uppställde den fullständiga afhållsamheten som ett ideal t. o. m. i äktenskapet. Men i praktiken var man ej så nogräknad. I städerna uppstodo kvinnohus. De skörlefvande kvinnorna organiserade sig mångenstädes i öfverensstämmelse med skråväsendet, och hvarken andliga eller världsliga myndigheter drogo sig för att genom hvarjehanda pålagor tillgodogöra sig deras inkomster. Med den nyare tidens inbrott inträffade åter ett omslag. Öfver Europa gick reformationen, som emot den gamla kyrkoläran häfdade en mera sund uppfattning af könslifvets företeelser och tillika ställde större kraf på individens sedliga vandel. Vid denna tid inträffade också ett plötsligt utbrott af syfilissjukdomen, som hastigt utbredde sig öfver en stor del af världsdelen, anställande svåra härjningar bland de skörlefvande kvinnorna och deras kunder. Kvinnohusen kommo nu i vanrykte såsom varande ej allenast lastens tillhåll, utan jämväl farliga smitthärdar. Äfven förföljelser mot de prostituerade förekommo, om också ej med de grymheter, som kännetecknade föregående tidehvarf. Rörelsen sträckte sig ända in på 1700-talet. Särskildt bekanta äro de stränga åtgärder mot prostitutionen, som sattes i gång i Frankrike under Ludvig XIV:s sista regeringsår och i Österrike vidtogos af kejsarinnan Maria Teresia 1751--69. Spår af denna rörelse finner man i flera länders lagstiftning, bl. a. i vår gällande strafflag, som från 1734 års lag upptagit bestämmelser om straff för den, som "håller sådant hus, där otukt drifves". Vid slutet af 1700-talet hade man åter kommit till insikt om straffåtgärdernas vanmakt. Man började åter betrakta prostitutionen som ett "nödvändigt ondt", hvars svåraste olägenheter det gällde att begränsa. Det gamla romerska inskrifningssystemet kom åter till heders, närmast i syfte att möjliggöra en sanitär kontroll öfver de skörlefvande kvinnorna. Under loppet af 1800-talet infördes i det ena landet efter det andra den s. k. reglementeringen (se d. o.), och prostitutionsfrågans behandling kom att sammanhänga med striden mellan anhängare och motståndare till detta system. Litt.: Pierre Dufour (d. v. s. J. P. Lacroix), "Histoire de la prostitution" (1851--54) och "Reglementeringskommitténs betänkande" (1910). J. E. J-n. Prostskilling, kam. Se Mantalsräntan. Prostyl (grek. profstylos, af pro, framför, och stylos, kolonn), byggnad med kolonner på framsidan; särskildt ett sådant tempel, som har kolonner endast på framsidan, ej på långsidorna, och hvars framskjutande tak bäres af dessa kolonner, ej tillika af de förlängda sidomurarna, a n t e r n a (se A n t). Typen förekommer ofta hos romarna. Upprepas samma anordning på bakre gaf vein, uppkommer en amfiprostyl (se d. o. med fig.). En sådan är t. ex. Nike-templet på sluttningen af Akropolis i Aten. Prosyllog^sm (af grek. pro, före, och syllo-gismo's, slutledning), log., den slutledning, från hvilken en slutledningskedja utgår, i det att dess slutsats utgör en af premisserna i en följande slutledning. Jfr E p i s y 11 o g i s m. S-e. Prot . . . och P r ö t o ... (af grek. prötos, den förste) betyder i sammansättningar den förste, den främste (t. ex. protevangelium, prototyp). Protagön har Liebreich kallat ett af honom 1865 upptäckt, i hjärnan förekommande ämne, som enligt nyare analyser innehåller 66,53 proc. kol, 10,97 proc. väte, 2,3? proc. kväfve, 0,73 proc. svafvel och 0,95 proc. fosfor. Man erhåller det genom att extrahera den från blod och hinnor befriade, urvattnade hjärnmassan med ljum alkohol. Vid lösningens afkylning utfaller (orent) protagon. I rent tillstånd bildar detta ämne grupper af små kristall-nålar eller också ett hvitt luckert pulver, som med vatten sväller och delvis sönderdelas. Vid sin sön-derdelning ger protagonet upphof till samma sön-derdelningsprodukter som lecitin (se d. o.) samt ger därjämte kväfvehaltiga fosforfria ämnen (cerc-brosider), hvarför flera författare ansett protagon vara endast en blandning och ej en enhetlig substans. Denna fråga måste ännu så länge anses oaf-gjord. S. J-n. Protagonist (grek. protagonistés, af prötos, förste, och agonistes, täflingskämpe), den skådespelare, som utförde hufvudrollen i de forngrekiska dramerna. Jfr Deuteragonist och T r i t a g o-n i s t. Protagoras (grek. ngcozayogag; lat. Prota1'göras], grekisk sofist, f. sannolikt något före 480 f. Kr. i Abdera, den äldste och mest ansedde af sofisterna, liksom han måhända är den förste, som kallat sig med det anspråksfulla namnet "sofist" (vishetslärare). Han drog omkring som vandringslärare och besökte flera gånger Aten, där han tyckes ha uppehållit sig längre tider. Han säges ha varit den förste, som tog betalt för filosofisk undervisning. Om det höga anseende han åtnjöt vittna så väl de aktningsfulla uttryck Platon använder om honom trots den skarpa kritiken af hans läror som ock, att han 433 erhöll uppdrag af Perikles att skrifva lagar för en koloni. Under de fyrahundras regering blef han (411 eller 415) anklagad för ateism och dömd, hvarefter han drunknade under flykten till Sicilien. Hans skrifter brändes på torget i Aten. De torde till större delen varit egnade åt etik, pedagogik, politik och juridik. Vi ha kvar af dem knappt 20 rader och känna därför hans åsikter förnämligast genom andra antika författares yttranden om dem, framför allt Platons i "Theaitetos", hvars tillförlitlighet bestridts af Halbfass (1882), men försvarats af Natorp. Det ryktbaraste citatet från hans påståenden är den s. k. "homo-mensura-satsen": "människan är måttet för allt, för det varande, att det är, och för det icke varande, att det icke är", en sats, som Platon tolkar så, att den innebär förnekande af all objektiv kunskap, i det att verkligheten är sådan, som den för hvar och en synes. P. tvifiade till och med på de matematiska sanningarna, då t. ex. ingen verklig cirkel eller verkligt rät linje finnes i vår erfarenhet. Ett annat påstående af honom var, att man om hvarje sak kunde fälla motsatta påståenden, hvarför han ville lära ungdomen den i det politiska lifvet så nyttiga konsten "att göra den sämre saken till den bättre". Denna teoretiska skepticism var för honom ett skäl att vända människornas uppmärksamhet från onyttiga teoretiska spekulationer till lifvets praktiska uppgifter. I afseende på dessa tyckes han icke ha varit någon omstörtningens man, utan böjt sig för seden och den bestående rätten. I religiösa frågor uttryckte han sin indifferentism i påståendet: "om