Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Protestantism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hänger tillsammans därmed, att man aldrig på allvar
kunnat frigöra sig ifrån att fatta Guds "nåd"
på ett mer eller mindre opersonligt och sakligt
sätt, som genom sakramenten ingjutna krafter af
sinnlig-öfversinnlig art. Motsättningen illustreras
här bäst genom Melanchthons ord om Guds nåd: non
medicina sed favor, misericordia (icke läkemedel,
utan ynnest, barmhärtighet). Den romerska, mer
eller mindre opersonligt fattade nåden kräfde som
sitt komplement fixerandet af de prestanda, hvilka
kyrkan måste kräfva af människan för att ge henne
delaktighet i de sakramentala nådeskrafterna. På så
sätt inordnas nåden i löneschemat; och det ödesdigra
i denna grundåskådning visar sig vid den utgående
medeltiden bestå däri, att man icke på allvar kunde
komma loss från det dilemma, där betonandet af nåden
betydde ett kringskärande och afprutande af det
sedliga krafvet och där å andra sidan ett betonande
af detta senare kom att medföra ett undanskjutande
af den gudomliga nåden. När reformationen däremot
hänvisade till den outtömliga rikedomen af den i
Kristus uppenbarade, med människorna handlande,
nåden och låter gudsgemenskapen allenast i denna ha
sin grund (sola gratia, af nåd allenast), betydde
detta däremot så litet ett afkortande af det sedliga
krafvet, att det tvärtom står i oslitligt sammanhang
med den strängaste skärpning af detsamma; orsaken
till, att så måste vara, ligger just i den rent
personliga karaktär nåden här har eller m. a. o. däri,
att nåden möter människan i och genom Kristus. (Jfr
Försoning, Kristologi, Nåd 1,
Rättfärdiggörelse och Sakrament.) Den fördjupning, som genom
reformationen egde rum i rent religiöst hänseende,
egde därför sin motsvarighet i en fördjupning äfven
i etiskt hänseende, hvilket närmast tog sig uttryck
i ett omspännande af det kristna lifvet i dess
helhet (den kristna kallelsen) samt därmed också
i upphäfvandet af den romerska tanken på en dubbel
sedlighet, en högre och en lägre – en förvandling af
det etiska idealet, hvars genomgripande betydelse
för hela den protestantiska folkvärlden svårligen
kan öfverskattas. Med denna djupgående förvandling
i religiös-etiskt hänseende följer nu ytterligare
en genomgripande förvandling i uppfattningen af
kyrkan. Den ofvan skisserade romerska tankegången
förutsätter och mynnar ut i en uppfattning af kyrkan,
som hvilar på den i påfven koncentrerade hierarkien
som förvaltande den åt kyrkan anförtrodda sakramentala
nåden och som egande makt att auktoritativt bestämma
det, som såväl med hänsyn till lära som handling
kräfves af människorna, för så vidt de skola kunna
få del af denna sakramentala nåd. Kyrkan framträder
alltså som ett hierarkiskt sakraments-, läro- och
rättsinstitut. Med rätta har man som karakteristiskt
för protestantismens olikartade ställning framhållit,
att de kristne genom protestantismen frigjorts
från den omyndighetsställning, som är förbunden
med en dylik åskådning i fråga om kyrkan. När man
betonar detta drag hos protestantismen, får man
emellertid icke däraf draga slutsatser som de, att
reformationen skulle innebära ett undanskjutande
eller en individualistisk upplösning af kyrkoidéns
ställning och betydelse, eller åtminstone innehålla
fröet till en dylik sedan småningom
under utvecklingens lopp skeende upplösning. Hvad
vi möta är snarare en fördjupande ombildning af
kyrkoidén. Alldeles särskildt är detta fallet hos
Luther. Kyrkan är enligt hans berömda ord i Stora
katekesen modern, som föder och fostrar de kristne,
men den är detta blott därför, att och så till vida
som Kristus här är verksam, eller i och med det att
evangelium i dess olika framträdelseformer uppbygger
Kristi rike. Motsättningen är här skarp i förhållande
till den sekteriska tankegången, enligt hvilken
kyrkan tankes uppbyggas genom de enskilde individernas
sammanslutning. I fråga om den närmare utgestaltningen
af kyrkoidén möta vi eljest som bekant vidtgående
differenser inom protestantismen. Närmast kunde det
då synas, som om den reformerta tankegången, med sitt
ursprungligen utomordentligt starka betonande af det
kyrkoorganisatoriska och med sin direkta härledning
af de kyrkoorganisatoriska bestämningarna ur bibelns
auktoritet, skulle betyda en ännu mera fast och sluten
åskådning om kyrkan. Skillnaden mellan luthersk och
reformert typ är här märkbar, i det att lutherdomen,
med allt sitt betonande af de för evangeliets
verksamhet erforderliga organen, ställer sig vida
mera fri i förhållande till den yttre organisationen
och icke uppställer några bestämda organisationskraf
såsom nödvändiga kännetecken på kyrkans tillvaro –
principen kan i stället här snarast uttryckas så, att
organisationen i hvarje särskildt fall skall ha den
gestalt, som kräfves af och bäst främjar evangeliets
verksamhet. Denna princip ger uppenbarligen åt
kyrkoorganisationen å ena sidan en viss elasticitet,
men å andra sidan också en från själfva den religiösa
grundkonceptionen af kyrkan härstammande inre fasthet,
så till vida som organisationen alltid måste hämta
sina djupaste direktiv från evangeliets egen art
och därifrån erhåller en för alla tider gällande
bestämdhet. Närmast ledde otvifvelaktigt denna
lutherska grundåskådning till en viss underlägsenhet
i förhållande till den reformerta typen med dess
strängare genomförda organisation, hvilket framgår af
två omständigheter: att den reformerta typen i vida
högre grad än den lutherska förmådde ställa upp ett
effektivt försvar mot den romerska motreformationens
segerrika anlopp samt att den dessutom visat sig
i stor utsträckning inom protestantismen vinna
terräng eller inflytande på lutherdomens bekostnad.
Öfverblickar man protestantismens historia ända fram
till nutiden, blir det dock mer än tvifvelaktigt,
om denna yttre styrka i den ursprungliga reformerta
kyrkoorganisationen egde sin motsvarighet i
kyrkoidéns inre slutenhet och enhetlighet. De
reformerta kyrkosamfunden ha visat en alltjämt
fortgående benägenhet att sönderfalla och ge rum
åt mer eller mindre sektartade samfundsbildningar,
medan däremot knappast några kyrkosamfund i samma
grad som de lutherska visat sig vara fria från
själfupplösande produktion af dylika sektartade
sammanslutningar. Elasticiteten i fråga om det
kyrkoorganisatoriska och fastheten i själfva den
religiösa konceptionen af kyrkoidén visa sig ock åt
lutherdomen konsekvent genomförd ge en enastående
möjlighet att kunna förena ett starkt samfundsideal
med individuell frihet och myndighet. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
