Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Publicistmöten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
549
Publikation-Puccinia
550
verksamhet, och stora bolag af publicani bildades. Så
länge fosterlandskärleken var stark, kunde dessa
bolag göra betydande uppoffringar för staten, så i
andra puniska kriget efter slaget vid Cannse, då de,
för att hjälpa skattkammaren, betalade mycket mera, än
hvad de kunde få igen. Men senare blefvo publikanerna
för provinserna ett plågoris. De utsögo nämligen
invånarna så mycket hänsynslösare, som ståthållarna
af fruktan för de mäktiga bolagens inflytande i
Kom, särskildt efter Cajus Gracchus’ obetänkta och
statsfördärf-liga reformer, icke blott sågo genom
fingrarna med deras rofferier, utan också, långt
ifrån att skydda provinsbefolkningens intressen, gåfvo
sitt stöd åt de romerske affärsmännen. Publikanerna
blefvo därför allmänt hatade, och själfva namnet blef
en beteckning för sådana, som visade en orättfärdig
vinningslystnad, så att Livius kunde med fog yttra
(45: 17), att där en publikan finnes, där är den
offentliga rätten maktlös och bundsförvanternas
frihet tillintetgjord. Under kejsartiden hölls
sträng uppsikt öfver dem, och med det förändrade
skattesystemet sedan 100-talet e. Kr. försvunno de. -
Med de i N. T. omtalade publikanerna menas sannolikt
antingen underordnade tjänstemän åt bolagen eller
(stundom infödda) förpaktare af inkomster, som icke
inflöto till romerska staten, utan till något samhälle
eller någon kommun i en provins. De likställas med
"syndare". R. Tdh. (J. C.)
Publikation (af lat. publicäre,
offentliggöra). 1. Offentliggörande, utgifvande af
en skrift; den utgifna skriften. - 2. Bringande till
vederböran-des kännedom af lagar, förordningar,
stadgar eller andra af K. M:t eller underordnad
myndighet gifna föreskrifter eller meddelanden,
hvilka skola tjäna till allmän efterrättelse
eller hvilkas offentliggörande är af vikt för
allmänheten. Denna publikation sker dels genom
uppläsning i kyrkorna, dels genom allmänna tidningarna
(Post- och inrikestidningar), dels genom "Svensk
författningssamling", hvilken sprides till ämbetsverk,
domare och rikets församlingar, för att där hållas
till hända. Lagars och allmänna föreskrifters
publikation sker i K. M:ts namn (jfr R. 0. § 81) eller
till följd af K. M:ts befallning genom hof rätter,
kollegier eller andra publika verk. Publikationen
har betydelse dels som förutsättning för medborgares
skyldighet att ställa sig lagar och föreskrifter till
efterrättelse, dels i och för den tid, från hvilken
till-lämpningen skall inträda. I detta afseende är
stadgadt, att i "Svensk författningssamling" införd
lag eller allmän författning, i hvilken icke blifvit
utsatt viss tid, hvarifrån den kommer att gälla, eller
af hvars lydelse icke framgår, att den genast efter
utfärdandet länder till efterrättelse, skall, enligt
lag l juni 1894, träda i kraft fyra veckor efter den
dag, då den utkommit från trycket. Denna dag finnes
uppgifven i det nummer af författningssamlingen,
hvari författningen intagits. Samlingen utges
genom Justitiedepartementets försorg på sätt
närmare är bestämdt genom en k. kung. 15
dec. 1911. Sättet för lagars publikation är i
andra länder bestämdt i lagstiftningsväg, medan
det i Sverige är en fråga, som konungen allena
afgör, därest icke i den kungjorda lagen något
därom särskildt är stadgadt (se Kungörelse).
2. H. L. R. (Rid.)
Publik internationell rätt. Se Folkrätt.
Pu^likum. Se Publik 1.
Publi lius, namn på en fornroinersk släkt. - V o-lero
P. genomdref 472 f. Kr. som folktribun, att plebejiska
ämbetsmän skulle väljas i tribusförsam-lingarna. -
Quintus P. Philo, konsul, diktator, (censor) och,
först bland plebejerna, pretor (337 f. Kr.), kämpade
med framgång mot samni-ter och latiner. 339 genomdref
han i egenskap af konsul (han var konsul äfven
327, 320, 315), tre lagar, nämligen om den absoluta
giltigheten af ple-biscita, om skyldighet för patres
(förmodligen de pa-triciske senatorerna) att på
förhand godkänna beslut af centurieförsamlingarna
och om tillförsäkrande åt plebejerna af den ena
censorsplatsen. - Publilia var M. T. Ciceros andra
maka, hvilken längre fram blef skild från honom.
R. Tdh.*
Pubiriius Syrus. Se Sy rus, Pub Ii lius.
p. U. C., förkortning för lat. post urbem co’n-ditam,
efter stadens (Roms) grundläggning.
Puccini [pottjmi], Giacomo, italiensk
opera-kompositör, f. 22 juni 1858 i Lucca inom
en ansedd musikersläkt, var elev af Bazzini och
Ponchielli vid Milanos konservatorium och rönte ett
visst erkännande för sina första operor Le Villi
(1884) och Edgar (1889). Större framgång hade hans
Manon Lescaut (1893), och La bohéme (1896) gick
Europa rundt ("Bohéme", uppf. i Stockholm 1901) samt
l gjorde P. efter Mas-cagni och Leoncavallo till den
mest omtyckte företrädaren af den ny-italienska, mer
eller mindre’ ’veristiska’’ skolan. Han har vidare
komponerat operorna Tosca (1900; uppf. i Stockholm
1904), Madama Butterfly (1904; "Madame Butter-fly",
uppf. i Stockholm 1908) och Fanciulla del West
(1911), förutom en mässa och några kammarmusik-verk. -
Utan att kunna i ingifvelsens omedelbarhet tafla med
Mascagnis "Cavalleria rusticana", bäres P:s operamusik
af finare konstnärlig smak och mognad teknik. Han
karakteriserar med ganska träffande knapphet,
melodiernas gång är vig och smidig, i lyriska
utbrott kunna de höja sig till fängslande känsloeld,
och orkestern liksom sångstämmorna behandlas med
sinne för fint välljud. Genom kryddade tillsatser
förlänar han ny, pikant smak åt den italienska
musiktypen, blir emellanåt afsiktligt bisarr (såsom
i anbringandet af tomma kvintföljder) och ter sig
en smula maniererad. "Bohéme", med ämne från Murgers
bekanta roman, tycks förbli P:s mest anslående verk;
"Tosca" (librett efter Sardous drama) offrar för
mycket åt det groft sensationella (i den införda
tortyrscenen). "Butterfly" har ett tilltalande
japanskt ämne, men uppvisar ej i musikalisk väg
mycket nytt utöfver de föregående, hvilket ock lär
kunna sägas om "Fanciulla del West". - Monografier
öfver P. ha skrifvits af Incagliati (1900),
Palladini (1904) och engelsmannen W. Dry (1906).
E. F-t.
Puccinia, bot. Se Sädesrost.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
