453 Prudentlig-Prud'hon 454 bekämpar han den hedniska statsreligionen. Litteraturhistoriskt viktig är Psychomachia, en allegorisk dikt om dygders och lasters strid i människan. P:s framställning är utmärkt af retorisk hållning. Hans uttryckssätt är vårdadt och vackert; i sina lyriska stycken påminner han om Horatius. Den metriska tekniken är i det hela god. - Prudentius-forskaren J. Bergman har på svenska tolkat en del af P:s hymner i "Fornkristna hymner" (2:a uppl. 1895). E. M. E. Prudentlig (af lat. prudens, klok), småklok, förnumstig ; smånätt, behändig. Prudhomme [prydå'm], S u 11 y. Se S u 11 y-Prudhomme. PrucPhommes [prydå'm], fr. (eg. hedersmän, kloka och rättrådiga män), benämning på medlemmarna af conseil de prud'hommes (se d. o.) i Frankrike och Belgien. Prud'hon [pryda'], Pierre, fransk målare, f. 1758 i Cluny, Bourgogne, d. 1823 i Paris, var son till en murare, fick sin uppfostran i ett kloster och en gynnare i biskopen i Måcon, som lät honom studera konst i Dijon. Vid 19 års ålder gifte han sig med en simpel och trätgirig kvinna, och detta äktenskap förbittrade hans lif under lång tid framåt. 1780 reste han till Paris, där han 1782 vann akademiens Kompris. Sju år vistades han sedan i Italien. Hans studier där gingo stick i stäf mot tidens smak; han var långt ifrån okänslig för den antika skönheten, men de mästare, som vunno hans hängifvenhet, voro framför alla Correggio och Lionardo da Vinci. 1789 slog han sig ner i Paris, måste för sitt och familjens lefvebröd teckna vinjetter och adresskort, måla på konfektaskar och utföra billiga porträtt i miniatyr eller pastell. Några år bodde han i en landsortsstad, fick af förläggaren Didot uppdrag att illustrera herdeidyllen Dafnis och Chloe, återvände till Paris och fick beställning på en plafondmålnin^ för en sal i slottet S:t Cloud med ett ämne i tidens smak, Sanningen nedstigande från himlen, följd af Visheten (1799, nu i Louvre). Sin första egentliga framgång vann han vid 50 års ålder 1808 med allegorien Rättvisan och Vedergällningen förföljande Brottet, afsedd för Justi- taflan visar en mördare flyende från sitt döda offer undan de framsväfvande gudinnorna; se fig.). Samtidigt utställde han Psyke buren af zefy-rerna (Louvre). Nu fick P. beställningar från kejsarhuset; han målade det känslofulla stora porträttet af kejsarinnan Josephine, sittande i drömmande melankoli i parken vid Malmaison (Louvre - ett utsökt bröstbildsporträtt af Josephine, utfördt efter naturen, finnes på Hartford house vid London). Han blef den nya kejsarinnan Marie-Louises lärare i målning, utförde porträtt af henne, gjorde ritningar till möbler - kejsarinnans toalett och spegel, kejsarprinsens vagga m. m., allt i praktfull empirestil - målade i formren antikiserad håll- . ning Napoleons triumf och Allegori öfver kejsarens giftermål (Louvre), försökte sig äfven på motiv med rent historiskt innehåll, men bäst kom hans personlighet till sin rätt i poetiska allegorier, såsom Zefyr sväfvar öfver vattnet (1814), Venus och Adonis (Wallacemuseet i London), Drömmen om lyckan (Lille), Amor och Psyche och dylika motiv. Bland hans porträtt äro flera af hög rang, prinsessan Elise, Talleyrand (i Petit palais), G. Anthony stående bredvid sin häst (Dijon) - andra porträtt i Louvre, Musée Carnavalet och franska provins-museer. Under restaurationen var han föga beaktad; han utförde dock på beställning Marias himmelsfärd (1818, Louvre). Hans lefnadsmod bröts, då hans trofasta och varmhjärtade väninna, målarinnan Constance Mayer, som förestått hans hus sedan 1803, pinad af sin tvetydiga ställning, dödade sig 1821. Han fullföljde hennes målning Den olyckliga familjen (skisser af hans hand till täflan finnas bevarade) och lämnade vid sin död Kristus på korset (Louvre) ofullbordad. P. var tämligen isolerad i sin konstnärliga straf-van. Han betecknar motsatsen till Davids kyla, han omger sina bleka gestalter med en smekande tiepalatset (nu i Louvre; Rättvisan och Vedergällningen förföljande Brottet, målning af Prud'hon.