träportar, hvarmed dessa kunde stängas, äro ännu till finnandes. Den yttre hallens (B) innertak uppbäres, utom af sidoväggarna, af två rader joniska kolonner, ett exempel bland de icke så få från grekiska konstens blomstringstid på användningen i samma byggnad af olika stilarter. De båda flankerande byggnaderna hade mot uppgången karaktären af öppna portiker med doriska kolonner, väsentligt mindre och lägre än själfva propyléernas. Den ena (D) af dessa flygelbyggnader anses ha varit vakthall, den andra (E) afsedd för uppställning af skulpturverk (pinakotek). Uppgången till Akropolis, närmast utanför den yttre förhallen, mellan flyglarna och vidare mellan de framom dessa skjutande partierna af borgmurarna, torde ha varit anordnad som en enda, c:a 21 m. bred trappa, i hvars midt dock var lämnad en närmare 4 m. bred väg utan trappsteg, för transport af byggnadsmaterial, offerdjur o. s. v. (jfr planen och planschen i art. Akropolis). Bland moderna byggnader af detta slag må nämnas den praktport (die propyläen) i München (se d. o., fig. 2 å pl. I), som leder in till Königsplatz och anlades under konung Ludvig I af arkitekten Klenze samt invigdes 1862. Äfven den af Langhans uppförda Brandenburger tor i Berlin är en liknande portbyggnad. I. G. C. Propyléerna. Se Propylé. Pro rata parte (ofta förk. till pro rata), lat., för sin (uträknade eller) bestämda andel (af skuldsumman), i bestämd proportion. Pro rēge sǣpe, pro pa′tria se′mper, lat., ”för konungen — ofta, för fäderneslandet — alltid”, franske statsmannen Colberts devis. Prōrektor (af lat. pro, i stället för), universitetsrektors ställföreträdare. Pro′rodon te′res, zool. Se Infusionsdjur, sp. 612 och fig. 2. Prorogatiōn (jfr Prorogera), jur. Inom processrättsvetenskapen betyder prorogation utsträckning af en domstols kompetens till mål, som enligt de allmänna kompetensreglerna icke faller inom domstolens behörighetsområde, hvilken utsträckning beror på aftal emellan parterna. Forum prorogatum är således det forum, hvars behörighetsgrund är aftal emellan parterna, och med prorogationsrätt förstår man rätt för parter att aftala om forum. Enligt svensk rätt, 10 kap. 32 § rättegångsbalken, är aftal, hvarigenom någon utfäst sig att svara vid annan än rätt domstol, utan verkan. Prorogationsrätt finnes således ej. Det finnes emellertid ett annat stadgande, som, om också ej uttryck för prorogationsrätt, dock praktiskt sedt leder i samma riktning, nämligen 10 kap. 28 § rätteg.-balken. I den mån ej kompetensreglerna äro absoluta regler, enligt hvad 29 § i samma kap. och balk anger, gäller enligt nämnda 28 §, att, om ej invändning om underrätts behörighet vederbörligen framställes, målet skall anses vara vid rätt domstol anhängiggjordt. E. K. Prorogatiönsrätt, jur. Se Prorogation. Prorogēra (lat. prorogāre), uppskjuta, framflytta, ställa på framtiden. Prosa (lat., urspr. pro′rsa l. prove′rsa, näml. oratio, ”rätt fram gående tal”). 1. Det af metrikens skrankor och tonviktsflyttningar icke hämmade språkliga uttryckssättet, obundet tal, obunden stil, det vanliga skrifna språket, oftast liktydigt med normalprosa (se Högprosa) i motsats mot bunden stil, vers, poesi. Om de olika arterna af den litterära prosan lämnar stilistiken besked. Om grundindelningen råda högst olika meningar; de skilda smärre grupperna däremot uppfattas i allmänhet med ungefär samma begränsning: aforism, bref, dialog, gåta, monolog, novell, roman, saga, tal, tidning, vetenskaplig framställning och undersökning m. m. På senaste tid har man med mycken ifver börjat undersöka lagarna för rytmiken i prosa. Redan greker och romare utarbetade i sin konstnärliga framställning, särskildt tal och bref, med synnerlig rytmisk omsorg, satssluten (jfr Klausel), och äfven vid början af en mening iakttogos gärna vissa rytmiska grundsatser. Se härom t. ex. Norden, ”Die antike kunstprosa” (1898), Blass, ”Die rhythmen der attischen kunstprosa” (1901), och Zielinski, ”Das ausleben des klauselgesetzes in der römischen kunstprosa” (1906). — I den moderna psykologiska forskningen har man lifligt sysslat med experimentella undersökningar af rytmen i tal eller föredrag af skrifven text (se exempelvis Wallin, ”Researches on the rhythm of speech” i ”Studies from the Yale psychological laboratory” IX, 1901; Marbe, ”Rhythmus im prosa”, 1904, ”Modern language association publications”, 1905, och Lipsky, ”Rhythm as a distinguishing characteristic of prose style”, 1907). Ett par svenska afhandlingar i hithörande frågor är A. Ahlström, ”Våra medeltidslagar. Studier i fornsvensk stilistik och prosarytmik” (1912), och H. Bergstedt, ”Meter och rytm i Tegnérs prosatal” (1913). — Prosa′iker l. Prosai′st (äfven Prosatör), skriftställare på prosa, prosaförfattare. — Prosāisk, i obunden stil, på prosa; förståndsmässig, nykter i sin lifsåskådning; alldaglig; saknande ideell lyftning; torr, platt, trög, ledsam; opoeiisk, alls icke romantisk. — 2. Mus. Se Sekvens 1. 1. R—n B. Prosaiska krönikan l. Sveriges krönika från Gog t. o. m. Karl Knutsson, det äldsta försöket till en svensk rikshistoria. Nämnda krönika är af mycket ringa historiskt värde, men har det oaktadt länge utöfvat inverkan på den svenska historieskrifningen, särskildt hvad beträffar den uppdiktade konungalängden. Krönikans författare är ej känd, men med stor sannolikhet kan antagas, att han varit en minoritbroder i Gråmunkeklostret på Riddarholmen i Stockholm (han har bl. a. som källor begagnat tre af denna ordens kalendarier, af hvilka åtminstone ett var klostrets officiella anteckningsbok). Tiden för krönikans nedskrifvande infaller något af åren 1450—57. Utom sin fantasi har författaren som källor användt Jordanes, Rodericus Toletanus, Adam af Bremen (”Gesta Hammaburgensis ecclesiæ pontificum”), den norska Didrikssagan, Registrum Upsalense af 1344 (handskrift i K. bibl. i Stockholm), Annales Esromenses, Saxos historia, Chronicon regum Norvegiæ, de ofvannämnda minorit-annalerna m. fl. Af Prosaiska krönikan finnas numera i behåll 8 handskrifter, af hvilka 5 tillhöra K. biblioteket i Stockholm. Ingen af dem är originalhandskrift, ingen heller afskrifven efter någon bland de andra, hvaraf den slutsatsen kan dragas, att säkerligen många handskrifter af krönikan gått förlorade. Den äldsta är emellertid så gammal som från midten af 1400-talet och de bägge därnäst från 1457 och