hänger tillsammans därmed, att man aldrig på allvar kunnat frigöra sig ifrån att fatta Guds "nåd" på ett mer eller mindre opersonligt och sakligt sätt, som genom sakramenten ingjutna krafter af sinnlig-öfversinnlig art. Motsättningen illustreras här bäst genom Melanchthons ord om Guds nåd: non medicina sed favor, misericordia (icke läkemedel, utan ynnest, barmhärtighet). Den romerska, mer eller mindre opersonligt fattade nåden kräfde som sitt komplement fixerandet af de prestanda, hvilka kyrkan måste kräfva af människan för att ge henne delaktighet i de sakramentala nådeskrafterna. På så sätt inordnas nåden i löneschemat; och det ödesdigra i denna grundåskådning visar sig vid den utgående medeltiden bestå däri, att man icke på allvar kunde komma loss från det dilemma, där betonandet af nåden betydde ett kringskärande och afprutande af det sedliga krafvet och där å andra sidan ett betonande af detta senare kom att medföra ett undanskjutande af den gudomliga nåden. När reformationen däremot hänvisade till den outtömliga rikedomen af den i Kristus uppenbarade, med människorna handlande, nåden och låter gudsgemenskapen allenast i denna ha sin grund (sola gratia, af nåd allenast), betydde detta däremot så litet ett afkortande af det sedliga krafvet, att det tvärtom står i oslitligt sammanhang med den strängaste skärpning af detsamma; orsaken till, att så måste vara, ligger just i den rent personliga karaktär nåden här har eller m. a. o. däri, att nåden möter människan i och genom Kristus. (Jfr Försoning, Kristologi, Nåd 1, Rättfärdiggörelse och Sakrament.) Den fördjupning, som genom reformationen egde rum i rent religiöst hänseende, egde därför sin motsvarighet i en fördjupning äfven i etiskt hänseende, hvilket närmast tog sig uttryck i ett omspännande af det kristna lifvet i dess helhet (den kristna kallelsen) samt därmed också i upphäfvandet af den romerska tanken på en dubbel sedlighet, en högre och en lägre -- en förvandling af det etiska idealet, hvars genomgripande betydelse för hela den protestantiska folkvärlden svårligen kan öfverskattas. Med denna djupgående förvandling i religiös-etiskt hänseende följer nu ytterligare en genomgripande förvandling i uppfattningen af kyrkan. Den ofvan skisserade romerska tankegången förutsätter och mynnar ut i en uppfattning af kyrkan, som hvilar på den i påfven koncentrerade hierarkien som förvaltande den åt kyrkan anförtrodda sakramentala nåden och som egande makt att auktoritativt bestämma det, som såväl med hänsyn till lära som handling kräfves af människorna, för så vidt de skola kunna få del af denna sakramentala nåd. Kyrkan framträder alltså som ett hierarkiskt sakraments-, läro- och rättsinstitut. Med rätta har man som karakteristiskt för protestantismens olikartade ställning framhållit, att de kristne genom protestantismen frigjorts från den omyndighetsställning, som är förbunden med en dylik åskådning i fråga om kyrkan. När man betonar detta drag hos protestantismen, får man emellertid icke däraf draga slutsatser som de, att reformationen skulle innebära ett undanskjutande eller en individualistisk upplösning af kyrkoidéns ställning och betydelse, eller åtminstone innehålla fröet till en dylik sedan småningom under utvecklingens lopp skeende upplösning. Hvad vi möta är snarare en fördjupande ombildning af kyrkoidén. Alldeles särskildt är detta fallet hos Luther. Kyrkan är enligt hans berömda ord i Stora katekesen modern, som föder och fostrar de kristne, men den är detta blott därför, att och så till vida som Kristus här är verksam, eller i och med det att evangelium i dess olika framträdelseformer uppbygger Kristi rike. Motsättningen är här skarp i förhållande till den sekteriska tankegången, enligt hvilken kyrkan tankes uppbyggas genom de enskilde individernas sammanslutning. I fråga om den närmare utgestaltningen af kyrkoidén möta vi eljest som bekant vidtgående differenser inom protestantismen. Närmast kunde det då synas, som om den reformerta tankegången, med sitt ursprungligen utomordentligt starka betonande af det kyrkoorganisatoriska och med sin direkta härledning af de kyrkoorganisatoriska bestämningarna ur bibelns auktoritet, skulle betyda en ännu mera fast och sluten åskådning om kyrkan. Skillnaden mellan luthersk och reformert typ är här märkbar, i det att lutherdomen, med allt sitt betonande af de för evangeliets verksamhet erforderliga organen, ställer sig vida mera fri i förhållande till den yttre organisationen och icke uppställer några bestämda organisationskraf såsom nödvändiga kännetecken på kyrkans tillvaro -- principen kan i stället här snarast uttryckas så, att organisationen i hvarje särskildt fall skall ha den gestalt, som kräfves af och bäst främjar evangeliets verksamhet. Denna princip ger uppenbarligen åt kyrkoorganisationen å ena sidan en viss elasticitet, men å andra sidan också en från själfva den religiösa grundkonceptionen af kyrkan härstammande inre fasthet, så till vida som organisationen alltid måste hämta sina djupaste direktiv från evangeliets egen art och därifrån erhåller en för alla tider gällande bestämdhet. Närmast ledde otvifvelaktigt denna lutherska grundåskådning till en viss underlägsenhet i förhållande till den reformerta typen med dess strängare genomförda organisation, hvilket framgår af två omständigheter: att den reformerta typen i vida högre grad än den lutherska förmådde ställa upp ett effektivt försvar mot den romerska motreformationens segerrika anlopp samt att den dessutom visat sig i stor utsträckning inom protestantismen vinna terräng eller inflytande på lutherdomens bekostnad. Öfverblickar man protestantismens historia ända fram till nutiden, blir det dock mer än tvifvelaktigt, om denna yttre styrka i den ursprungliga reformerta kyrkoorganisationen egde sin motsvarighet i kyrkoidéns inre slutenhet och enhetlighet. De reformerta kyrkosamfunden ha visat en alltjämt fortgående benägenhet att sönderfalla och ge rum åt mer eller mindre sektartade samfundsbildningar, medan däremot knappast några kyrkosamfund i samma grad som de lutherska visat sig vara fria från själfupplösande produktion af dylika sektartade sammanslutningar. Elasticiteten i fråga om det kyrkoorganisatoriska och fastheten i själfva den religiösa konceptionen af kyrkoidén visa sig ock åt lutherdomen konsekvent genomförd ge en enastående möjlighet att kunna förena ett starkt samfundsideal med individuell frihet och myndighet. Den