549 Publikation-Puccinia 550 verksamhet, och stora bolag af publicani bildades. Så länge fosterlandskärleken var stark, kunde dessa bolag göra betydande uppoffringar för staten, så i andra puniska kriget efter slaget vid Cannse, då de, för att hjälpa skattkammaren, betalade mycket mera, än hvad de kunde få igen. Men senare blefvo publikanerna för provinserna ett plågoris. De utsögo nämligen invånarna så mycket hänsynslösare, som ståthållarna af fruktan för de mäktiga bolagens inflytande i Kom, särskildt efter Cajus Gracchus' obetänkta och statsfördärf-liga reformer, icke blott sågo genom fingrarna med deras rofferier, utan också, långt ifrån att skydda provinsbefolkningens intressen, gåfvo sitt stöd åt de romerske affärsmännen. Publikanerna blefvo därför allmänt hatade, och själfva namnet blef en beteckning för sådana, som visade en orättfärdig vinningslystnad, så att Livius kunde med fog yttra (45: 17), att där en publikan finnes, där är den offentliga rätten maktlös och bundsförvanternas frihet tillintetgjord. Under kejsartiden hölls sträng uppsikt öfver dem, och med det förändrade skattesystemet sedan 100-talet e. Kr. försvunno de. - Med de i N. T. omtalade publikanerna menas sannolikt antingen underordnade tjänstemän åt bolagen eller (stundom infödda) förpaktare af inkomster, som icke inflöto till romerska staten, utan till något samhälle eller någon kommun i en provins. De likställas med "syndare". R. Tdh. (J. C.) Publikation (af lat. publicäre, offentliggöra). 1. Offentliggörande, utgifvande af en skrift; den utgifna skriften. - 2. Bringande till vederböran-des kännedom af lagar, förordningar, stadgar eller andra af K. M:t eller underordnad myndighet gifna föreskrifter eller meddelanden, hvilka skola tjäna till allmän efterrättelse eller hvilkas offentliggörande är af vikt för allmänheten. Denna publikation sker dels genom uppläsning i kyrkorna, dels genom allmänna tidningarna (Post- och inrikestidningar), dels genom "Svensk författningssamling", hvilken sprides till ämbetsverk, domare och rikets församlingar, för att där hållas till hända. Lagars och allmänna föreskrifters publikation sker i K. M:ts namn (jfr R. 0. § 81) eller till följd af K. M:ts befallning genom hof rätter, kollegier eller andra publika verk. Publikationen har betydelse dels som förutsättning för medborgares skyldighet att ställa sig lagar och föreskrifter till efterrättelse, dels i och för den tid, från hvilken till-lämpningen skall inträda. I detta afseende är stadgadt, att i "Svensk författningssamling" införd lag eller allmän författning, i hvilken icke blifvit utsatt viss tid, hvarifrån den kommer att gälla, eller af hvars lydelse icke framgår, att den genast efter utfärdandet länder till efterrättelse, skall, enligt lag l juni 1894, träda i kraft fyra veckor efter den dag, då den utkommit från trycket. Denna dag finnes uppgifven i det nummer af författningssamlingen, hvari författningen intagits. Samlingen utges genom Justitiedepartementets försorg på sätt närmare är bestämdt genom en k. kung. 15 dec. 1911. Sättet för lagars publikation är i andra länder bestämdt i lagstiftningsväg, medan det i Sverige är en fråga, som konungen allena afgör, därest icke i den kungjorda lagen något därom särskildt är stadgadt (se Kungörelse). 2. H. L. R. (Rid.) Publik internationell rätt. Se Folkrätt. Pu^likum. Se Publik 1. Publi lius, namn på en fornroinersk släkt. - V o-lero P. genomdref 472 f. Kr. som folktribun, att plebejiska ämbetsmän skulle väljas i tribusförsam-lingarna. - Quintus P. Philo, konsul, diktator, (censor) och, först bland plebejerna, pretor (337 f. Kr.), kämpade med framgång mot samni-ter och latiner. 339 genomdref han i egenskap af konsul (han var konsul äfven 327, 320, 315), tre lagar, nämligen om den absoluta giltigheten af ple-biscita, om skyldighet för patres (förmodligen de pa-triciske senatorerna) att på förhand godkänna beslut af centurieförsamlingarna och om tillförsäkrande åt plebejerna af den ena censorsplatsen. - Publilia var M. T. Ciceros andra maka, hvilken längre fram blef skild från honom. R. Tdh.* Pubiriius Syrus. Se Sy rus, Pub Ii lius. p. U. C., förkortning för lat. post urbem co'n-ditam, efter stadens (Roms) grundläggning. Puccini [pottjmi], Giacomo, italiensk opera-kompositör, f. 22 juni 1858 i Lucca inom en ansedd musikersläkt, var elev af Bazzini och Ponchielli vid Milanos konservatorium och rönte ett visst erkännande för sina första operor Le Villi (1884) och Edgar (1889). Större framgång hade hans Manon Lescaut (1893), och La bohéme (1896) gick Europa rundt ("Bohéme", uppf. i Stockholm 1901) samt l gjorde P. efter Mas-cagni och Leoncavallo till den mest omtyckte företrädaren af den ny-italienska, mer eller mindre' 'veristiska'' skolan. Han har vidare komponerat operorna Tosca (1900; uppf. i Stockholm 1904), Madama Butterfly (1904; "Madame Butter-fly", uppf. i Stockholm 1908) och Fanciulla del West (1911), förutom en mässa och några kammarmusik-verk. - Utan att kunna i ingifvelsens omedelbarhet tafla med Mascagnis "Cavalleria rusticana", bäres P:s operamusik af finare konstnärlig smak och mognad teknik. Han karakteriserar med ganska träffande knapphet, melodiernas gång är vig och smidig, i lyriska utbrott kunna de höja sig till fängslande känsloeld, och orkestern liksom sångstämmorna behandlas med sinne för fint välljud. Genom kryddade tillsatser förlänar han ny, pikant smak åt den italienska musiktypen, blir emellanåt afsiktligt bisarr (såsom i anbringandet af tomma kvintföljder) och ter sig en smula maniererad. "Bohéme", med ämne från Murgers bekanta roman, tycks förbli P:s mest anslående verk; "Tosca" (librett efter Sardous drama) offrar för mycket åt det groft sensationella (i den införda tortyrscenen). "Butterfly" har ett tilltalande japanskt ämne, men uppvisar ej i musikalisk väg mycket nytt utöfver de föregående, hvilket ock lär kunna sägas om "Fanciulla del West". - Monografier öfver P. ha skrifvits af Incagliati (1900), Palladini (1904) och engelsmannen W. Dry (1906). E. F-t. Puccinia, bot. Se Sädesrost.