provensalerna, som utmärkas af liflig fantasi och godtrogenhet, ha en egen litteratur och tala ett särskildt språk, som grundar sig på det latinska folkspråket (se Provensalska språket och litteraturen). -- Den äldsta kända befolkningen i dessa trakter voro ibererna, som undanträngdes v. om Rhône af ligurerna, hvilka i sin tur i 2:a årh. f. Kr. började vika för kelterna (gallerna). På kusten hade fenicierna och grekerna anlagt nybyggen. I 2:a årh. f. Kr. gjorde romarna södra Gallien till en romersk provins, som omfattade Languedoc, Dauphiné och P. samt kallades Provincia gallica, men efter hela Galliens eröfring genom romarna Provincia (l. Gallia) narbonensis. Sedan största delen af Languedoc i början af 400-talet eröfrats af västgoterna och Dauphiné vid midten af samma årh. af burgunderna, inskränktes namnet Provincia till området mellan Rhône, Durance, Alperna och Medelhafvet, hvilket tillhörde romarna ända till 470-talet, då det eröfrades af västgoterna. Det tillhörde därefter östgoternas och (sedan 536) frankernas rike, kom vid delningen mellan Ludvig den frommes söner (843) till Lotharringien och togs 863 af Karl den skallige. 879 förenades P. med det af Boso bildade cisjuranska konungariket, 933 med konungariket Burgund l. Arelat och 1032 med Tyskland. Grefvarna af Arles, som egde större delen af P. och därför äfven kallades grefvar af P., stodo dock i ringa beroende af de tyske konungarna. När deras ätt utgick på manssidan (1093), öfvergick P. genom giftermål (1112) till Raimund Berengar, grefve af Barcelona, af huset Aragonien. Hans ätt utgick på manslinjen 1245 med Raimund Berengar IV, och P. öfvergick genom hans dotters gifte till Karl af Anjou, Ludvig den heliges broder, som sedermera äfven blef konung af Neapel och Sicilien. Dennes arfvingar egde P. till 1382, då Johanna I i Neapel insatte Ludvig I, hertig af Anjou, franske konungen Karl V:s broder, till adoptivson och arftagare af sina besittningar. Hans siste ättling, Karl III, som icke hade några barn, insatte franske kronprinsen Karl (Karl VIII) till arftagare, och denne förenade P. med franska kronan. Sedan bildade P. en provins i Frankrike och ett guvernement, tills det 1789 vid departementsindelningen fördelades på ofvannämnda departement. -- Som prins bar Ludvig XVIII titeln grefve af P. (J. F. N.) Provence-Alperna [pråvã's-]. Se Alperna, sp. 698. Provenceolja [pråvã's-]. Se Olivolja. Proveniens (af lat. provenire, uppkomma), uppkomst, härkomst. Proveniensprincipen (jfr Proveniens), arkivterm. Se Arkivvetenskap. Provensaler, invånarna i Provence; i litteraturhistorien ofta liktydigt med trubadurer. Provensalska språket och litteraturen. Det i Gallien talade latinet visar ganska tidigt en olika utveckling i söder och i norr, en olikhet, som torde bero på såväl kronologiska och etnologiska som politiska orsaker. Denna olikhet blir småningom allt större, och vid litteraturperiodens början talas i Gallien två romanska idiom med så pass olika karaktär, att de med rätta pläga betecknas som olika språk, i n. franskan, i s. provensalskan. Denna in- delning eger ännu i dag giltighet, ehuru franskans inflytande under tidernas lopp blifvit allt starkare, så att provensalskan som talspråk nu existerar endast under form af en mängd olika patois. Som litteraturspråk täflade provensalskan under 1100-och 1200-talen med franskan för att sedan sjunka i glömska