gravitetiska hufvuddansen i 2/4 eller 4/4 takt och till melodien vanligen utgjorde endast en lätt omformning af dennas motiv. Så efterföljdes pavane af galliard (se dessa ord och jfr P o lo n as). E. F-t. PropOS [pråpå], fr. (af lat. proponere, framställa), yttrande; förslag. Jfr Apropå och M a l å p r o p o s. Propos^tio, lat., framställning. Se Kria. Proposition (lat. proposi'tio), framställning, sats; förslag, tillbud. 1. Log., omdöme (se d. o.); propositio major, öfversats, propositio minor, undersats, i en slutledning. - 2. I matematiskt språk förekommer ordet egentligen blott inom elementargeometrien, där det fått insteg genom Strömers svenska öfversättning af Euklides' "Ele-menta". Det begagnas då som gemensamt namn för lärosats (teorem) och uppgift (problem). - 3. Sportv., de villkor, som äro fastställda för en täfling. Propositionerna skola vara noga och fullständigt samt skriftligt affattade och, t. ex. för kapplöpning, bland annat innehålla: ort och tid för täflingen, pris, bestämmelser om insatser och forfeits, kvalifikation för deltagande i täflingen, banans längd, eventuella viktsbestämmelser och klädsel, anmälningstiden samt proponentens underskrift. - 4. Statsr., betecknar hos en råd-plägande församling dels förslag, som f ramställes till öfverläggning, dels förslag efter slutad öfverläggning att på ett visst sätt afgöra ett väckt förslag eller en väckt fråga. Framställning till svenska riksdagen af förra slaget från enskilda riksdagsmän kallas dock motion (se d. o. 2) och endast regeringsförslag proposition. (I Frankrike användes däremot proposition i samma betydelse som motion hos oss, och lagförslag af regeringen kallas projets des lois.) Redan i 1617 års riksdagsordning begagnas ordet proposition om de punkter, som konungen öfverlämnade till ständernas öfverläggning, och det var egentligen blott de, som skulle behandlas af riksdagen (jfr dock B e-svär 2), men i 1719 års konungaförsäkran förutsattes, att också riksdagen hade initiativ, och i 1723 års R. O. § 13 fastslogs detta uttryckligt. Förenings- och säkerhetsakten återinförde emellertid, att "vid riksdagen förehafves ... inga andra ämnen än dem konungen proponerar", men 1810 års R. 0. gaf åter enskilda riksdagsmäns förslag (först här kallade motioner) samma rätt som k. propositioner. I 1723 års R. 0. stadgades, att k. propositioner skulle vara utfärdade med rikets råds rade och behörigen kontrasignerade och i 1809 års R. F. samt 1810 och 1866 års R. 0., att de skulle vara åtföljda af statsrådets och, då de innehöllo förslag till ändring af allmän lag eller därmed likställda lagar, jämväl af Högsta domstolens yttrande, hvilket sistnämnda 1909 utbytts mot Lagrådets. Med undantag af k. propositionen om statsverkets tillstånd och behof, som öfverlämnas vid riksdagens öppnande på rikssalen, skola de nu genom en af statsrådets medlemmar öfverlämnas till hvardera kammaren (före 1866 till hvart stånd; propositionen om statsverkets tillstånd kunde då också direkt öfverlämnas till statsutskottet). Om den förberedande behandling, som dessa propositioner böra undergå för att komma under ompröfning och slutligt afgörande af kamrarna, se Bordläggning, statsr., och Utskott. - Med afseende på proposition i den senare af ofvan angifna betydelser må anmärkas, att ordföranden, då flera förslag framställts till öfverläggning, har att angående hvart och ett af dem