Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Peublo nuevo del Mar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pold, seinen hof und die österreichische politik
1671–74. Under sin vistelse i Wien upphöjdes
P. i adligt stånd (1673) och utnämndes 1674 till
kansler i Bremen och Verden. Under de följande åren
uppdrogos åt honom skilda diplomatiska missioner
till flera mindre tyska hof. På grund af ett mindre
lämpligt uppträdande vid en diplomatisk förhandling
i Celle fick han af regeringen uppbära skarpa
förebråelser. Med fredsslutet 1679 upphörde dessa
hans diplomatiska värf, och han utöfvade de följande
åren endast sin kanslersbefattning, i hvilken han
stundom lämnade den svenska styrelsens önskningar å
sido och gaf flera anledningar till anmärkningar. –
Han begaf sig 1687 till Stockholm för att få sina
penningförhållanden med svenska kronan ordnade. Trots
att detta lyckades, beslöt han på grund af stigande
missnöje att lämna Sveriges tjänst. Från Bremen
sände han svenska regeringen ett mycket skarpt
bref. 1688 for han till Köpenhamn och öfvertog,
utan att ha fått afsked ur svensk tjänst, samma år
posten som dansk gesant i Regensburg. På grund häraf
anklagades och dömdes han af Svea hofrätt några
månader efter sin död "in contumaciam" från lif,
ära och gods. – Förutom ofvannämnda redogörelse för
sin verksamhet vid kejsarens hof har P. efterlämnat
diplomatiska berättelser och memorial. Ett af dessa,
som behandlar Sveriges ställning omkr. 1680, utgafs
1907 af B. Schirrmacher under titeln Esaias Pufendorf,
schwedischer kanzler von Bremen, und seine denkschrift
über den zustand des königreiches Schweden 1682
(tr. i "Realschule vor dem Lübeckertore zu Hamburg",
20:e bericht).
 |
| S. Pufendorf. Efter målning af Ehrenstrahl. |
2. Samuel P., den föregåendes broder, tysksvensk
historiker, filosof och rättslärd, f. 18
jan. (n. st.) 1632 i Dorfchemnitz (Sachsen),
d. 5 nov. (n. st.) 1694 i Berlin, studerade till
en början teologi vid universitetet i Leipzig,
men öfverflyttade 1656 till universitetet i Jena,
där han under ledning af den berömde Erhard Weigel
egnade sig åt studiet af matematik, filosofi och
juridik. Efter att ha förvärfvat magistergraden
återvände han till Leipzig för att där bryta sig en
bana. Genom förmedling af brodern Esaias erhöll han
emellertid anställning som informator hos hofrådet
P. J. Coyet, som jämte riksrådet S. Bielke var svensk
kommissarie vid Karl X Gustafs underhandlingar med
Danmark. I april 1658 tillträdde han platsen, men
sedan förhandlingarna med Fredrik III afbrutits,
fängslades han jämte Bielke och hans följe – Coyet
lämnade några dagar före fientligheternas utbrott den
danska hufvudstaden. Lösgifven i april 1659 efter 8
månaders fångenskap, åtföljde han på sommaren envoyén
Coyet till Holland. På uppmaning af sin bror Esaias
utgaf han där Elementorum jurisprudentiæ universalis
libri duo (Haag,
1660), som inleder ett nytt skede i den
rättsfilosofiska forskningen. Arbetet, tillegnadt
Karl Ludvig af Pfalz, föranledde P:s kallande (1661)
till den af kurfursten upprättade första tyska
professuren i natur- och folkrätt vid universitetet
i Heidelberg. Under fortsatta studier och talrikt
besökta föreläsningar kom han att undersöka
sitt fäderneslands statliga tillstånd och dess
historiska utveckling. Resultatet häraf blef
skriften De statu imperii germanici, som efter
flera svårigheter kunde tryckas i Haag 1667 under
pseudonymen Severinus de Monzambano – först efter
flera år blef den verklige författaren röjd. Den
väckte ett oerhördt uppseende genom den klarhet,
bitande skärpa och hänsynslösa kritik, hvarmed
P. blottade den tyska riksförfattningens många
brister, nagelfor de olika statsinstitutionerna och
framlade förslag till deras reformering. Arbetet, som
utgått i mångfaldiga upplagor (den senaste editionen
ombesörjdes 1910 af Fritz Salomon) och öfversatts
till flera språk (till tyska bl. a. af H. Bresslau
1870), kommenterades ifrigt och framkallade en mängd
stridsskrifter, hvilka utgöra en hel litteratur, men
också en viss misstämning mot P. från kollegernas och
hofvets sida. Med glädje mottog han därför den svenska
regeringens kallelse 29 nov. 1667 att vid det då nyss
inrättade lärosätet i Lund intaga en professur af
samma art, som den han innehaft i Heidelberg. Hans
arbete i Lund, dit han anlände på sommaren 1668,
blef i vetenskapligt hänseende särdeles lysande. Han
utvecklade en betydande verksamhet som akademisk
lärare, utgaf flera disputationer och utarbetade
där sina båda ypperliga arbeten: De jure naturæ
et gentium libri octo (1672) och De officio hominis
et civis iuxta legem naturalem libri duo (1673), som
är ett utdrag af det förra. Genom dessa skrifter och
den vetenskapliga strid de framkallade har P. en gång
för alla frigjort rättsvetenskapen från teologiens
och skolastikens förmynderskap och lyft den till
en själfständig vetenskap. De mottogos af det lärda
Europa med stor beundran, öfversattes till nästan
alla språk, men väckte äfven motsägelser på grund af
författarens frisinnade åsikter, hvilka icke stodo i
samklang med tidens ofördragsamma lutherska teologi. I
Lund leddes oppositionen mot honom af professorerna
Beckman och Schwartz. De insände till regeringen
sina anmärkningar mot de hädiska nyheterna, men
förmyndarstyrelsen ingrep till den fria forskningens
skydd och befallde anklagarna att nedlägga sin
obefogade talan. Efter en tillfällig försoning
utgaf Beckman – Schwartz var dock den egentlige
författaren – en stridsskrift af gröfsta slag ("Index
novitatum", Giessen, 1673) mot P., i hvilken denne
beskylldes för alla möjliga kätterska och ateistiska
irrläror. P. drog saken inför konsistorium. Beckman
måste fly, dömdes ärelös, och hans pamflett blef
af bödeln bränd på torget i Lund. Äfven Schwartz
måste snart därefter lämna Sverige. I Tyskland
fortsattes striden. Där blef P:s arbete fördömdt af
den teologiska fakulteten i Leipzig och förbjudet
i Sachsen, men vann snart allmänt erkännande. De
stridsskrifter P. utgaf med anledning af denna fejd
samlade han sedan i Eris Scandica (Frankfurt, 1686),
uti hvilka hans öfverlägsenhet i logisk skärpa och
dialektisk färdighet ytterligare framträder. Sin
glänsande akademiska bana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:59:06 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfcb/0298.html
