kvinnorna, dess förbindelse med sutenörer (se d. o.) och den hvita slafhandeln (se d. o.) samt dess allmänna demoraliserande inflytande inom samhället. Huru förklara, att en kvinna kan egna sig åt ett så sorgligt "yrke" som prostitution, prisgifven åt allmänt förakt och på mångfaldigt sätt utsugen af personer, som utnyttja hennes svåra ställning. Man har som orsaker anfört i främsta rummet nöd och fattigdom, särskildt svårigheten för en öfvergifven kvinna att försörja sitt barn, vidare dåliga anlag, böjelse för lättjefullt lif, inflytandet af ett dåligt hem, inneboendesystem o. s. v. Af den ofvan anförda reglementeringskommitténs undersökningar framgår, att man varit böjd att öfverskatta åtminstone en del af de anförda orsakerna. Materialet från dessa undersökningar utgjordes af anteckningar om de kvinnor, som inskrifvits vid besiktningsbyrån i Stockholm 1859--1904, samt uppgifter, som erhöllos vid en rundfråga bland de kvinnor, som tillhörde byrån 1904--06. Omkr. 70 proc. af kvinnorna voro vid inskrifningen i åldern 16--25 år, 29 proc. hade födt barn, och omkr. 10 proc. voro själfva af oäkta börd. Antalet kvinnor, som födt barn under något af åren närmast före inskrifningen, motsvarade emellertid ungefär frekvensen barnaföderskor bland den ogifta kvinnliga befolkningen i dess helhet. De öfvergifna ogifta mödrarna kunna således ej anses spela någon större roll för rekryteringen af de prostituerade. Likaledes befanns frekvensen kvinnor af oäkta börd ej vara högre bland de "inskrifna" än bland befolkningen i de trakter af landet, från hvilka de inskrifna härstamma. Den vanliga föreställningen, att prostitutionen hufvudsakligen rekryteras från storstädernas proletariat och fabriksarbeterskorna i de stora industricentra torde knappast motsvara de verkliga förhållandena här i landet. Endast omkr. 20 proc. af de inskrifna voro födda i Stockholm, och omkr. 10 proc. hade varit fabriksarbeterskor. Däremot är det påtagligt, att tjänstflickorna, framför allt de inflyttade, lämnat den största kontingenten. Som ofvan anförts, har en stor del af dessa redan i hemorten haft könsförbindelser. Efter ankomsten till hufvudstaden finna de mera försigkomna kamrater och bekanta, i hvilkas sällskap de besöka förlustelseställen och bli sammanförda med män tillhörande "prostitutionens kundkrets". Vid den ofvannämnda rundfrågan konstaterades, att minst 60 proc. af kvinnorna före inskrif ningen varit utsatta för en dylik påverkan. Samma slags påverkan har man äfven kunnat konstatera i fråga om "kundkretsens" rekrytering. Professor Möller, ledamot af reglementeringskommittén, skrifver: "Anledningarna till att en del män hemfalla åt ett måttlöst och regellöst könslefverne äro delvis att söka i individuella anlag, delvis i försummad uppfostran. Men hufvudorsaken är den i kamratmiljön rådande tonen och andan med dess neddragande i smutsen af det sexuella samt en traditionell frånvaro af ansvarskänsla, så snart det gäller könsförbindelser. Ständigt gifna föredömen från äldre kamrater förleda. Och alkoholen eggar ytterligare könsbegäret på samma gång som den döfvar själfkontrollen. Det dröjer merendels några år, innan allvar och besinning vakna. Men de stamkunder, som utgå, ersättas alltjämt af nya, och prostitutionens stadiga kundkrets minskas icke." Med allt skäl kan man i fråga om bägge parterna i prostitutionsföreteelsen tala om en prostitutionens själfrekrytering. Prostitutionen har stundom uppfattats som ett slags säkerhetsventil, beredande utlopp åt ett öfverskott af könsdrift, som skulle finnas hos männen. Denna uppfattning är i flera afseenden betänklig. Könsdriftens biologiska ändamål är släktets vidmakthållande. Liksom hvarje annan drift företer den emellertid en tendens att svälla ut och kräfver därför en viss naturlig begränsning. Prostitutionen innebär emellertid långt ifrån en sådan begränsning. Den gynnar driftens inriktning uteslutande på njutningen med afkoppling af det biologiska ändamålet, en inriktning, som är skadlig för såväl individen som samhället. I individens själslif vinna de erotiska föreställningarna en otillbörlig terräng till förfång för andra uppgifter. I alla tider har prostitutionen utgjort en konkurrent till äktenskapet och varit en af orsakerna till nativitetens tillbakagång. Mest påtagliga äro prostitutionens hygieniska vådor, i främsta rummet spridningen af de smittsamma könssjukdomarna. Sedan lång tid tillbaka har man betraktat de prostituerade kvinnorna som de verkliga smitthärdarna för dessa sjukdomar. Man får emellertid ej förbise den roll, som kunderna spela genom att öfverföra smittan från den ena generationen prostituerade kvinnor till den andra och genom att öfverföra densamma från prostitutionstrafiken in i familjerna. Samhället har på olika sätt reagerat mot prostitutionen. Den äldsta lagstiftningen synes ha afsett att skydda familjens helgd genom att åstadkomma en tydlig skillnad mellan de familjen tillhöriga kvinnorna och de prostituerade, hvilka betraktades som offentlig egendom. I Rom på republikens tid började man föra register öfver de prostituerade. Mot iakttagande af vissa bestämmelser rörande klädedräkt, bostad m. m. erhöllo de rättighet att utöfva "yrket" (licentia stupri), som emellertid förklarades medföra ärelöshet för alltid. Uppsikten öfver dessa kvinnor handhades af edilerna. Genom dessa bestämmelser blef prostitutionen legaliserad. Att på denna väg hålla prostitutionen utanför det ärbara samhället misslyckades emellertid fullständigt. Det gick t. o. m. så långt, att romerska matronor sökte bli inskrifna på edilernas listor. Äfven i den religiösa kulten hade prostitutionen innästlat sig. Spår af s. k. religiös prostitution finner man hos många folk. Bekant är Herodotos' beskrifning af Mylittakulten hos babylonierna (se Astarte). Till sitt ursprung är denna företeelse af helt annan natur än den vanliga prostitutionen, men under utvecklingen utplånades gränserna. En kraftig reaktion mot sedefördärfvet åvägabragtes genom kristendomens framträdande och seger inom det romerska världsväldet. Efter folkvandringarna tillkom inflytandet af den gamla germanska rätten, som i allmänhet straffade otuktigt könsumgänge. Kopplare och skörlefvande kvinnor blefvo förföljda, hvarvid man ej sparade på dödsstraff i olika former, stympningar, brännmärkning o. s. v. Småningom blef man emellertid mera tolerant. Kyrkoläran fördömde visserligen fortfarande otukten och