429 Prototrofa växter-Protura 430 bär ett par ledade antenner, ett par punktformade ögon samt ett par tandade käkar i mynningen af den med en köttig läpp omgifna munöppningen Peripatus capensis. 0/2 nät. storl.) De äro ljusskygga och lefva på fuktiga ställen, såsom under stenar, växtaffall och barken af murkna trädstammar. Några uppges lägga ägg, medan andra äro kända för att föda lefvande ungar, som genomgått sin utveckling i moderns äggledare. Ungarna likna redan i början de fullvuxna. - Den af bildade arten (se fig.) har en längd af omkr. 8 cm. G. A-z. Prototrofa växter (af grek. protös, den förste, och trofé, näring), bot. Se Autotrofa växter. Prototyp (af grek. prötos, först, och tyfpos, form, förebild), urtyp, urbild, första förebild, grundform. Protoveratrin, kem. Se Veratrum. Protoxylem, bot. Se Kärlsträ n g, sp. 580. Protozoa (af grek. prōtos, den förste, och zōon, djur), Protozōer, Urdjur, zool., benämning på en stor djurgrupp, som skiljer sig från alla andra därigenom, att hela deras kropp består af en enda cell. Till följd häraf äro protozoerna i allmänhet så små, att de kunna iakttagas blott med tillhjälp af mikroskopet. Vidare inse vi, att alla lifvets oundkomliga funktioner, nutrition, förnimmande, ställflyttning och fortplantning, måste fullgöras af denna enda cell (se d. o.), hvilken kan uppbyggas af samma delar som hos de flercelliga djuren. Såvida ej nutritionen försiggår genom lösta ämnen, kommer vid näringen födoämnet in i protoplasman och smältes af denna; vanligen ligger det, under det matsmältningen pågår, i särskilda vätskesamlingar, de s. k. näringsvakuolerna. Allt, som ej kan smältas, utstötes efter någon tids förlopp. Upptagandet och utstötandet af dessa ämnen kunna hos de höljelösa urdjuren försiggå på hvilken del af cellkroppen som helst; hos dem åter, som ha protoplasman beklädd med ett hölje, en hinna, uppstå särskilda öppningar; man talar om cellmun och cellanus. -- Den enklaste och vanligaste formen af ställflyttning sker medelst pseudopodier -- d. v. s. gröfre eller finare utskott af protoplasman, som kunna skjutas ut och åter dragas in -- (jfr Amœba) --, cilier eller gisseltrådar; hos några protozoer utformas i protoplasman kontraktila trådar (muskelfibrillerna). -- Mycket allmän är förekomsten af hopdragbara vakuoler i protoplasman; dess väggar kunna sammandragas och tömma sitt flytande innehåll utåt. Har vakuolen på detta sätt försvunnit, kan den efter någon tids förlopp åter uppkomma därigenom, att den fylles med vätska från den omgifvande protoplasman. Man är benägen antaga, att de kontraktila vakuolerna tjänstgöra som ett slags afsöndringsorgan. Delar man ett urdjur i ett kärnlöst och ett med kärna försedt stycke, så är endast det senare i längden lifsdugligt: blott detta regenererar förlorade delar och förmår smälta förut intagen föda. Kärnan spelar äfven vid fortplantningen en viktig roll. Denna försiggår genom delning eller (mera sällan) genom knoppning. Kärnans delning är än mitotisk, än amitotisk (se Cellbildning). Mycket ofta förökas kärnorna, utan att protoplasman delas, så att stora protoplasmaklumpar med flera hundra kärnor kunna uppkomma; efter någon tids förlopp sönderfalla dock dessa i enkärniga mindre stycken. Dessutom har man hos urdjuren iakttagit sammansmältningar, som påminna om förhållandet hos de flercelliga organismernas könsceller; sannolikt uppträder en dylik befruktningsprocess hos alla urdjur. Stundom eger blott en plasmogami rum, d. v. s. blott protoplasmerna af två urdjur förenas, medan kärnsammansmältningen uteblir. Vid kärndelningen ha i en del fall samma företeelser som hos de flercelliga djurens könsceller iakttagits. Än äro de sig förbindande urdjuren lika stora, än olika (könsdimorfismen), i det mindre och rörligare individer (mikrogameter, "hannar") befrukta större, mindre rörliga individer (makrogameter). Än är förbindelsen blott temporär (konjugation), än fortvarande (kopulation). Protozoerna vistas i vattnet; somliga kunna också lefva i fuktig luft. I torr luft kunna de endast uthärda i encysteradt tillstånd, d. v. s. omgifna af en kapsel, som skyddar dem för att torkas ut. Enär encysterade protozoer lätt förflyttas af vinden, kan deras förekomst i vattensamlingar och i infusioner, hvilka ej tidigare innehållit några djur, förklaras. Protozoerna kunna indelas i följande klasser: 1. Rhizopoda. 2. Flagellata (se d. o. med fig.) l. Mastigophora. 3. Sporozoa. 4. Infusoria (se Infusionsdjur med fig.). Typiska representanter för klassen Sporozoa innehålla ordningen Gregarina. De äro parasiter af oval eller trådlik, om rundmaskarna påminnande kroppsform. De uppnå en för protozoerna betydande storlek (3 mm.). Protoplasman är mycket skarpt skild i ett ljusare yttre (ektosark) och ett mörkare inre lager (entosark); i det förstnämnda finnas cirkulära muskeltrådar. Hos många består kroppen af två, genom en insnörning skilda delar, en främre (protomerit) och en bakre, större (deuteromerit); i den senare ligger kärnan. Fortplantningen försiggår i encysteradt skick. De lefva i tarmen och i könsorganen hos ryggradslösa djur, såsom blötdjur, leddjur och maskar. Härvid är att märka, att somliga, t. ex. Flagellata, stundom föras till växtriket eller anses intaga en mellanställning mellan växter och djur. Jfr Amœba och Heliozoa. Litt.: 0. Bütschli, "Die protozoen" (i Bronns "Klassen und ordnungen des thierreichs", 1880--89); F. Blochmann, "Die mikroskopische tierwelt des süsswassers", I (1895), och M. Hartog, "P." (i "The Cambridge natural history", 1906). L-e. Protozoer. SeProtozoa. Protubera'ns (af lat. protuberäre, svälla fram). 1. Astron. Se Solen. - 2. Med., utsprång, t. ex. en upphöjning på hufvudskålen. ProtuYa, zool., en nyligen uppställd insektsordning, omfattande några små, högst 2 mm. långa,