431 Protylopus-Proudhon 432 vinglösa, blinda och antennlösa insekter, som under senare åren uppdagats i olika länder. De visa öfverensstämmelse med insektsordningen Apterygogenea, bl. a. i förekomsten af rudimentära extre-miteter på de främre bakkroppslederna, samt med myriapoderna i en hos det unga djuret iakttagen förökning i bakkroppsledernas antal, hvarigenom detta hos det fullvuxna djuret uppgår till 12 (mot högst 11 hos öfriga insekter). Bristen på pannspröt är helt visst ej något ålderdomligt kännetecken, utan tvärtom en senare förvärf vad egenskap, som skiljer denna grupp från alla andra insekter. I Sverige har an-Accrentulub träffats ett par arter af denna stark Säto- ordning, tillhörande släktena Ace-ring). rentulus (se fig.) och Eosento- mon. G. A-z. Protylo'pus, zool. Se Kameldjuren, sp. 713.

Proudhon [prodå'], Pierre Joseph, fransk socialistisk-anarkistisk tänkare, f. 15 jan. 1809 i Besançon, d. 19 jan. 1865 i Paris. Hemmet var fattigt, och P. måste tidigt börja tjäna sitt bröd, blef typograf, utöfvade länge detta yrke, bosatte sig sedermera i Paris som publicist, invaldes 1848 i konstituerande församlingen som representant för departementet Seine. 1849 dömdes han till tre års fängelse för oppositionellt skriftställen i sin tidning "Peuple". Efter sin frigifning (i juni 1852) drog han sig tillbaka från det politiska lifvet och egnade sig uteslutande åt författarverksamhet. Mest bekant blef P. för den formel: la propriété c'est le vol ("egendom är stöld"), kring hvilken hans framställning koncentrerar sig i Qu'est-ce que la propriété? (I:e mémoire). Hans egendomslära bör ses i sammanhang med hans värdelära, som gör P. till en af de tidigare representanterna för den vetenskapliga socialismen. Denna värdelära utvecklas särskildt i Systèmes des contradictions économiques, ou philosophie de la misère (2 bd, 1846; arbetet framkallade Marx' svar "Misère de la philosophie", 1847). Läran om värdet var för P. den ekonomiska lärobyggnadens hörnsten. Värdet hade två sidor: 1) bruksvärde och 2) bytesvärde. Det senare uppstode som ett slags reflex af det förra, medan samtidigt dem emellan, under inflytande af tillgång och efterfrågan, utvecklade sig en motsägelse: ju större bruksvärdena blef ve, desto smärre blefve bytesvärdena; och denna antinomi mellan de båda värdena förorsakade handels- och afsättningskriserna, öfverfyllnad af marknaden, den mördande konkurrensen, monopolväsendet, ojämnheten i förmögenhet o. s. v. Brukbarheten låge till grund för värdet, men arbetet vore den kraft, som frambragte alla förmögenhetselement och efter en gifven lag kombinerade dem in i de sista smådelarna. Icke som ett aktuellt, utan som ett eftersträfvadt tillstånd angaf P. värdets reglerande i öfverensstämmelse med kvantiteten arbete. P:s värdeteori blef sålunda en arbetsvärdeteori; och hans angrepp inriktade sig på den arbetslösa inkomsten. Den privata eganderätten satte den enskilde i tillfälle att åtnjuta sådan inkomst i form af jordränta, arrende, hyra, låneränta, diskonto o. s. v., på samma sätt som staten komme i åtnjutande af danaarf. Denna eganderätt vore "rätten att efter behag förfoga öfver och rå om andras gods, frukterna af andras flit och arbete". Genom densamma tillböte sig arbetsgifvaren från arbetaren produkter för en lön, som understege deras värde: det förekomme "ett konstant räknefel" till arbetsgifvarens förmån. Trots sitt sålunda tolkade motstånd mot den privata eganderätten, hvilket framträdde mildare i senare skrifter, såg P. ett "frihetens väsen" i denna rätt; och den skulle ej upphäfvas. Kommunismen var för honom en "eländets religion", saint-simonismen "en maskerad", fourierismen "vår tids största mystifikation". I olika skrifter, bl. a. Organisation du crédit et de la circulation et solution du problème social (1848), Résumé de la question sociale, Banque d'échange (s. å.), La justice dans la révolution et dans l'église (1858), framlade han sina reformplaner. Målet var å ena sidan att upphäfva den med den privata eganderätten förenade arbetslösa inkomsten och å andra sidan att vidmakthålla denna eganderätt samt arbetets och bytets frihet under ett förhållande af ömsesidighet (fr. mutuellisme) i enlighet med principen: gör andra det, som du vill, att de skola göra dig. Den arbetslösa inkomsten förmedlades företrädesvis genom penningen och penningräntan, därför skulle de afskaffas. -- P:s meningsutbyte med Bastiat (se d. o.) om kapitalräntan (Intérêt et principal, 1850) erbjuder fortfarande ett stort intresse. -- P:s reformatoriska hufvudbyggnad förlades hvarken på produktionens eller fördelningens område, utan i stället på omsättningens -- en bankinrättning, som bildade en helt och hållet ny grundval för bytes- och kreditförhållandena med följande resultat: 1) ingen affärsvinst, 2) inga penningar och 3) afgiftsfri kredit. Sådana folkbanker skulle af producenten mottaga produkter mot bytessedlar, inlösbara i ädel metall. Med dessa sedlar skulle producenten kunna förskaffa sig olika nyttigheter, i enlighet med fastställda taxor; och af samma banker skulle kredit beviljas utan ränta. Sedan penningen afskaffats och penningräntan upphäfts, skulle alla andra slags räntor försvinna. Eganderätten komme att öfvergå till besittning; arbetaren komme ej längre att exploateras vid utbyte af sina produkter. Reformen komme att göra all regering öfverflödig: inga förtryckare och förtryckta skulle längre existera, ännu mindre några fejder dem emellan. Härmed anges P:s politiska ideal, genom hvilket han intog rollen som grundläggare till anarkismen (se d. o.). I sin kända skrift Confessions d'un révolutionnaire (1849; med anledning af denna utgaf A. Nyblæus 1864 sitt arbete "Om statsmaktens grund och väsen") förklarade han allt slags öfverhet, den borgerliga såväl som den andliga, vara en kränkning af människans oförytterliga rätt till