Menighetens deltagande i psalmsången inskränktes dock snart (från 300-talet), och med kyrkomusikens utveckling bannlystes den helt från "mässan". (Om den medeltida latinska hymndiktningen se Hymn.) — I nutida mening förstå vi enligt nordiskt språkbruk med psalm den genom lutherska reformationen (och redan förut hos husiterna) införda religiösa sången på modersmålet för användning af menigheten vid offentlig gudstjänst eller enskild andakt som uttryck för det kristna troslifvet. Till psalmens karaktär hör att vara på en gång sångbar, enkel och folklig (till skillnad från det religiösa kvädet) samt högstämd och värdig (till skillnad från den andliga visan). Från båda skiljer den sig genom sin mera objektiva hållning (psalmdiktarens person träder tillbaka), i synnerhet under 1500- och 1600-talen, medan senare tiders psalm ofta röjer en mer personligt innerlig ton, som närmar den till visan, stundom äfven en viss prakt och ståt, som närmar den till det religiösa kvädet. Prototypen och mönsterbilden af den protestantiska psalmen ega vi i Luthers kyrkosånger (från 1520-talet). Några äro bearbetningar af Davids psalmer, andra af latinska kyrkohymner, några ge uttryck åt Luthers egna religiösa erfarenheter, andra slutligen utgöras af kultpsalmer för gudstjänsten och konfessionella (dogmatiska) psalmer, afsedda som uttryck för och till spridning af den protestantiska läran, men hvilka dock genom sin kraft och ursprungsfriska, öfvertygelseburna enkelhet (de voro ofta byggda på bibelöfversättningens kärnord och på den andliga folkvisan) till väsentlig del äro fria från kateketisk torrhet. Bland Luthers samtida psalmdiktare märkas den mera torre P. Speratus och P. Eber. Den följande tidens psalmdiktning (omkr. 1575—1675) är mera präglad af tidens betryck och ger oftare utflöde åt de rent personliga erfarenheterna, liksom formen nu är mera fulländad. Från denna tid märkas bl. a. J. Heermann, J. Rist, J. Franck och framför allt Paul Gerhardt, den kristna trosglädjens sångare. Efter 1675 tog den tyska psalmsången starkt intryck såväl af pietismen (Francke och Ph. Fr. Hiller; motståndare till pietismen var däremot B. Schmolck) och herrnhutismen (Zinzendorf) som af upplysningen (Gellert). Från 1800-talet kunna nämnas Ph. Spitta och K. Gerok. — Den nordiska protestantiska psalmdiktningen var från början i hufvudsak öfversättning och efterbildning från den tyska. I Sverige märkes från reformationstiden som psalmskald i främsta rummet O. Petri (hans "O Fader vår, barmhärtig, god" är vår äldsta "protestantiska" psalm). Under 1600-talets senare del uppträda flera framstående psalmister, den milde H. Spegel, den mera sträfve J. Svedberg, den innerlige J. Arrhenius, vidare S. Columbus, G. Ollon, I. Kolmodin, E. Lindschöld och P. Brask, alla fortsättande i det förra tidehvarfvets anda, men med större herravälde öfver uttrycksmedlen. I förra delen af 1700-talet framträdde O. Kolmodin med sina ofta sinnrika och välljudande psalmer och vid 1700-talets slut S. Ödmann. Efter 1809 kom en blomstringstid för svensk psalmdiktning med J. O. Wallin, "Davidsharpan i Norden", och hans medhjälpare vid 1819 års psalmbok J. Åström, Kr. Dahl, J. Hjertén samt Franzén, Hedborn och Geijer. I Finland fick den svenska psalmdikten efter 1800-talets midt framstående målsmän i Runeberg samt L. Stenbäck och Topelius. De sista årtiondena ha i vårt land ett stort antal psalmdiktare att uppvisa (K. V. Skarstedt, S. Cavallin, vidare K. D. af Wirsén, E. Evers, S. Alin, B. Risberg, P. Nilsson, J. A. Eklund, E. N. Söderberg m. fl.), men den höga blomstringen inom den profana lyrikens område saknar motsvarighet inom psalmdiktningen. Den danska psalmen anslår en hvardagligare och mer visartad ton än den svenska. Från slutet af 1600-talet framstår Th. Kingo, från 1700-talets slut H. A. Brorson och från 1800-talet N. F. S. Grundtvig och B. S. Ingemann. Norge fick först efter skilsmässan från Danmark en framstående psalmist i M. B. Landstad. — I de reformerta kyrkorna användes, i synnerhet under 1500- och 1600-talen, nästan uteslutande öfversättningar af Davids psalmer. I England och Amerika har på senare tiden yppats en mera visartad psalmsång. — I den katolska kyrkan infördes äfven snart församlingssång på modersmålet som motvikt mot reformationens psalmsång. Den kommer till användning före och efter predikningar, vid processioner o. s. v., men är naturligtvis bannlyst från mässan. — Jfr Koral. B. R—g. Psalmbok, en samling andliga sånger, psalmer (jfr Psalm), afsedda att begagnas vid offentlig gudstjänst eller enskild andakt. Den första protestantiska psalmboken är Luthers af 1524, innehållande 6 bearbetningar af Davids psalmer och 18 andra sånger. Af de många Provinzial-gesangbücher, som Tyskland har att uppvisa, torde de märkligaste vara Wittenberger gesangbuch (Luthers psalmbok), hvars sista reviderade upplaga utkom 1866, samt i synnerhet den magdeburgska sångbokens (äldsta uppl. 1534, redaktionen afslutad 1738). I Sverige utgaf Olaus Petri 1526 den första, nu förlorade, andliga sångsamlingen Svenska songer eller wijsor, hvilken han själf riktat med 4 eller 5 originalpsalmer. Den omtrycktes 1530, och en tillökad upplaga utkom 1536 och 1543. De följande betydligt utökade upplagorna af 1549, 1567 och 1572 utgåfvos troligen af Laurentius Petri, och denna samling, alltjämt tillökad, trycktes i ständigt nya upplagor, som utgåfvos pä olika orter såsom 1610 i Stockholm och Lübeck samt 1622 i Uppsala. Af den sistnämnda tryckorten fick den namnet Uppsala-psalmboken. Denna erhöll dock aldrig offentlig bekräftelse och blef icke heller öfverallt begagnad. Stor olikhet rådde nämligen i de skilda stiften med afseende på nyttjandet af psalmböcker, hvilket gaf anledning till klagomål från regeringens sida. Äfven latinska sånger användes fortfarande — naturligtvis sådana, som ej innehöllo papistisk villfarelse —, och en dylik samling, Liber cantus, trycktes 1620. Vid riksdagen 1643 tillsattes en psalmbokskommitté, bestående af 6 riksdagspräster, hvilkas förslag godkändes af prästeståndet och utgafs, 1645, från trycket under titeln Then Swenska Vbsala Psalmboken, sampt andra små wanligha Handböker: Vthi Stockholms Rijkzdagh åhr MDCXLIIL Vthaff S. Ministerio nödhtorffteligha öfwersedt, förmeradt och