411 Proteinämnen 412 prof). Denna reaktion användes ofta för upptäckande af ägghvita i urin. 5) Utfä Ilning med garfsyra eller pikrinsyra. Ägghvit-lösningen bör vara svagt sui af ättiksyra. Utfäll-ningen vid denna och föregående reaktion torde bero på bildning af salt mellan ägghvitan och den ifrågavarande syran. B. Färgreaktioner. 6) Biuretreaktionen. Om ägghvita, löst i alkali, försättes med ett par droppar utspädd kopparsulfatlösning, färgas lösningen violett eller rödaktig. Anses som den viktigaste ägghvitreaktionen och är karakteristisk för alla ämnen, som innehålla 2 atomgrupper -CONH3 (direkt förbundna, eller åtskilda af C eller N), såsom fallet är exempelvis i biuret NH: (CONH2)2. Enkla aminosyror däremot ge icke denna reaktion. 7) Xantoproteinreaktionen. Vid kokning med koncentrerad salpetersyra ge fasta eller lösta ägghvitämnen gula lösningar, som med alkali bli orangefärgade. Färgningen beror på uppkomsten af aromatiska nitroföreningar (se d. o.). 8) Millons [mijIV] reaktion. Ägghvita rödfärgas vid kokning med kvicksilfvernitrat och litet salpetersyrlighet, hvilket beror på närvaron af fenolgrupper (se Fenol och Tyrosin) i ägg-hvitmolekylen. 9) Molischs reaktion, vio-lettfärgning med a-naftol (se d. o.) och koncentrerad svafvelsyra; erhålles med alla ägghvitämnen och tyder på närvaro af kolhydratrester i dem. 10) Koncentrerad klorvätesyra löser i värme ägghvita med violett eller blå färg. 11) Svafvelblyreaktionen. De flesta svaf-velhaltiga ägghvitämnen ge svartfärgning vid kokning med blysalt och alkali, beroende på afspjälk-ning af svafvelväte ur ägghvitmolekylen. Sammansättning och egenskaper. Alla proteinämnen innehålla kol, väte, syre och kväfve, många äfven svafvel och några fosfor. Den elementära sammansättningen växlar något, men ligger i allmänhet inom följande gränser: kol 50-55 proc., väte 6,5-7,3, syre 19-24, kväfve 15-19,3, svaf- Tel 0,3-2,4, fosfor 0-0,85. Någon tillförlitlig kemisk formel har ej kunnat beräknas för något proteinämne. Icke heller känner man deras molekylarvikt; men på grund af lösningarnas ytterst ringa osmotiska tryck och diffu-sionsförmåga måste molekylarvikten äfven för de enklast sammansatta proteinämnena vara mycket hög, antagligen omkr. 10,000, och i många fall (såsom för proteiderna) betydligt högre. Exempelvis kan anföras, att man för en protamin genom direkt bestämning af lösningens osmotiska tryck funnit en molekylarvikt af 8780; för kasein har beräknats 8888. - I sammanhang med den höga molekylarvikten står det förhållandet, att ägghvit-ämnena lätt bilda kolloida (se K o 11 o i d e r) lösningar. Till vatten (och andra lösningsmedel) förhålla sig olika proteinämnen mycket olika (jfr ofvan-stående schema för proteinämnenas indelning). Så t. ex. äro albuminerna lösliga i rent vatten, men globulinerna lösas endast, om vattnet innehåller en mindre mängd salt. Många i vatten olösliga proteinämnen, såsom kasein, acidalbumin, alkalialbuminat, äro lösliga i alkaliska eller sura vätskor, hvilket visar, att de ega sura, respektive basiska egenskaper. Ofta äro ägghvitämnena amfotera (se d. o.), d. v. s. kunna bilda salter med både syror och baser. Nästan alla proteinämnen utfällas ur sina lösningar af gelatinöst aluminiumhydrat. Till sin yttre form äro proteinämnena oftast amorfa och uppträda icke sällan såsom så kallade geler. I växternas aleuron-korn anträffas emellertid äfven kristalliserade protein-ämnen. Och i senare tider har det lyckats flera forskare, såsom Osborn, Hofmeister m. fl., att framställa en del proteinämnen i kristalliserad form. Så t. ex. kan äggalbu-min omkristalliseras ur en half mättad, med ättiksyra eller svafvelsyra surgjord lösning af ammo-niumsulfat. De på detta sätt erhållna kristallerna utgöras af ägghvitsulfat. - Likasom många andra beståndsdelar i de lefvande varelserna ega alla proteinämnen optisk aktivitet (se Polarisation, sp. 1179), d. v. s. förmågan att vrida pola-riseradt ljus. De äro vänster v ridande, och den specifika vridningen varierar inom tämligen vida gränser: hos blodalbumin t. ex. är den omkr. - 61° och hos lim - 167°. Sönderdelningsprodukter och konstitution. I öfverensstämmelse med den roll, som proteinämnena spela för de lefvande varelserna, förhålla de sig i allmänhet (med undantag för vissa svårlösliga albu-minoider) som mycket labila föreningar. Så t. ex. har det varit länge kändt, att proteinämnen kunna sönderdelas medelst syror och alkalier och därvid ge upphof till en mängd olika aminosyror (se Aminoföreningar). Men först genom arbeten af E. S c h u l z e och E. F i s c h e r (se-denne) har man erhållit metoder för de olika aminosyrornas särskiljande, hvarigenom ett systematiskt studium af olika proteinämnens Sönderdelningsprodukter möjliggjorts. Synnerligast genom F i sch ers-undersökingar öfver aminosyrornas inbördes föreningar, p e p t i d e r eller polypeptider (se Pep-tider), har det blifvit tydligt, att proteinämnena äro att uppfatta som kondensationsproduk-t e r af ett stort antal aminosyror. Viktigast bland dessa äro: A. Monaminosyrorna: g l y k o-k o 11 eller glycin (aminoättiksyra), a l a n i D (aminopropionsyra), l e u c i n (aminokapronsyra), asparagins yra (aminobärnstenssyra), g l u t a-m i n s y r a (aminoglutarsyra), t y r o s i n (oxif enyl-alanin) och c y s t i n (diaminoditiodimjölksyra);. B. Diaminosyrorna: lysin (diaminokapronsyra) och a r g i n i n (guanidinaminovaleriansyra); samt C. Pyrrolderivaten: histidin (aminoimidazol-propionsyra), p ro Ii n (pyrrolidinkarbonsyra) och tryptofan (indolaminopropionsyra). Af aminosyrorna är det svafvelhaltiga cystinet den viktigaste orsaken till den lilla halt af svafvel, som finnes i många ägghvitämnen; tyrosin ger sig till känna genom Millons och Xantoproteinreaktionen (se oivan B 7 och 8); tryptofan ger vid ägghvitämnens förruttnelse upphof till det ytterst illaluktande ämnet indol (se d. o.). - Någon konstitutionsformel för ägghvitämnen har man ännu ej lyckats uppställa, liksom man heller icke kunnat på syntetisk väg framställa något af de naturliga ägghvitämnena. Men vägarna till båda dessa stora mål kunna dock sägas vara banade genom de antydda undersökningarna af E. Fischer. Proteinämnenas bildning och sönderdelning inom växt- och djurkroppen. Endast växtorganismen eger förmåga att framställa eller syntetisera pro-