539 Ptolemaios 540 metrios och lofvade honom sin dotter Arsinoe till maka, men nya fientligheter utbröto mellan dem, hvilka slutade med, att Demetrios tillfångatogs af den med P. förbundne Seleukos. Sitt tillnamn Soter erhöll konungen af rhodierna, därför att han 305 hjälpt dem mot Demetrios. P. var stor äfven i fredens värf. Genom mildhet, rättvisa och ett välbetänkt undseende för Egyptens urgamla religionsbruk och seder tillvann sig den sluge och försiktige P. sina nya undersåtars tillgifvenhet, på samma gång som han genom att uppmuntra grekisk invandring och anlägga grekiska städer främjade den grekiska kulturens utbredning och herravälde i Egypten. Han förstod också att draga till sig de grekiske och macedoniske lyckosoldaterna, så att han kunde förfoga öfver en duglig och krigsvan här. För grekisk vetenskap och litteratur sörjde han genom att stifta det af hans efterträdare sedermera betydligt utvidgade biblioteket i Alexandria. Konungatiteln antog han 305 och utkorade till sin hufvudstad det af Alexander grundlagda Alexandria, hvilket inom kort utvecklade sig till en af fornvärldens rikaste handelsstäder och af P. pryddes med många praktfulla byggnader. 285 öfver-lämnade han regeringen åt sin son i fjärde giftet (med Berenike) och dog 283, 84 år gammal. P. II Fila;delfos, den förres son, f. 309 f. Kr., d. 246 f. Kr., var en högt bildad och konstälskande furste, men ingalunda oklanderlig till karaktär och lefnadssätt. Så försköt han sin gemål Arsinoe och förmälde sig med sin syster af samma namn. Tillnamnet Filadelfos ("den broderälskande"), som dock gafs honom långt efter hans död, öfverensstämmer ganska illa med hans beteende mot bröderna, af hvilka den äldste, P. Kerauno^, redan under faderns lifstid fördrifven från Egypten, sökte tillflykt hos Lysimachos och för en kort tid lyckades vinna väldet öfver Macedonien, men som stupade mot gallerna (280). De krig, hvilka P. förde i afsikt att underlägga sig Grekland och de asiatiska kustländerna, ledde icke till några varaktiga resultat. Sitt lands handelsområde utvidgade han genom att inleda förbindelser med Etiopien och Indien. Hans hof var lysande, men omoraliskt. Själf gaf han föredöme därutinnan, och både i fråga om strålande älskarinnor och andliga intressen har han blifvit jämförd med Ludvig XIV. För litteraturen hyste han varm kärlek, och flera af samtidens största skalder (Kallimachos, Theokritos, Filetas m. fl.) lefde vid hans hof. Äfven har han fått namn af att vara det alexandrinska museets och bibliotekets egentlige skapare. P. III Euerge'tes, den förres son, d. 221 f. Kr., började 246 f. Kr! sin regering med ett fälttåg mot Syrien, under hvilket han framträngde ända till Indus och eröfrade såväl Eufrat-länderna som större delen af västra Asien. Bland det rika krigsbytet voro åtskilliga fordom af perserna från Egypten bortröfvade gudabilder, hvilkas återförvärf förskaffade honom namnet Euergetes ("välgöraren"). På Egyptens minnesmär- Ptolemaios II Filadelfos (myntbild). ken namnes han ej sällan. Äfven med Grekland trädde han i förbindelse, valdes af Akaiska förbundet till öfverfältherre och mottog vid sitt hof den landsflyktige spartanske konungen Kleomenes. Konst och vetenskap omhuldade han i likhet med sina företrädare. P. IV, den föregåendes son, en utsväfvande sälle, alltid under gunstlingars, mäns eller kvinnors, infly- ptolemaios m Euergetes tände, började sin regering (myntbild), med modermord och antog namnet Fi lo pä tor ("den fadersälskande"), hvarefter han med grymhet rasade mot sina öfriga fränder för att sedermera ohejdadt hänge sig åt sina lustar. Sina egyptiska undersåtar aflägsnade han genom att tvinga de fege "fredsvännerna" fellaherna att bära vapen. Med P., hvilken dog 204 f. Kr., inträdde det sedliga förfall, som gjorde de följande Ptolemaiernas historia till en näötan oafbruten kedja af släktmord, grymheter och utsväfningar. Dessa regen-ter voro: P. V E p i f a-n e's ("den lysande"), 204 -180 f. Kr., en grym och trolös man, men framstående i idrott och jakt; vid Sin faders, P. IV:S död, Ptolemaios IV (myntbild), endast fyra år gammal, stod han under romarnas skydd, med hvilkas bistånd äfven ett farligt uppror dämpades (196). Under hans regering förlorades Palestina, som tidvis lydt under Egypten, för alltid. - Hans äldre son P. VI Filometor ("den moders-älskande"), 180-144 f. Kr., tillträdde som sexårigt barn regeringen under förmynderskap af sin moder. Förjagad af sin broder, hvilken han antagit till medregent, sökte han hjälp hos romarna och återinsattes af dem i sitt välde. Under hans regering hade Egypten att bestå ett farligt krig mot Antiochos IV i Syrien om Palestina samt tillfångatogs af syrerna. Sedan han blifvit fri, tog han sin yngre broder P. Euergetes till medregent, men stridigheter utbröto mellan bröderna, hvilket lämnade Eom tillfälle att blanda sig i Egyptens angelägenheter. Filometor blef i ett krig med Syrien dödligt sårad i en batalj nära Antiokia. Måhända var han en bland de bäste af Ptolemai-nerna; han var god, tapper och förståndig, om ock något trög, och stundom hänsynslös. Han var äfven författare och har gett oss en allt annat än smickrad karakteristik af sig själf. Cypern och Cyrenaica förvärfvades af honom. Han efterträddes af sin broder och medregent P. VII Euergetes ("välgöraren"), 144-117 f. Kr., äfven kallad Fy sk o n ("isterbuken"), hvilken mördade sin brorson och tuktade de motspänstige invånarna i Alexandria genom ett gräsligt blodbad. Kegeringen öfvertogs vid hans död af hans ärelystna och kraftiga gemål Kleopatra, hvilken till medregenter kallade först sin äldre son, P. VIII Soter L a-t h y r o s, och därefter den yngre, P. IX Alex-