medverkan af en kommitté utgifna psalmboken, som i omkr. 100 år användes i hela Danmark och Norge, men som delvis utträngdes af E. Pontoppidans sångsamling af 1740 (hvilken dock i hufvudsak bestod af Kings psalmer, men med tillsats af pietistiska sånger). En psalmbok i upplysningsstil fick den danska kyrkan i den 1798 utgifna Evangelisk-kristelig psalmebog til brug ved kirke- og husandagt, som trots sina erkända stora brister blef ganska allmänt använd och 1845 fick ett Tillæg af J. P. Mynster. En kommitté utarbetade emellertid (på uppdrag af Eoskilde Prsesteconvent) en Psalmebog til kirke og huus-andagt, hvilken genom en k. resol. 1855 auktoriserades till frivilligt bruk och 1873 fick ett auktoriseradt "Tillseg", som allmänt infördes utanför hufvudstaden. Ett nytt tillägg antogs 1890. Psalmboken blef nu föremål för revision af Det kirkelige raad och utkom slutligen 1899 som Psalmebog for kirke og hjem (675 nummer) med tillstånd att införas i församlingarna. — Islands nu gällande psalmbok är från 1886. — I Norge nyttjades efter skilsmässan från Danmark den Evangelisk-christelige psalmebogen. 1849 utgaf Wexels en Psalmebog, som infördes i Kristianias fängelsekyrkor. Ett psalmboksförslag af M. B. Landstad (1861) reviderades (1865—69) omsorgsfullt af en kommitté, och så utkom Landstads Kirkesalmebog (634 nummer), som 1869 gillades för användning vid den offentliga gudstjänsten. En annan psalmbok utgafs 1872 af A. Hauge (Psalmebog til kirke- og husandagt}. Denna godkändes äfven för kyrkligt bruk (1873) och begagnas i ett antal församlingar. Landstads är emellertid den ojämförligt mest använda. Psalmhistorisk litteratur: L. Högmarck, "Psalmopoeographia" (1736), P. Wieselgren, "Svenska kyrkans sköna litteratur" (3:e uppl. 1866), J. Y. Beckman, "Den svenska psalmboken framställd uti försök till svensk psalmhistoria" (1845—72) och "Svensk psalmhistoria i sammandrag" (1863), A. Hildebrand, "Svenska kyrkans psalmbokskommittéer och psalmboksförslag under 1700-talet och början af 1800-talet" (1884), H. Schiick, "Våra äldsta psalmböcker" (i "Samlaren" XII, 1891), E. N. Söderberg, "Några drag ur den kristna psalmens historia" (i "Läsning för folket", 1905 -07), H. Wijkmark, "Studier till den Wallinska psalmbokens framkomst" (1906), och E. Liedgren, "Den svenska psalmboken" (2:a uppl. 1915). A. Hbrd.* B. R—g. Psalmerna. Se Psaltaren. Psalmist (lat. psalmista), psalmdiktare, psalmsångare. — Psalmisten, en ofta förekommande benämning på konung David. Psalmodi (af grek. psalmos, psalm, och ode, .sång), psalmsång, psalm-melodi; antifoni (se d. o.) .eller annan liturgisk sång; psalmton, enformig sång, som rör sig på några få bredvid hvarandra liggande toner. — Verb: psalmodiera. Psalmodikon (af psalm</I> och grek. odikos,</I> hörande till sång), mus., ett högligen enkelt ensträngadt instrument, afsedt för uttagning af melodier och uppfunnet af prosten J. Dillner (se d. o.). Psaltare (ty. psalter, af grek. psalterion, lat. psalterium), ett slags mindre harpa, spelad med fingrarna eller med plektron, bruklig hos forntidens hebréer, greker och romare, sedermera i Europa in på 1600-talet (enl. Prætorius). Se vidare nästa artikel. Psaltaren (Psalmerna), G. T:s sång- och bönbok. I den hebreiska bibeln kallas denna bok (som af judarna räknades till ketubîm, 3:e delen af kanon) Tíhïllïm, i Septuaginta Psalmoí eller Psalterion. Grek. psalterion betyder eg. ett stränginstrument (harpa), sedan en samling därtill sjungna sånger (jfr "Sions harpa"). Af psalterion härleder sig det latinska psalterium, tyskarnas psalter och vårt Psaltaren. I N. T. heter den ifrågavarande sångsamlingen Psalmernas bok (Luk. 20: 42, Apg. 1: 20), och däraf fick Vulgata benämningen Liber psalmorum. P:s 150 sånger utgjorde den efter exilen lefvande judiska församlingens sång- och uppbyggelsebok (en psalm sådan som 119 har sannolikt aldrig kunnat tjäna annat än till läsning). När P. fått kanonisk giltighet, är ej med visshet kändt. Omkr. 100 f. Kr. citerades i l Makk. 7: 16 ps. 79: 2 f. så, att man får det intrycket, att hela samlingen då hade kanoniskt anseende, och i Apg. 13: 33 anföres en psalm med ordningsnummer, hvadan alla psalmerna då förelågo i en bestämd ordning. Den nuv. samlingen är indelad i 5 afdelningar eller grupper, som åtminstone delvis torde ha uppstått själfständigt, innan den slutliga samlingen bildades: 1. Ps. 1—41; 2. 42—72; 3. 73—89; 4. 90—106; 5. 107—150, hvilka hvardera markerats med en i slutet anbragt doxologi. Likväl är denna P:s slutliga indelning, som förelegat redan Septuaginta, ingalunda egnad att ge läsaren en fullständig inblick i samlingens successiva tillkomst, bl. a. redan därför, att den nuv. samlingen äfven uppvisar spår af en tudelning efter användningen af de olika gudsnamnen Jahveh och Elohim (Gud), så att Jahveh användes öfvervägande i första afdelningen och i tredje fr. o. m. ps. 84 och sedan till slutet af P., medan i ps. 42—83 begagnas Elohim. Se närmare de nyare arbetena i inledningsvetenskap och kommentarerna. — Af P:s 150 psalmer är ett 50-tal anonymt, af de öfriga tillskrifvas 73 David (i Septuaginta 83), 1 (ps. 90) hänföres till Mose, 2 tillläggas Salomo (ps. 72 o. 127), 12 Asaf, 11 Koras söner, 1 Heman (och Koras söner, ps. 88) och 1 Etan (ps. 89). Dessa uppgifter och de i samband med dem infogade situationsbeteckningarna äro dock värdelösa. Af de David tillskrifna psalmerna kunna flera icke härröra från honom redan af det skäl, att de förutsätta templet (t. ex. 5: 8; 27: 4; 69: 10) eller Jerusalems och templets förstöring (t. ex. 14: 7; 51: 20 f.) eller att öfverskrifterna visa sig formulerade efter Samuelsböckernas berättelser om David. De flesta psalmerna torde, åtminstone i sin nuvarande gestalt, härröra från den efterexilska tiden. Dock har säkert en del uppstått redan under konungatiden (så t. ex. alla, som tala om eller äro diktade till en förhandenvarande konung, t. ex. ps. 20, 21, 45, 61, 72). Om några och i så fall hvilka psalmer härröra från David, kan icke afgöras, då den enda auktoritet, som, oafsedt de värdelösa uppgifterna i P:s öfverskrifter, ger några bestämda uppgifter om hans intresse för tempelsången och tempelmusiken, nämligen förf. till Krönikeböckerna, ej är någon pålitlig källa. På samma sätt som den svenska psalmboken innehåller psalmer från olika tider, är förhållandet säkert äfven med Israels psalmskatt, och P:s bok blir sålunda en viktig