reformerta åskådningen däremot företer vid närmare granskning i den religiösa grundkonceptionen af kyrkan drag, som redan från början satte en rämna i kyrkoidén, nämligen framför allt den gestalt och det utrymme predestinationstanken här fick; i samma mån som konsekvenserna här utveckla sig, visar det sig, att den ursprungliga organisatoriska styrkan icke förmår hålla stånd mot de inifrån eller utifrån kommande upplösningstendenserna. Hvad dessa senare, de utifrån kommande, beträffar, är det nämligen tydligt, att den reformerta typen varit ojämförligt mycket lättare tillgänglig än den lutherska för inflytanden, som härstamma från de samtidigt med och strax efter reformationen framträdande spiritualistiska och svärme-rörelserna, hvilka själfva till hela sin andliga struktur vida närmare sammanhänga med de gamla medeltida oppositionsrörelserna inom den romerska kyrkan än med den nya grundtyp, som ursprungligen framträdde i reformationen. En särställning bland de protestantiska kyrkosamfunden intar i viss mån den anglikanska kyrkan (se Episkopalkyrkan). Vid dess frigörelse från Rom förmärkas inflytanden af såväl luthersk som reformert art, hvilka sammanväxa med en i senare tid allt starkare betoning af den kyrkliga kontinuiteten i fråga om organisation och kult. Särskild vikt lägger man därvid på den engelska kyrkans biskopliga författning, i det att episkopatets "apostoliska succession" ger ett påtagligt uttryck åt den obrutna kyrkliga kontinuiteten och därmed utgör ett väsentligt kännetecken på kyrkans "allmänneliga" karaktär. Anglikanska kyrkan betraktar sig därför, i synnerhet genom de efter Oxfordrörelsen mycket inflytelserika högkyrkoriktningarna, som representerande den sanna "katoliciteten", från hvilken å ena sidan Rom afvikit genom sin teori om påfvemaktens ställning samt å andra sidan de flesta protestantiska kyrkosamfund genom afbrott i den kyrkliga kontinuiteten. Till denna uppfattning af den anglikanska kyrkans väg som en via media (medelväg) med förbindelser åt olika håll, åt de gamla katolska kyrkosamfunden likaväl som åt de yngre protestantiska, ha icke minst i senare tid anknutits beaktansvärda sträfvanden för att väcka till lif sinnet för kyrkans ekumeniska (allmänneliga) karaktär äfvensom direkt arbete i riktning hän emot en mellankyrklig gemenskap. Om det kyrkliga enhetens ideal också i själfva verket måste stå lefvande för de olika kyrkosamfunden, kan dock en dylik gemenskap -- om någon uniformitet kan det icke vara fråga -- enligt luthersk åskådning svårligen vinnas allenast eller väsentligen på grundval af likartad organisation (den svenska kyrkan visar eljest, att den kyrkliga kontinuiteten väl och troget låter bevara sig på lutherdomens mark samt att den befinner sig i god öfverensstämmelse med luthersk grundåskådning), utan fastmera genom en ständig och alltmer fördjupad inblick i det, som innerst är kyrkans, och därför också kyrkornas, gudomliga grund och lifgifvande princip. G. A-n. Protestera. Se Protest. PrötelJS, O l m e n, zool. Se A m f i b i e r, sp. 829. ProtellS (grek. IT^corsvg, lat. Pröteus), grek. myt., en klok och med profetisk förmåga begåfvad hafsgudomlighet, som hade sitt hemvist vid ön Faros utanför Nilens mynning, där han vallade Poseidons och Amfitrites salar. Då Menelaos under hemfärden från Tröja blifvit stormdrifven till Egypten, öfverraskade och grep han, enligt anvisning af P:s egen dotter Eidothea, den på stranden bland sin hjord insomnade hafsguden och tvang honom att ge önskade upplysningar om den återstående delen af färden, oaktadt P. genom att antaga do mest växlande gestalter sökte befria sig ur hans händer. Med anledning häraf brukar man som en P. (proteusnatur, proteusartad) beteckna en person, som är i stånd att lätt förändra skepnad, åsikter eller karaktär. Yngre sagor gjorde P. till en egyptisk konung. A. M. A. Protevange^ium (af grek. proton, det första). Se Evangelium och Jakob E v a n g e l i s-t e n. Protha^lium (af grek. pro, före, och thallo's, skott, brodd), Förgrodd, bot. Se B å l 2 och Pteridophyta. Prothemfn (af grek. prötos, den främste, och hal'ma, blod), näringspreparat, som f ramställes af blod och innehåller dettas ägghvitkroppar, fosfor och järn (0,2 proc.). Det utgör ett chokladbrunt, fint pulver utan lukt och smak samt har visat sig lättsmält och lätt uppsugbart i tarmen, l till 2 teskedar däraf sättas till mjölk eller choklad 3 ggr om dagen som stärkande medel åt klena personer. Då vid de offentliga slakthusen annars dagligen stora mängder blod gå till spillo, har man föreslagit att af dem framställa prothemin. C. G. S. Pro'thesis (grek., af pro, i stället för, och the'-sis, sättning), Protes, med., en kirurgisk ersättning af defekter hos människokroppen, antingen genom blott mekaniska medel, såsom artificiella tänder, armar och ben, eller på organisk väg genom en s. k. plastisk operation (se d. o.). F. B. (J. Å.) Prothörax, zool. Se Fjärilar, sp. 502, och Insekter, sp. 709. Protic [prå'titj], Kosta, serbisk general, f. 1831, d. 1892, studerade 1855 vid artilleriskolan i Berlin, var 1873-75 krigsminister, blef under serbisk-turkiska kriget general och generalstabschef, sedan hof marskalk. På grund af att hans maka, hofmästarinna hos drottning Natalia, väckt drottningens svartsjuka, förflyttades P. till Nis 1879 och tog afsked 1882. I kabinettet Christié blef han för andra gången krigsminister 1888 och utförde uppdraget att i Wiesbaden taga prins Alexander från hans mor (se "Mémoires de Natha-lie, reine de Serbe", 1891). Efter Milans tron-afsägelse (1889) öfvertog P. jämte Ristié och Be-limarkovié regeringen som förmyndare *ör den omyndige Alexander. A-d J. Prpti;st-riket (lat. regnum protifsticum, af grek. proftistos, den allraförste). E. Haeckel har föreslagit att förena en del Protozoa (se d. o.) till en mellangrupp mellan växt- och djurriket med detta namn. L-e. Protiton, paleont. Se Permiska systern e t, sp. 505. Pro'tium Burm. (Icica), bot., trädsläkte af fam. Burseracece, med 50 arter, till största delen förekommande i tropiska Amerikas skogar. Bladen äro parbladiga, med uddblad, blommorna äro små, med fria kronblad, frukten är en sig ej öppnande stenfrukt. Arterna af detta släkte äio rika på harts,