ligger det för protestantismen gemensamma närmast nu såsom alltifrån begynnelsen i frigjordheten från och motsättningen till Rom. Visserligen lider det intet tvifvel, att denna motsättning, särskildt hvad polemik och det mera yttre förhållandet mellan Rom och de protestantiska samfunden beträffar, undergått afsevärda förändringar sedan reformationens och den äldre protestantismens första stridsdagar. Men själfva motsättningen finnes icke dess mindre obruten kvar, och snarast har äfven insikten i det för Rom och protestantismen gemensamt kristliga merendels varit förknippad med en icke minst under de senaste årtiondena växande klarhet öfver olikhetens djupt ingripande art. Som uttryck för motsättningen till Rom har därför benämningen protestantism förblifvande betydelse. Är alltså denna motsättning alltjämt det karakteristiska för allt hvad som inrymmes under protestantism, så kan det emellertid närmast synas, som om man skulle nödgas stanna vid denna rent negativa bestämning. Att vinna en positiv bestämning kan nämligen synas utsiktslöst inför bilden af det myckna, väsentligen olikartade i fråga om kyrkosamfund, riktningar och företeelser af växlande typ, som direkt eller indirekt leda sitt ursprung helt eller delvis tillbaka till den stora reformationen och som i nutiden inrymmas eller under tidens lopp inrymts under det vidtfamnande uttrycket protestantism. Hit höra ju, om vi närmast fästa blicken vid de olika gestaltningar af protestantism, som alltjämt existera, de stora kyrkosamfunden af luthersk, reformert, unerad och anglikansk typ ej mindre än de otaliga smärre samfunden af mer eller mindre utpräglad sektartad beskaffenhet. Såväl i fråga om kult och organisation som med afseende på läroåskådning möta här de mest skilda typer (jfr artiklarna om de olika nationella kyrkorna samt Adventister, Baptister, Independenter 1, Irving (Edward), Kväkare, Metodism 1, Plymouthbröderna, Presbyterianer, Swedenborg, Unitarier m. fl.). Och bredvid denna mångfald gäller det dessutom att taga hänsyn till alla de olika vidt divergerande åskådningar, som trängas med hvarandra inom dessa samfundsbildningar. Hvilka vidtgående olikheter, som under sådana förhållanden inrymmas under "protestantismen", kan t. ex. illustreras af å ena sidan den extremaste högkyrkoriktningen inom den anglikanska kyrkan, hvilken i så godt som alla hänseenden befinner sig i romarkyrkans omedelbara närhet utan någon principiell gränslinje emot denna, samt å andra sidan riktningar, hvilka innebära en så godt som fullständig upplösning af all kristen samfundsorganisation eller som synas löpa ut i ett slags allmän kulturidealism, hvilken har ytterst litet gemensamt med det, som en gång utgjorde reformationens centrala religiösa innehåll. Men icke nog härmed, man måste också, när det gäller att vinna en positiv bestämning af det för protestantismen karakteristiska, taga tillbörlig hänsyn till alla de djupgående olikheter, som framträda vid ett längdgenomsnitt af protestantismens historia, reformationens första brytningstid, konsolideringen genom de olika kyrkornas bekännelseskrifter, ortodoxiens, pietismens och rationalismens skeden (se Ortodox, Pietism och Rationalism) och slutligen det senaste århundradets protestantism med dess lifliga utveckling och skarpa brytningar icke minst på den kristna tankens område. I senaste tid har det särskildt genom den tyske teologen E. Troeltsch med eftertryck gjorts gällande, att en ytterst skarp klyfta föreligger mellan den äldre protestantismen eller "gammalprotestantismen" å ena sidan och den nyare protestantismen under ungefär de två sista århundradena å andra sidan. När det därvid energiskt betonas, hurusom reformationen och den äldre protestantismen nära sammanhänga med medeltida åskådning och hur reformationen ger svar på specifikt medeltida frågor, följa genom en dylik reducering af reformationens betydelse uppenbarligen ytterligare vanskligheter för betraktandet af protestantismen som en enhetlig företeelse. Nu torde emellertid, med allt erkännande af den betydelse Troeltschs och honom närståendes teorier och undersökningar haft till vidgande af den kyrkohistoriska insikten, svårligen kunna bestridas, att reformationen och protestantismen här setts från en ensidigt kulturell synpunkt. Visserligen eger en dylik synpunkt fullt berättigande på grund af protestantismens otvifvelaktiga samband med och djupgående betydelse för den allmänna kulturutvecklingen. Men icke desto mindre måste man vid bedömandet af reformationens ställning och fastställandet af protestantismens karaktär hålla i sikte, att reformationen först och främst var en religiös företeelse och att därför protestantismen i första hand måste betraktas från denna synpunkt. Håller man endast detta fullt klart för sig, är det i själfva verket icke heller omöjligt att i reformationens ursprung finna de principer, hvilka äro vägledande för protestantismen, eller efter hvilka i hvarje fall den "protestantiska" karaktären af de olika företeelserna inom protestantismens område låta bedöma sig; därvid får man då emellertid icke ensidigt fästa sig vid fixerade bestämningar vare sig af doktrinär, kulturell eller organisatorisk art, i hvilka fall synpunkten gifvetvis kommer att bli för trång, utan man måste gå tillbaka till själfva den olika religiösa art, som framträder i brytningen mellan reformationen och den romerska katolicismen. Denna protestantismens nya art låter då bestämma sig därhän, att kristendomen genom reformationen fattas som på en gång helt och oafkortadt nådesreligion samt helt och oafkortadt etisk religion. Äfven den romerska katolicismen ville vara och var "nådesreligion": intet begrepp stod mera i centrum för den medeltida teologien än nåd (gratia), kyrkan var den nådesförvaltande anstalten, som genom det invigda prästerskapet utskiftade de i sakramenten befintliga, åt kyrkan anförtrodda nådeskrafterna till den nådesbehöfvande mänskligheten (jfr Katolicism och Kyrka 2). Trots det att den protestantiska polemiken mot Rom ofta i sina anklagelser för en moralistisk förkrympning af kristendomen alltför mycket förbisett och underskattat detta förhållande, har den dock rätt däri, att Rom -- med allt sitt betonande af nåden -- icke kunnat öfvervinna ett principiellt moralistiskt betraktelsesätt, hvilket genom den plats, som anvisas merita (mänskliga förtjänster), ser förhållandet mellan Gud och människa väsentligen under löneschemats synpunkt. Detta i sin tur