I spetsen för det svenska prästeståndet stod sedan 1164 ärkebiskopen i Uppsala. Ursprungligen egde denne att mottaga invigning af ärkebiskopen i Lund, som därför bar titeln "primas af Sverige". Vid slutet af 1200-talet upphörde dock faktiskt detta beroende, i det att Uppsalaärkebiskoparna togo sin vigning direkt från Rom, och år 1457 kallas ärkebiskopen i Uppsala i ett påfligt bref primas Sueciæ (utan att därför ärkebiskoparna af Lund upphörde att bära samma titel). På ärkebiskopens kallelse sammanträdde de öfrige biskoparna och ombud från domkapitlen till synoder, där för hela Sverige gemensamma kyrkoangelägenheter afhandlades. Biskoparna förvaltade hvar sitt stift med biträde af domkapitlen. Årligen skulle de hålla prästmöten för att rådgöra om stiftens kyrkliga ärenden. Under biskoparna lydde prostar och kyrkoherdar. Då prästeståndet inneslöt inom sig nästan alla den tidens bildade män och dessutom var mäktigt genom stora rikedomar, kom det naturligtvis att spela en betydande politisk roll. Landslagen föreskref, att ärkebiskopen skulle vara medlem af konungens råd, och af de öfrige biskoparna och andra klerker egde konungen att till rådsherrar utse så många, som honom behagade. Kanslersvärdigheten bekläddes under medeltiden med ett enda undantag alltid af andlige. Biskopar och andra högre prästmän, prelater, kallades till herredagarna, deltogo i lagmansval, i bestämmande af bevillningar m. m. Genom reformationen förlorade prästeståndet de flesta af de privilegier, som det erhållit under sverkerska och erikska konungaätterna. Genom 1527 års riksdagsbeslut upphörde det andliga frälsets egentliga betydelse, och de oerhörda jordbesittningar, som biskopar, domkapitel, domkyrkor och kloster förvärf vät, indrogos till kronan. Biskoparnas rätt till böter och domsrätt i icke kyrkliga mål upphörde. Konungen blef kyrkans öfverhufvud och fick i denna egenskap inflytande på biskops- och prästtillsättningen; dock bevarades i förra fallet prästerskapets, i senare fallet församlingarnas valrätt. Prästerna behöllo sina boställen och sin rätt till 1/3 af tionden (de två öfriga tredjedelarna indrogos till kronan). De voro fortfarande fria från gärder och gästning; de egde rätt till nådår, gifto- och arfsrätt efter stadslag samt kunde ej afsättas utan rannsakning och dom. Biskoparna upphörde att ha plats i konungens råd, och hela ståndet förlorade den aristokratiska karaktär, som det egt under medeltiden. Det blef nu mera likställdt med de ofrälse stånden. Trots förlusten af de stora medeltida företrädesrättigheterna fortfor det dock att utgöra ett särskildt riksstånd och bekräftades uttryckligen såsom sådant i 1647 års privilegier för prästerskapet, de första efter reformationen. Prästernas fri- och rättigheter utvidgades sedermera genom 1723 års privilegier och 1789 års Förenings- och säkerhetsakt. Om också prästeståndet genom reformationen förlorade sin stormannaställning, upphörde det dock ej att ha en ganska stor politisk betydelse. Ej blott prelater kallades till allmänna riksmöten, utan fr. o. m. 1544 äfven ombud för det lägre prästerskapet. Antalet växlade. I början skickade hvart härad 1--4 ombud; i 1634 års regeringsform bestämdes, att två härad skulle slå sig ihop om 1, men från 1639 sändes 1 från hvarje. Biskopar och superintendenter voro själfskrifna, och af hvarje domkapitel skulle enligt 1634 års regeringsform två medlemmar infinna sig vid riksdag. 1723 års riksdagsordning föreskref, att det vid riksdag samlade prästeståndet skulle bestå af alla biskoparna eller, vid förfall för biskop, en af stiftet i hans ställe utsedd medlem af kapitlet samt af en prästman af hvarje prosteri eller kontrakt med tillåtelse för två eller flera kontrakt att förena sig om en fullmäktig. Vid 1727 års riksdag bestämde prästerna ett visst antal riksdagsfullmäktige för hvarje stift, ett antal, som sedermera bibehölls ända till 1866. Summan af ståndets ledamöter var, frånsedt komministrarna, 57, nämligen 12 biskopar, pastor primarius (sedan 1778) och 44 kyrkoherdar. Om sättet för valen af prästernas ombud fanns före 1723 ingenting i lag bestämdt. Under Erik XIV:s och Johan III:s regeringar brukade de utses af konungens fogdar. Efter 1595 fingo prästerna en tid bortåt själfva utse sina representanter, men redan tidigt under 1600-talet öfvergick valrätten, åtminstone i de flesta stiften, till konsistorierna. Under Karl XI:s envälde synas emellertid prästerna ha återfått rätten att själfva utse sina fullmäktige. Denna rätt bekräftades i uttryckliga ordalag i 1723 års riksdagsordning och fortfor äfven under den följande tiden att vara gällande. År 1727 fingo kapellanerna för första gången rätt att sända egna ombud, men måste, om de begagnade sig af denna rätt, betala sina ombuds underhåll. Det blef ock under frihetstiden sed, att kapellanerna hade representanter vid riksdagarna, men utan att ge dem något arfvode, ty korruptionsmedlen från främmande makter voro fullt tillräckliga för de afsändes underhåll. Från 1778 brukade i regel endast komministrarna i Stockholm ha egna fullmäktige. Vid 1823 års riksdag erhöllo universiteten och Vetenskapsakademien representationsrätt i prästeståndet. Ang. ståndets sammansättning och formerna för dess riksdagsmannaval se vidare L. Stavenows afhandling i Göteborgs högskolas årsskrift 1895. I äldsta tider ansågos alla riksdagsmän som konungens gäster; men från slutet af 1500-talet blef det sed, att de underhöllos af sina hemmavarande ståndsbröder, som fördenskull sammansköto s. k. herredagspenningar. Ordförande i prästeståndet var ända till 1720 ärkebiskopen, men under frihetstiden egde ståndet rätt att själf välja sin talman. Då det i 1772 års regeringsform stadgades, att alla sedan 1680 som grundlagar ansedda stadgar skulle vara upphäfda, återinträdde under gustavianska tiden det gamla förhållandet, att ärkebiskopen skulle vara själfskrifven som talman. Detta kvarstod äfven enligt 1809 och 1810 års grundlagar. Omröstningen skedde före frihetstiden efter stift, sedermera per capita. Prästeståndet spelade under nyare tiden en icke mindre betydande politisk roll än under medeltiden. En fast grundval därtill lades genom Uppsala möte 1593, då ståndet i en kritisk situation angaf den lösen i de brinnande religionsstriderna, kring hvilken folket samlades och som blef en af utgångspunkterna för Sveriges stormaktspolitik. För denna rena lära uppträdde man sedan med stor själfständighet mot Karl IX, för kyrkans frihet från störande ingripanden af statsmakten likaså med framgång t. o. m. mot Gustaf II Adolf och Axel