Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prostitution - Prostskilling, kam. Se Mantalsräntan - Prostyl - Prosyllogism - Prot... och Proto... - Protagon - Protagonist - Protagoras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppställde den fullständiga afhållsamheten som ett
ideal t. o. m. i äktenskapet. Men i praktiken var man
ej så nogräknad. I städerna uppstodo kvinnohus. De
skörlefvande kvinnorna organiserade sig mångenstädes
i öfverensstämmelse med skråväsendet, och hvarken
andliga eller världsliga myndigheter drogo sig för
att genom hvarjehanda pålagor tillgodogöra sig deras
inkomster. Med den nyare tidens inbrott inträffade
åter ett omslag. Öfver Europa gick reformationen,
som emot den gamla kyrkoläran häfdade en mera
sund uppfattning af könslifvets företeelser och
tillika ställde större kraf på individens sedliga
vandel. Vid denna tid inträffade också ett plötsligt
utbrott af syfilissjukdomen, som hastigt utbredde
sig öfver en stor del af världsdelen, anställande
svåra härjningar bland de skörlefvande kvinnorna
och deras kunder. Kvinnohusen kommo nu i vanrykte
såsom varande ej allenast lastens tillhåll, utan
jämväl farliga smitthärdar. Äfven förföljelser mot de
prostituerade förekommo, om också ej med de grymheter,
som kännetecknade föregående tidehvarf. Rörelsen
sträckte sig ända in på 1700-talet. Särskildt
bekanta äro de stränga åtgärder mot prostitutionen,
som sattes i gång i Frankrike under Ludvig XIV:s
sista regeringsår och i Österrike vidtogos af
kejsarinnan Maria Teresia 1751–69. Spår af denna
rörelse finner man i flera länders lagstiftning,
bl. a. i vår gällande strafflag, som från 1734 års
lag upptagit bestämmelser om straff för den, som
"håller sådant hus, där otukt drifves". Vid slutet
af 1700-talet hade man åter kommit till insikt om
straffåtgärdernas vanmakt. Man började åter betrakta
prostitutionen som ett "nödvändigt ondt", hvars
svåraste olägenheter det gällde att begränsa. Det
gamla romerska inskrifningssystemet kom åter till
heders, närmast i syfte att möjliggöra en sanitär
kontroll öfver de skörlefvande kvinnorna. Under
loppet af 1800-talet infördes i det ena landet
efter det andra den s. k. reglementeringen (se
d. o.), och prostitutionsfrågans behandling kom
att sammanhänga med striden mellan anhängare
och motståndare till detta system. Litt.:
Pierre Dufour (d. v. s. J. P. Lacroix),
"Histoire de la prostitution" (1851–54) och
"Reglementeringskommitténs betänkande" (1910).
J. E. J-n.
Prostskilling, kam. Se Mantalsräntan.
Prostyl (grek. profstylos, af pro, framför, och
stylos, kolonn), byggnad med kolonner på framsidan;
särskildt ett sådant tempel, som har kolonner
endast på framsidan, ej på långsidorna, och hvars
framskjutande tak bäres af dessa kolonner, ej tillika
af de förlängda sidomurarna, a n t e r n a (se A n
t). Typen förekommer ofta hos romarna. Upprepas samma
anordning på bakre gaf vein, uppkommer en amfiprostyl
(se d. o. med fig.). En sådan är t. ex. Nike-templet
på sluttningen af Akropolis i Aten.
Prosyllog^sm (af grek. pro, före, och syllo-gismo’s,
slutledning), log., den slutledning, från hvilken
en slutledningskedja utgår, i det att dess slutsats
utgör en af premisserna i en följande slutledning. Jfr
E p i s y 11 o g i s m. S-e.
Prot . . . och P r ö t o ... (af grek. prötos,
den förste) betyder i sammansättningar den förste,
den främste (t. ex. protevangelium, prototyp).
Protagön har Liebreich kallat ett af honom 1865
upptäckt, i hjärnan förekommande ämne, som enligt
nyare analyser innehåller 66,53 proc. kol, 10,97
proc. väte, 2,3? proc. kväfve, 0,73 proc. svafvel
och 0,95 proc. fosfor. Man erhåller det genom
att extrahera den från blod och hinnor befriade,
urvattnade hjärnmassan med ljum alkohol. Vid
lösningens afkylning utfaller (orent) protagon. I
rent tillstånd bildar detta ämne grupper af små
kristall-nålar eller också ett hvitt luckert pulver,
som med vatten sväller och delvis sönderdelas. Vid
sin sön-derdelning ger protagonet upphof till
samma sön-derdelningsprodukter som lecitin
(se d. o.) samt ger därjämte kväfvehaltiga
fosforfria ämnen (cerc-brosider), hvarför
flera författare ansett protagon vara endast en
blandning och ej en enhetlig substans. Denna
fråga måste ännu så länge anses oaf-gjord.
S. J-n.
Protagonist (grek. protagonistés, af prötos, förste,
och agonistes, täflingskämpe), den skådespelare, som
utförde hufvudrollen i de forngrekiska dramerna. Jfr
Deuteragonist och T r i t a g o-n i s t.
Protagoras (grek. ngcozayogag; lat. Prota1’göras],
grekisk sofist, f. sannolikt något före 480 f. Kr. i
Abdera, den äldste och mest ansedde af sofisterna,
liksom han måhända är den förste, som kallat sig med
det anspråksfulla namnet "sofist" (vishetslärare). Han
drog omkring som vandringslärare och besökte flera
gånger Aten, där han tyckes ha uppehållit sig längre
tider. Han säges ha varit den förste, som tog betalt
för filosofisk undervisning. Om det höga anseende
han åtnjöt vittna så väl de aktningsfulla uttryck
Platon använder om honom trots den skarpa kritiken
af hans läror som ock, att han 433 erhöll uppdrag
af Perikles att skrifva lagar för en koloni. Under
de fyrahundras regering blef han (411 eller 415)
anklagad för ateism och dömd, hvarefter han drunknade
under flykten till Sicilien. Hans skrifter brändes
på torget i Aten. De torde till större delen varit
egnade åt etik, pedagogik, politik och juridik. Vi
ha kvar af dem knappt 20 rader och känna därför hans
åsikter förnämligast genom andra antika författares
yttranden om dem, framför allt Platons i "Theaitetos",
hvars tillförlitlighet bestridts af Halbfass (1882),
men försvarats af Natorp. Det ryktbaraste citatet från
hans påståenden är den s. k. "homo-mensura-satsen":
"människan är måttet för allt, för det varande, att
det är, och för det icke varande, att det icke är", en
sats, som Platon tolkar så, att den innebär förnekande
af all objektiv kunskap, i det att verkligheten är
sådan, som den för hvar och en synes. P. tvifiade till
och med på de matematiska sanningarna, då t. ex. ingen
verklig cirkel eller verkligt rät linje finnes i vår
erfarenhet. Ett annat påstående af honom var, att
man om hvarje sak kunde fälla motsatta påståenden,
hvarför han ville lära ungdomen den i det politiska
lifvet så nyttiga konsten "att göra den sämre saken
till den bättre". Denna teoretiska skepticism var för
honom ett skäl att vända människornas uppmärksamhet
från onyttiga teoretiska spekulationer till lifvets
praktiska uppgifter. I afseende på dessa tyckes han
icke ha varit någon omstörtningens man, utan böjt sig
för seden och den bestående rätten. I religiösa frågor
uttryckte han sin indifferentism i påståendet: "om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
