543 Ptolemais-Ptomain 544 oblikvitet, för hvilken han finner värdet 23° 51' 20", vidare årets längd, som af honom anges vara 365d 51 55m, och precessionskonstanten, hvilken af honom dock bestämmes mindre noggrant, än hvad tidigare skett af Hipparchos. Äfven finnes däri en stjärnkatalog och en redogörelse för grekernas astronomiska instrument, af hvilka P. synes själf ha uppfunnit den s. k. parallaktiska linjalen, öfver hufvud innehåller "Almagest" en sammanfattning af allt hvad den grekiska astronomien åstadkommit, och arbetet blef därför snart ett mönsterverk, motsvarande inom astronomien hvad Euklides' "Elementa" var för geometrien. Det kommenterades af Theon och Pappos samt öfver-sattes till arabiska redan i början af 800-talet af Alhazen ben Josef och Sergius. Sedermera öfverflyttades det på 1100-talet från arabiskan till latinet (antagligen af Gherardo Cremonese) och mot medeltidens slut direkt från grekiska till latin af Georgios från Trabezon. Den förra öfversättningen trycktes först 1515, den senare 1525; kort därefter utgaf s den grekiska texten (1538). Sedan ha flera upplagor af "Almagest" eller delar däraf utkommit på olika språk, bland hvilka särskildt må nämnas den af Halma utgifna (grekisk text med fransk öfv., 1813-16) samt de af Heiberg (äfven omfattande mindre astronomiska verk, 3 bd, 1898-1907) och Manitius (ty. öfv., 2 bd, 1912). P:s vetenskapliga verksamhet sträckte sig äfven till andra områden än astronomien. Inom den rena matematiken uppställde han den efter honom uppkallade ptolemeiska lärosatsen ("Almagest", I, 9), en viktig sats, som innehåller, att summan af rektanglarna af de motstående sidorna i en i en cirkel inskrifven fyrhörning är lika med rektangeln af diagonalerna. P. använde denna sats för uträkning af en kordtabell, den första af sitt slag, där kordornas längd för hvarje half grad uttrycktes i sexagesimalbråkdelar af radien. Vidare härledde han medelst Menelaos' transversalsats den sfäriska trigonometriens hufvud-formler, framställde olika metoder för projektion (särskildt den stereografiska) och gjorde ett försök att bevisa parallellaxiomet. - För geografien har hans vidlyftiga verk geografike hyfégesis varit af stor betydelse. I detta arbete har han dels framställt grunddragen af den matematiska geografien, dels med begagnande särskildt af de materialier, som af Marinus blifvit samlade, angett omkr. 8,000 olika ortbestämningar, från 67° n. br. till 16° s. br. samt för omkr. 180 longitudgrader. Bestämningen sker i hvarje särskildt fall, enligt den af Hipparchos först använda metoden, genom an-gifvande af ortens longitud och latitud. Emellertid har det ofta föga tillförlitliga materialet, delvis kanske också sättet för bearbetningen, gjort, att en mängd större eller mindre felaktigheter insmugit sig. Till arbetet hörde äfven en samling kartor. Huruvida de kartor, som jämte P:s geografi kommit till vår tid, äro de ursprungliga, är dock tvifvelaktigt. Geografien utgafs af trycket för första gången 1475 i latinsk öfversättning (en upplaga med tryckåret 1462 är bevisligen af senare datum, med stor sannolikhet t. o. m. senare än 1477) och har sedermera utkommit i en mängd upplagor eller öfversättningar, bland dem en stereotypupplaga af Nobbe (I-III, 1843-45) och en upplaga af Muller (1883-1901). - Bland P:s många öfriga skrifter må nämnas Kanon ba-silélfon, en kronologi från Nabonassar till Anto-ninus Pius, ett verk i 3 böcker om musik (Har-monika'; utg. 1662), som hör till de viktigaste dokument ang. den forngrekiska musikteorien, samt en optik, där P. visar sig känna refraktionen och genom experiment söker bestämma storleken af dess verkningar. Det grekiska originalet till optiken är förkommet, och i behåll finnes l)lott en ofullständig latinsk öfversättning från arabiskan, hvilken 1885 utgafs af Govi. Af P:s samlade arbeten finnas två olika upplagor (1540 och 1551). Ingendera af dem innehåller dock geografien, hvar-förutom äfven några af de smärre skrifterna uteslutits. _ (B-d.) Ptolemais. Se A er e, S:t Jean d'. Ptolemais Hermeiu. Se Min se ha. Ptomain (af grek. ptöma, död kropp, lik), ba-siskt ämne, som uppkommer vid förruttnelse af ägghvitartade och äfven andra kväfvehaltiga ämnen. Namnet, numera tämligen föråldradt, är gifvet af Selmi, som 1874 genom sina undersökningar visade, att i förruttnande, animaliska ämnen, således också i lik, giftiga baser uppkomma, hvilka kunde ge anledning till förväxling med växtalkaloider (t. ex. koniin, morfin, atropin m. fl.) och således försvåra rättsmedicinska undersökningar. Panum hade dock redan 1856 ur ruttnande ämnen framställt ett giftigt ämne, och Bergmann samt Schmiedeberg hade 1868 ur ruttnande öljäst framställt ett kristalliserande gift, som de benämnde sepsin. Vid organiska ämnens förruttnelse uppkommer successivt under förruttnelsen en mängd olika ämnen med alkaloiders egenskaper; af dessa äro somliga oskadliga, andra däremot mer eller mindre giftiga, några ytterst giftiga. De senare äro anledningen till ofta iakttagna, ibland som massförgiftningar uppträdande häftiga sjukdomsformer efter förtärandet af ruttet kött (t. ex. i korf), rutten fisk, ost m. m. Alla dessa ptomai-ner uppkomma genom inverkan af förruttnelsebakterier på organiska ämnen. Brieger har studerat uppkomsten af ptomainer till följd af patogena bakterier och isolerat de därvid erhållna ptomai-nerna ur bakteriernas renkulturer. Så har han visat, att vid renodling af tyfoidfeberbakterier uppstår ett giftigt ämne, hvilket äfven i ringa dos dödar djur och som han kallat tyfotoxin. Vid renodlingen af tetanusbaciller erhållas flera olika giftiga ptomainer, hvilka åstadkomma krampsymtom och död hos djuren; det giftigaste af dessa har fått namnet tetanustoxin. Eenodlingen af koleraspirillen ger upphof åt flera redan förut kända förrutt-nelseptomainer. - De vid infektionssjukdomarna uppträdande symtomen anses till väsentlig del vara beroende på bildningen af ptomainer 1. toxiner, såsom de numera oftast benämnas, hvilka, emedan de bildas i sådana kvantiteter, att de ej hinna i organismen sönderdelas eller ur densamma nog snabbt afskiljas, åstadkomma för olika infektionssjukdomar olika förgiftningssymtom. Endast ett fåtal ptomainer har erhållits kristalliserade och så rena, att deras kemiska konstitution kunnat utrönas; flertalet är ännu okända, kolloida ämnen, och dit höra de till sina verkningar betydelsefullaste. W-s. (S.J-n.)