Pugatjev [-tjå'ff], Jemeljan Ivanov, rysk bonderebell, f. 1726 i Zimovejska kosackbyn vid Don, d. 1775, anställdes vid 17 års ålder i kosacktjänst, deltog under Tjernysjev i Sjuåriga kriget, kommenderades sedan till Polen för att utdrifva raskolniker, tjänade under Panin vid stormningen af Bender och valdes sedan till ataman. Då han hjälpt en frände att fly, blef han själf fängslad, men lyckades fly. I Tsaritsyn uppkom först det förmodligen af raskolniker spridda ryktet, att P. skulle vara den 1762 afsatte och sedan mördade Peter III, som han skulle ha liknat en smula i det yttre. I trakten af Ural blef han åter fängslad 1773 och fördes till Kazan, men lyckades åter fly och kom öfver Kama-floden till de uralske kosackerna, där han gaf sig ut för att vara den aflidne kejsar Peter Fedorovitj. Ehuru han hvarken kunde läsa eller skrifva, blef han dock trodd af många, och då han förespeglade bönderna frihet och jord, fick han en massa anhängare bland bönderna och kosackerna i östra Ryssland. Denna planlösa resning fick snart en stor utbredning som uttryck för ett allmänt socialt missnöje, och allehanda löst folk strömmade till P:s fanor. Den började i guvernementen Kazan och Orenburg, som då omfattade hela sydöstra Ryssland. P. utfärdade i sept. 1775 ett manifest till bönderna, ingick förbund med en kirgishöfding, antog gosudartiteln och höll i Berda ett slags hofstat. Hans andra giftermål med en kosackflicka väckte visserligen kosackernas misstankar, men de ville eller vågade ej svika honom. Sedan guvernören i Orenburg von Traubenberg blifvit mördad, belägrade P. länge denna stad, intog flera fästningar, besatte Samara vid Volga och hotade själfva Moskva, hvars pöbel visade sig benägen att hylla honom. Några nederlag, som i början af 1774 tillfogades honom af general Bibikov, kunde ej hindra P:s framträngande västerut. Han intog Kazan och nalkades Moskva under svåra härjningar och våldsdåd. Ställningen blef nu så oroväckande, att grefve Panin fick diktatorisk myndighet att kväfva detta bondeuppror, och denne gaf general Michelson i uppdrag att genom ett formligt fälttåg krossa fienden. P. led ett afgörande nederlag vid Tsaritsyn i aug. 1774 och måste fly till Ural, där kosackerna i sept. 1774 själfmant utlämnade honom. Han fördes i bur till Moskva, där han 11 jan. 1775 afrättades på ett torg medelst hjul och stegel. Hans föräldrahem förstördes, och kosackbyn flyttades. Om denna resning författade Pusjkin 1833 "Istorija Pugatjevskago bunta". Utförlig historisk bibliografi om P. af N. F. Dubrovin i "Pugatjev i ego soobstjniki" 1884. Nyare material i "Russkaja Starina" 1889--91 och 1897 samt i "Russkij Archiv" 1896.

A-d J. Pugerup, gods i Malmöhus län, Gudmuntorps och Ö. Strö socknar, s. om Ringsjön och nära Snogeröds station på Ö. Skånes järnväg, omfattar nu 5,275 mtl, jämte kvarn och flera gatuhus tax. till 938,400 kr. (1913). P. omtalas, såvidt man vet, först 1582, då det af Boffwe l. Bo gård m. fl. hemman bestående Boalän, till hvilket äfven P. hörde, på den i Kingsjön utskjutande udden från kronan öfvergick genom "mageskifte" till And. Bing. P. tillhörde längre fram Krist. Ulfeld till Svenstorp, hvars sonson, då Skåne blef svenskt, bytte bort Svenstorp och P. till Metta Krabbe mot gods i Danmark, tillhörde därefter länge släkten Gyllenstierna, egdes efter 1724 jämte Skarhult af grefve Erik Brahe (det politiska offret för hofvets misslyckade revolutionsförsök), därefter sonen M. F. Brahe, som sålde både Skarhult och P. till Karl XIV Johan. Efter dennes död betalade grefve Einar Reventlow för halfparten i Skarhult och P. 350,000 rdr b:ko, och för denna halfpart, till hvilken äfven hörde hemman, som förut lydt under Skarhult, blef P. hufvudgård. Nu tillhör P., flera gånger minskadt, länsgrefven C. E. Reventlow. Puget [pyJä], Pierre, fransk skulptör, f. 1622 nära Marseille, d. 1694, var en mångfrestande försökare, studerade arkitektur och måleri i Rom, var skeppsbyggmästare och snidade gallionsbilder o. d., från 1643 bosatt i Toulon, från 1653 i Marseille, egnade sig från 1655 hufvudsakligen åt skulptur, kom till Paris 1659, återvände efter 1 1/2 år till södern, verkade i 7 år i Genua, därpå åter i Marseille. -- P. har blifvit kallad än "den franske Michelangelo", än "den franske Bernini". Han visar påverkan af båda dessa mästare, i stil, i form och uttryck, i patos och lidelse. Han kan någon gång bli maniererad -- som i den alltför veklige döende S. Sebastian och i Madonnan med Jesusbarnet, påverkad af Michelangelo (Palazza Cataldi i Genua) --, andra gånger kan formkaraktären få öfver sig något vulgärt och uttrycket något svulstigt, men det är ofta nog storhet i ansatserna och bredd och kraft i behandlingen. I monumental styrka står han främst bland de samtida franske skulptörerna. P. stod utanför såväl hofvet som akademien, utförde likväl flera beställningar till Versailles, Hvilande Herkules (1660), gruppen Milon anfallen af lejonet (1682), Perseus befriar Andromeda (1684) och den stora reliefen Alexander besöker Diogenes (alla dessa verk numera i Louvre). Tidigare äro hans praktfullt dekorativa två karyatider i stadshuset i Toulon (1655 f.). S. Sebastian och Alessandro Sauli -- båda i Berninis anda -- i S. Maria di Carignano i Genua utfördes 1664. Märkliga äro de båda statyerna "Immaculée conception" (den heliga Jungfrun sväfvande i gloria), den ena från åren mellan 1662 och 1667 i Albergo dei poveri, den andra 1670 i S. Filippo Neri. -- Jfr monografi af P. Auquier (1903). G-g N.