1476. Prosaiska krönikan har utgifvits af J. Messenius ("Twå små gamble Sweriges och Göthes chrönikor", 1615; 2:a uppl. 1643, sedermera ytterligare omtryckt på 1650- och 1660-talen, ehuru med bibehållande af årtalet 1643), K. J. Fant ("Scriptores rerum suecicarum medii se vi", tom I: l, 1818) och G. E. Klemming ("Småstycken på fornsvenska" 1881). Den sistnämnde har därjämte lämnat en redogörelse för krönikans källor. Jfr Rimkrönikorna. R. G. Prosalius, zool. Se Vägsteklar. Prosatör (fr. prosateur). Se under Prosa 1. Proscenium (lat., grek. proskenion, af pro, framför, och skené i betydelsen af fondbyggnad å teatern), den del af de antika teatrarnas skådebana, som bakåt begränsades af den byggnad med framspringande flyglar, hvilken utgjorde skådeplatsens vanliga bakgrund. Framåt sträckte proscenium sig till kanten af orchestran. Det var således den plats, på hvilken de egentlige skådespelarna rörde sig (det kallades äfven logéi'on), i motsats till den nedanför liggande, halfrunda orchestran, där kören hade sin plats. (Se vidare Teater med fig.) - På nutidsteatrarna, där scenen är många gånger djupare än i de antika, är prosceniet den del af skådebanan, som ligger närmast rampen och mellan de framspringande avantscen-logerna. Den traditionella inramningen af prosceniet af dessa arkitektoniska sidopartier, förenade genom en stark båglinje öfver scenen, är slopad i en del moderna teatrar. Prosch, Ferdinand Viktor Alfons, dansk naturforskare, f. 1820, d. 1885, blef med. kandidat 1843 och utnämndes till lektor vid veterinärskolan 1853 samt gick öfver till den nya landbo-höjskolen 1858 som lärare i husdjursskötsel; han häfdade vikten af att hålla fast vid de inhemska raserna och utveckla deras anlag. P:s förnämsta arbete är Haandbog i det almindelige husdyrbrug (4 bd, 1861-63; 3:e uppl. 1877-86). Vidare utgaf han Grundtrcek af husdyrcnes sundhedspleje (1856; 4:e uppl. 1883), Haandbog i bestens ydre-Icere (1855; 5:e uppl. 1884) och en historisk undersökning om Frederiksborg stutteri (1866). E. Ebg. Pro secundo, lat., för det andra. Jfr Pro primo. Prosektor (lat. prose'ctor, egentl. "förskärare"). Se Dissekera. Proselyt (grek. prosélytos, en, som nalkas, främling, en, som gått öfver, anhängare), den, som går öfver från en religion till en annan. Hos judarna förekommo under den äldre tiden endast sparsamt proselyter från hedendomen. Först efter babyloniska fångenskapen (597-538 f. Kr.) och i synnerhet under makkabéertiden blefvo judarna ifriga att göra proselyter. På Jesu tid var denna ifver stegrad till höggradig (Matt. 23: 15), hvarom äfven hedniska skriftställare vittna. Proselyterna voro af två slag, helproselyter och halfproselyter. De förra kallades af judarna rättfärdighetsproselyter och hade efter en vederbörlig förberedelsetid genom tre ceremonier, omskärelsen, proselytdopet och proselytoffret, blifvit fullständigt införlifvade med judendomen och förpliktats att iakttaga hela lagen och "de äldstes stadgar". Half proselyterna, som i senare tider af misstag blifvit kallade portproselyter (portens proselyter), voro icke omskurna och hade ej förpliktat sig att hålla ceremoniallagen, utan endast de af traditionen och sedan af Talmud uppställda s. k. "Noaks sju bud": 1) Lydnad för öfverheten; 2) taga sig till vara för Guds namns försmädelse; 3) afhålla sig från af gudatjänst; 4) afhålla sig från onaturlig otukt; 5) icke dräpa; 6) icke röfva; 7) icke förtära blod och blodmat. Därjämte förbundo de sig att icke arbeta på sabbaten, att icke förtära något syradt under påsken och att icke förtära kött af själfdöda djur. Halfproselyterna åtnjöto medborgerliga rättigheter bland judarna och fingo besöka synagogorna, men fingo ej beträda templets inre förgård. På Jesu tid utgjorde de ett stort antal, kallas i Apg. "gudfruktiga", och många af dem blefvo kristendomens första bekännare. -- Proselytmakeri, omvändelsenit, ifrigt bemödande att värfva anhängare till en åsikt, ett parti eller en lära. J. P. Prosenkym [-kym; af grek. pros, till, mot, och efnchyma, ingjutning), bot., en väfnad, som består af prosenkymceller. Prosenkymcell, bot. Se Cell, fig. 4. Pro sensu communi (lat., "för sunda förnuftet"), namn på ett hemligt "sällskap", som stiftades i Stockholm i början af 1787 och i själfva verket endast räknade två ledamöter, J. H. Kellgren och N. v. Eosenstein, hvilka på detta sätt samrnanslöto sig för att bekämpa tidehvarfvets mystiska vidskepelser. Se vidare Kellgren, sp. 1389. Proserpina. Se Persefone. Prosimiae, zool. Se Halfapor. Prosit (lat., må det gagna!), väl bekomme!, Gud hjälp!, nyttjas i Sverige endast som artighetsfras till en nysande; tyskarna säga äfven prosit mahlzeit ("väl bekomme!"), prosit neujahr ("godt nytt år!") och prosit i bet. af vårt "skål!". Bruket att tillropa den nysande en välönskning är urgammalt. Nysandet var hos forntidens folk föremål för mycken vidskepelse och, t. ex. hos grekerna, djupsinniga spekulationer. Proske, Karl, tysk musiker, f. 1794 i preussiska Schlesien, d. 1861 i Regensburg, var praktiserande läkare, men föranleddes af religiöst svärmeri att inträda i prästeståndet samt blef 1831 kanonikus och kapellmästare vid domkyrkan i Regensburg, där han inöfvade en skicklig domkyrkokör i och för utförandet af 1500- och 1600-talens mästerverk inom kyrkomusiken, hvaraf han äfven i Italien samlat ett betydande antal. P. ombesörjde (1850) utgifvandet af Palestrinas "Missa papae Marcelli" i tre olika former, det sexstämmiga originalet, det fyrstämmiga, af Anerio arrangerade och det dubbelköriga (åttastämmiga) af Suriano. 1853 började han utge sitt stora sammelverk Mu-sica divina i 4 delar: Mässor; Motetter; Psalmer, Magnifikat, Hymner och Antifonier; samt Vespersånger (Passioner, Lamentationer, Responsorier, Litanior m. m., i fjärde bandet, hvilket efter P:s död utgafs af Wesselak, 1863). I denna samling representeras Palestrina, Vittoria, Lasso, A. Gabrieli, Anerio, Gallus, Viadana, Marenzio, Hasler, Lotti m. fl. Efter P:s död fortsattes "Musica divina" med en ny serie i 4 bd, utg. af Schrems och Haberl. En samling mässor utgaf P. (1855--59) under titeln Selectus novus missarum,