Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Protestantism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ligger det för protestantismen gemensamma närmast nu
såsom alltifrån begynnelsen i frigjordheten från
och motsättningen till Rom. Visserligen lider det
intet tvifvel, att denna motsättning, särskildt hvad
polemik och det mera yttre förhållandet mellan Rom
och de protestantiska samfunden beträffar, undergått
afsevärda förändringar sedan reformationens och
den äldre protestantismens första stridsdagar. Men
själfva motsättningen finnes icke dess mindre obruten
kvar, och snarast har äfven insikten i det för Rom
och protestantismen gemensamt kristliga merendels
varit förknippad med en icke minst under de senaste
årtiondena växande klarhet öfver olikhetens djupt
ingripande art. Som uttryck för motsättningen till
Rom har därför benämningen protestantism förblifvande
betydelse. Är alltså denna motsättning alltjämt
det karakteristiska för allt hvad som inrymmes
under protestantism, så kan det emellertid närmast
synas, som om man skulle nödgas stanna vid denna
rent negativa bestämning. Att vinna en positiv
bestämning kan nämligen synas utsiktslöst inför
bilden af det myckna, väsentligen olikartade i
fråga om kyrkosamfund, riktningar och företeelser af
växlande typ, som direkt eller indirekt leda sitt
ursprung helt eller delvis tillbaka till den stora
reformationen och som i nutiden inrymmas eller under
tidens lopp inrymts under det vidtfamnande uttrycket
protestantism. Hit höra ju, om vi närmast fästa
blicken vid de olika gestaltningar af protestantism,
som alltjämt existera, de stora kyrkosamfunden af
luthersk, reformert, unerad och anglikansk typ ej
mindre än de otaliga smärre samfunden af mer eller
mindre utpräglad sektartad beskaffenhet. Såväl i
fråga om kult och organisation som med afseende
på läroåskådning möta här de mest skilda typer
(jfr artiklarna om de olika nationella kyrkorna
samt Adventister, Baptister, Independenter
1, Irving (Edward), Kväkare, Metodism 1,
Plymouthbröderna, Presbyterianer, Swedenborg,
Unitarier m. fl.). Och bredvid denna mångfald gäller
det dessutom att taga hänsyn till alla de olika vidt
divergerande åskådningar, som trängas med hvarandra
inom dessa samfundsbildningar. Hvilka vidtgående
olikheter, som under sådana förhållanden inrymmas
under "protestantismen", kan t. ex. illustreras af
å ena sidan den extremaste högkyrkoriktningen inom
den anglikanska kyrkan, hvilken i så godt som alla
hänseenden befinner sig i romarkyrkans omedelbara
närhet utan någon principiell gränslinje emot denna,
samt å andra sidan riktningar, hvilka innebära en
så godt som fullständig upplösning af all kristen
samfundsorganisation eller som synas löpa ut i ett
slags allmän kulturidealism, hvilken har ytterst litet
gemensamt med det, som en gång utgjorde reformationens
centrala religiösa innehåll. Men icke nog härmed,
man måste också, när det gäller att vinna en positiv
bestämning af det för protestantismen karakteristiska,
taga tillbörlig hänsyn till alla de djupgående
olikheter, som framträda vid ett längdgenomsnitt
af protestantismens historia, reformationens första
brytningstid, konsolideringen genom de olika kyrkornas
bekännelseskrifter, ortodoxiens, pietismens och
rationalismens skeden (se Ortodox, Pietism och
Rationalism) och
slutligen det senaste århundradets protestantism med
dess lifliga utveckling och skarpa brytningar icke
minst på den kristna tankens område. I senaste
tid har det särskildt genom den tyske teologen
E. Troeltsch med eftertryck gjorts gällande, att
en ytterst skarp klyfta föreligger mellan den äldre
protestantismen eller "gammalprotestantismen" å ena
sidan och den nyare protestantismen under ungefär de
två sista århundradena å andra sidan. När det därvid
energiskt betonas, hurusom reformationen och den
äldre protestantismen nära sammanhänga med medeltida
åskådning och hur reformationen ger svar på specifikt
medeltida frågor, följa genom en dylik reducering af
reformationens betydelse uppenbarligen ytterligare
vanskligheter för betraktandet af protestantismen
som en enhetlig företeelse. Nu torde emellertid,
med allt erkännande af den betydelse Troeltschs
och honom närståendes teorier och undersökningar
haft till vidgande af den kyrkohistoriska insikten,
svårligen kunna bestridas, att reformationen och
protestantismen här setts från en ensidigt kulturell
synpunkt. Visserligen eger en dylik synpunkt
fullt berättigande på grund af protestantismens
otvifvelaktiga samband med och djupgående betydelse
för den allmänna kulturutvecklingen. Men icke desto
mindre måste man vid bedömandet af reformationens
ställning och fastställandet af protestantismens
karaktär hålla i sikte, att reformationen först och
främst var en religiös företeelse och att därför
protestantismen i första hand måste betraktas från
denna synpunkt. Håller man endast detta fullt klart
för sig, är det i själfva verket icke heller omöjligt
att i reformationens ursprung finna de principer,
hvilka äro vägledande för protestantismen, eller efter
hvilka i hvarje fall den "protestantiska" karaktären
af de olika företeelserna inom protestantismens område
låta bedöma sig; därvid får man då emellertid icke
ensidigt fästa sig vid fixerade bestämningar vare
sig af doktrinär, kulturell eller organisatorisk
art, i hvilka fall synpunkten gifvetvis kommer
att bli för trång, utan man måste gå tillbaka till
själfva den olika religiösa art, som framträder i
brytningen mellan reformationen och den romerska
katolicismen.
Denna protestantismens nya art
låter då bestämma sig därhän, att kristendomen
genom reformationen fattas som på en gång helt och
oafkortadt nådesreligion samt helt och oafkortadt
etisk religion. Äfven den romerska katolicismen
ville vara och var "nådesreligion": intet begrepp
stod mera i centrum för den medeltida teologien
än nåd (gratia), kyrkan var den nådesförvaltande
anstalten, som genom det invigda prästerskapet
utskiftade de i sakramenten befintliga, åt kyrkan
anförtrodda nådeskrafterna till den nådesbehöfvande
mänskligheten (jfr Katolicism och Kyrka 2). Trots
det att den protestantiska polemiken mot Rom ofta i
sina anklagelser för en moralistisk förkrympning
af kristendomen alltför mycket förbisett och
underskattat detta förhållande, har den dock rätt
däri, att Rom – med allt sitt betonande af nåden –
icke kunnat öfvervinna ett principiellt moralistiskt
betraktelsesätt, hvilket genom den plats, som anvisas
merita (mänskliga förtjänster), ser förhållandet
mellan Gud och människa väsentligen under löneschemats
synpunkt. Detta i sin tur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
