såsom det på svenskt lagspråk blifvit uttryckt, låter bruka sig till skörlefnad. Jfr Prostitution. J. E. J-n. Prostitution (af lat. prostitu'ere, utställa, falbjuda) betecknar närmast ett vanemässigt ingående af lösa och tillfälliga könsförbindelser i förvärfssyfte (jfr Prostituera). I denna betydelse har ordet så godt som uteslutande tillämpning på kvinnor. I kollektiv bemärkelse betecknar det sammanfattningen af de prostituerade kvinnorna på en ort. Där det s. k. reglementeringssystemet tillämpas, skiljer man mellan den offentliga l. inskrifna och den hemliga prostitutionen. Den förra omfattar de prostituerade, som äro ställda under polismyndighetens kontroll, den senare omfattar dem, som undgått denna kontroll. Man har jämväl försökt att uppdela prostitutionen i yrkesprostitution och helyrkesprostitution efter den grad, i hvilken de prostituerade äro hänvisade att lefva af inkomster genom lösa tillfälliga könsförbindelser. Med hänsyn till sättet för förbindelsernas anknytande talar man om bordellprostitution, gatuprostitution, kaféprostitution, annonsprostitution o. s. v. Man använder emellertid ordet prostitution jämväl i en mera omfattande betydelse än för att beteckna de prostituerade kvinnorna och det för dem kännetecknande lefnadssättet. Det existerar tydligen en samhällsföreteelse, i hvilken som handlande parter ingå förutom de prostituerade kvinnorna jämväl deras manliga kunder, och för denna företeelse i dess helhet användes ordet prostitution. En naturlig drift förmår könen att uppsöka hvarandra och ingå förbindelser. Där man öfver hufvud taget kan tala om ett samhälle, konstaterar man en tendens att åt dessa förbindelser ge den beständighet, som kännetecknar äktenskapet och som utgör villkoret för uppkomsten af en familj. Vid sidan af äktenskapet med dess genom häfd och lagstiftning bestämda former förekomma emellertid lösa och tillfälliga könsförbindelser, men de betraktas som otillåtna eller åtminstone som mindervärdiga. Man kan emellertid ej karakterisera alla dylika förbindelser som prostitution. Hos många folkstammar på ett primitivt kulturstadium råder stor frihet i umgänget mellan ungdomen af båda könen. Den unge mannen kommer emellertid småningom att hålla sig till en och samma kvinna, och efter en tid, vanligen sedan kvinnan blifvit hafvande, utvecklar sig förbindelsen till ett äktenskap. Något dylikt förekommer också sedan urminnes tider bland allmogen i vissa trakter af vårt land. En del omständigheter försvårar de lösa förbindelsernas öfvergång till äktenskap. I främsta rummet är att anföra befolkningens rörlighet. De unge männen och kvinnorna nödgas mångenstädes lämna hemorten för att söka sin utkomst på olika håll, och särskildt dragas de till de större städerna. Under enklare förhållanden producerar familjen själf de viktigaste lifsförnödenheterna, hvarvid dess medlemmar hvar och en efter förmåga deltaga i det gemensamma arbetet. Med den tilltagande arbetskoncentrationen förlorar familjen i betydelse för arbetsfördelningen inom samhället. Under det att tidigare individen för sin existens varit hänvisad till produkterna af det gemensamma arbetet inom familjen, blir numera denna beroende af familjeförsörjarens arbete utanför familjekretsen. Utvecklingen förlöper emellertid något ojämnt för de båda könen. Kvinnornas verksamhet är fortfarande till väsentlig del förlagd till familjen, men denna verksamhet förlorar alltmera i ekonomisk betydelse. Lättheten för mannen att existera utan familj jämte de ofta nog påtagliga svårigheterna för familjeförsörjaren måste naturligtvis påverka äktenskapsfrekvensen. Härtill kommer, att mannen i många fall måste underkasta sig en mångårig utbildning, innan han når den ekonomiska ställning, att han kan inträda som familjeförsörjare. Alla dessa omständigheter bidraga till den inom de moderna kultursamhällena framträdande företeelsen, att en allt större och större del af den till mogen ålder komna befolkningen lefver ogift och, som man mer eller mindre urskuldande säger, hänvisad till utomäktenskapliga könsförbindelser. Dessa bli vanligen af lös och tillfällig natur och antaga synnerligen lätt karaktären af prostitution. Mannen undgår i en sådan förbindelse det ansvar och de förpliktelser, som äktenskapet eller hvarje mera beständig förbindelse innebär. Kvinnan kan betinga sig pekuniär ersättning, som för henne utgör ett värdefullt tillskott till arbetsförtjänsten, möjliggör en och annan liten lyx, men tillika innebär en farlig lockelse att inleda allt flera dylika förbindelser och på detta sätt göra sig fullt oberoende af allt arbete för sitt uppehälle. Prostitutionen i sina olika former kräfver emellertid för sin utveckling vissa förutsättningar, framför allt en något så när talrik och sammanträngd befolkning. All otukt anses nämligen allmänt som något skamligt. De ifrågavarande förbindelserna kunna ej anknytas utan ett visst skydd och förmedling. I storstäderna med deras nöjeslif och främlingsström finner prostitutionen sitt rätta hägn. Man kan i dessa konstatera tillvaron af en formlig industri, det industrimässiga koppleriet, som ekonomiskt utnyttjar det nämnda behofvet af skydd och förmedling. Vissa restauranger, danslokaler och andra nöjesetablissemang existera som mötesplatser för de prostituerade och deras kunder, likaså vissa hotell, s. k. partihotell (maisons de rendez-vous). I länder, där lagstiftningen ej lägger hinder i vägen, existera s. k. otuktshus (bordeller), där innehafvåren uppbär kundernas afgifter och underhåller de inhysta kvinnorna. Där "hållandet af hus" är förbjudet, tar denna trafik formen af uthyrning af rum åt de prostituerade kvinnorna. Hyresvärdar och värdinnor kunna på detta sätt genom oskäliga afgifter för mat och rum m. m. tillgodogöra sig kvinnornas intäkter af kunderna. På senare åren har man alltmera uppmärksammat det industrimässiga utnyttjandet af prostitutionen och konstaterat dess betydande omfattning. Vid den s. k. reglementeringskommitténs undersökningar i Stockholm egde polisen 1904 kännedom om 34 "partihotell" med tills. 405 rum samt ett 30-tal inackorderingsaffärer, som i realiteten måste betecknas som bordeller. För Chicago beräknade den s. k. Vice Commission (1910) de årliga intäkterna af den ifrågavarande industrien till ej mindre än 15 mill. doll. Man kan vidare konstatera den utsugning denna industri medför för de prostituerade