521 Psykologi 522 sätt, så att själslifvet fattas som en summa af inbördes fristående beståndsdelar, utan själslifvet eger alltid en inre enhet, som på ett intimare sätt sammansluter elementen, än förhållandet är inom den kroppsliga verkligheten. Endast i vår abstrakta uppfattning kunna de psykiska elementen särskiljas från hvarandra; i realiteten ingå de som moment i en fortlöpande process, i och genom hvilken den medvetna varelsen lefver sitt inre, kontinuerliga lif. Som inre är detta lif omedelbart uppfattbart endast af den person, hvars lifsyttringar det utgör. Om andra varelsers själslif kunna vi endast medelbart få kunskap, i det vi från vissa yttre företeelser sluta oss till ett inre lif, som vi tro oss ha rättighet att fatta i analogi med vårt eget själslif. Då man skilt mellan en subjektiv psykologisk metod, som utgår från själfiakttagelser (s. k. introspektion), och en objektiv metod, som utgår från hvad i det yttre kan konstateras, så måste därför den förra vara den primära och den senare användas för att komplettera och kontrollera de egna själfiakttagelserna. Däraf äro de sistnämnda i hög grad i behof till följd af vissa särskilda svårigheter, som uppstå vid själf-iakttagelsernas vetenskapliga tillgodogörande. Många af själslifvets yttringar förändra karaktär, då de göras till föremål för afsiktlig själfiakttagelse; så t. ex. lägger sig vreden, om vi lyckas ge akt på den, och viljan får under själf iakttagelsen lätt "eftertankens kränka blekhet". För öfrigt är själslifvet en förbiflytande ström, i hvilken den enskilda företeelsen vanligen flutit förbi, innan vi rätt hunnit iakttaga den. Dessa olägenheter afhjälpas endast delvis, dels genom medelst vanan utvecklad iakttagelseförmåga, dels genom studium efteråt i minnet af sådana företeelser, som vi ej kunna iakttaga, medan de pågå. Härtill kommer ytterligare, att vi måste akta oss för att förhastadt döma andra efter oss själfva. Därför äro äfven iakttagelser af andras själslif för psykologen nödvändiga, låt vara att de kunna ske endast medelbart. Framför allt tjänstgör därvid språket som meddelelsemedel; de andra kunna tala om för oss, hvad de erfara i sitt inre. Delvis kunna vi också från deras handlingar sluta oss därtill; likaså från ansiktsuttryck och åtbörder samt andra uttrycksrörelser. Litteraturen är en skattkammare af psykiska fakta. Historien lämnar oss en inblick i de handlandes psykiska kausalitet; s j älf biografier lära oss känna inre lifsöden, som vi ej själfva ha tillfälle att upplefva, o. s. v. Själfva skönlitteraturen är psykologiskt lärorik, ej blott genom den belysning den kan lämna om författarnas själslif, utan också genom den skarpsynthet, med hvilken de store författarna kunna intuitivt sätta sig in i de diktade personernas själslif. Särskildt när det gäller själsföreteelser, till hvilka vi ej själfva upplefva någon exakt motsvarighet, blir den medelbara, objektiva metoden den enda användbara, så t. ex. inom barnpsykologien och djurpsykologien; men då de objektiva fakta för att få psykologisk betydelse måste tolkas med stöd af våra egna inre erfarenheter, bli sådana grenar af psykologien alltid mycket osäkra i följd af bristen på verkliga analogier inom 'vårt eget själslif. De medelbara iakttagelserna af andras själslif kunna i sin ordning sprida ljus tillbaka öfver vårt eget själslif. Så t. ex. ha iakttagelser rörande det abnorma själslifvet blifvit lärorika för kännedomen om det normala själslifvet, sär- skildt därigenom, att på det förra området man ofta kan få tillfälle att iakttaga enskilda funktioner, isolerade på ett sätt, som ej förekommer inom det normala själslifvet. Så har t. ex. språkpsykologien väsentligt förts framåt genom studiet af de olika formerna af afasi. Ofta framträda också i det abnorma själslifvet enskilda funktioner så förstärkta, att de ådraga sig en uppmärksamhet, som ej kommit till stånd inom normalpsykologien, ehuru motsvarande företeelser i svagare former där också spela en viktig roll. Exempel härpå lämnar upptäckten af suggestionen genom hypnotismen och automatis-men genom iakttagelser på hysteriska personer. - Det är välbekant, hvilken mäktig hafstång den moderna naturvetenskapen fått genom den experimentella metodens användning. De senaste 50 årens utveckling inom psykologien har nogsamt visat, att experimentet är lika fruktbärande för denna vetenskap. Först kom denna metod till användning endast inom sinnespsykologien, för hvars undersökningar man snart utbildade en mångfald tillvägagångssätt, som i exakthet stodo föga efter naturvetenskapernas. På de senaste åren har man lyckats använda experimentella metoder äfven inom det s. k. högre själslifvet, hvarmed också inom denna del af psykologien kommit ett nytt lif, som ger stora förhoppningar för framtiden. - Äfven statistiska metoder ha börjat tillämpas inom psykologien, hvarvid s. k. korrelationsberäkningar spridt ljus öfver sambandet mellan olika själsfunktioner och själsanlag. - Vissa allmänna synpunkter för uppfattningen och förklaringen af själslifvet ha tagits till vägledning för olika riktningar inom psykologien. Så har utvecklingsbegreppet tillgodogjorts af den genetiska psykologien, under det att den biologiska psykologien söker fatta de olika själsfunktionerna som ett moment i det organiska lifvets själfbibehållelse. Sådana riktningar kunna genom sin ensidighet bli vilseledande, men de böra ömsesidigt komplettera hvarandra och äro då egnade att i hög grad bidraga till själslifvets förstående. - Jämte den empiriska psykologien, om hvilken hittills talats, finnes också en rationell eller filosofisk psykologi, som utgör en del af det filosofiska systemet. Den bygger vidare på den empiriska psykologiens resultat och söker sätta dessa i samband med metafysikens slutliga världsförklaring. Liksom naturvetenskaperna endast formulera lagar för förhållandena inom naturen och sålunda endast besvara frågan hur, men måste lämna frågan hvad obesvarad, så kommer den empiriska psykologien egentligen ej utöfver konstaterandet af vissa lagbundna relationer inom själslifvet. När vårt kunskapsbegär vill veta något om själens väsen och dess reala förhållande till den kroppsliga verkligheten, drifvas vi därför öfver till filosofiska problem, som ej kunna besvaras annat än i samband med metafysiken och kunskapsteorien. Till denna filosofiska psykologi höra också sådana frågor som den om viljans frihet, om den psykiska kausaliteten o. s. v. Metoderna för denna art af psykologi äro desamma som för filosofien i det hela och äro naturligtvis olika för olika filosofiska riktningar, så länge som någon allmängiltig metafysik ej finnes. Psykologiens förhållande till andra vetenskaper. I följd af själslifvets bundenhet vid nervprocesserna, särskildt inom hjärnan, äro fysiologien och hjärn-anatomien viktiga hjälpvetenskaper för den psyko-