Puget, Rosalie du. Se Du Puget. Puget sound [pō'dʃet sau'nd], en djup, i flera armar delad vik af Stilla hafvet, på nordvästra kusten af nordamerikanska staten Washington, bildar sydöstra fortsättningen af San Juan de Fuca-sundet, med hvilket det sammanhänger genom Admiralty inlet. Sundet har höga, skogbevuxna stränder, är i medeltal 6--8 km. bredt, 90--240 m. djupt och har en areal af 5,200 kvkm. Vid P. ligga flera utmärkta hamnar, af hvilka de förnämsta äro Seattle, Tacoma, Olympia och Port Townsend. I alla hamnar vid sundet var importvärdet tillsammans 1912 39 mill. doll. och exportvärdet 63,7 mill. doll. P. är numera en af unionens förnämsta marinstationer vid Stilla oceanen och försvaras af forten Worden, Ward, Casey, Flagter och Whitman. I P. drifves ett gifvande fiske, i synnerhet på lax. (J. F. N.) L. W:son M. Puggaard [-går], Hans Kristofer Vilhelm, dansk geolog, f. 1823, d. 1864, blef poly-teknisk kandidat 1846 och vann 1850 universitetets guldmedalj för afhandlingen Möens geologi, hittills den viktigaste källskriften i detta ämne. Pugilätio 1. P u g i lä tus (lat.). Se Knyt-n ä f sk a m p. Pugin [piöMjin], engelska arkitekter. 1. A u-guste P., f. 1762 i Frankrike, öfverflyttade till England 1798, d. i London 1832, ifrade för gotisk stil, äfven som författare. - 2. Augustus Welby Northmore P., den föregåendes son, f. 1812 i London, d. 1852, kallad "den engelske Viollet-le-Duc", var en lika grundligt lärd som outtröttligt verksam odlare af gotiken, byggde i England ett 60-tal kyrkor i denna stil, dessutom flera i kolonierna, medverkade vid uppförandet af Londons parlamentshus (af Barry), framför allt i dess inre, och utgaf flera arbeten om gotisk arkitektur, bl. a. Glossary of ecclesiastical ornament and co-stume (1844). - 3. E d w a r d W el b y P., den föregåendes son, f. 1834, d. 1875, byggde många gotiska kyrkor, skolhus m. m. G-g N. Puglia [pölja], it. Se A p u l i e n. Pugnani [ponjäni], Gaetano, italiensk violinist, f. 1727 i Turin, d. där 1798, lärjunge af Somis, blef 1752 förste violinist vid hoforkestern i Turin, företog 1754-,70 konsertresor, tillbragte därunder flera år i London som konsertmästare vid Italienska operan och anställdes 1770 som kapellmästare vid hof teatern i Turin. Bland hans lärjungar, genom hvilka han fortsatte Corellis och Tartinis violinspelstraditioner, blef Viotti mest berömd. Utom 7 operor skref P. violinsonater, orkester- och kammarmusik m. m. Pugni [po^nji], Ges a re, italiensk tonsättare, f. 1805 i Genua, d. 1870 i Petersburg, utbildades vid konservatoriet i Milano och var från 1851 anställd som balettkompositör vid kejserliga teatern i Petersburg. Han skref musik till omkr. 300 baletter, utom 10 operor och 40 mässor. P:s baletter voro länge omtyckta. Pugno [pynjå'], Raoul, fransk pianist, f. 23 juni 1852 i Montrouge, d. 3 jan. 1914 i Moskva (under en konsertturné), på fädernet af italiensk härkomst, studerade vid Niedermeyers kyrkomusikskola i Paris och från 1866 framgångsrikt vid konservatoriet där, blef 1871 organist vid kyrkan S:t Eugene i Paris, 1878 kapellmästare där, 1892 har- moniprofessor vid konservatoriet samt innehade 1896-1901 professuren i piano. Från 1893 framträdde han som en ypperlig pianovirtuos, särskildt i tolkningen af klassisk musik. Han gaf i flera länder kammarmusikaftnar i fullän-dadt samspel med violinisten E. Ysaye. P:s spel utmärkte sig för blixtrande teknik, ovanlig rytmisk energi, klar- ' het och nyanseradt välljud såväl i massiva klangmassor som i det läckraste pianissimo, samt manlig mogenhet i uppfattningen. I Stockholm konserterade han först 1881 tills, med P. Yiardot och 1900 med Ysaye. P. uppträdde jämväl som tonsättare, med oratoriet Résurrection de Lazare (1879), ett antal operetter, baletter, feerier, pianostycken och sånger. En elev till P. är Märta Ohlson (se d. o.). E. F-t. Puhakka [po7-], Antti, finsk folkskald, f. 1816 i Kontiolaks socken af norra Karelen, där han af sin fader ärfde ett nybyggarhemman, d. 1893. Som skald är P. märklig genom sitt nyktra, ofta skämtsamma lynne och sina versers strängt metriska byggnad. Han valdes till led. af Januariutskottet 1862 och till representant för Libelits' domsaga vid landtdagarna 1863-64, 1872, 1877-78 och 1882, vid hvilka han gjorde sig bemärkt genom sina ordrika, ofta skämtsamma anföranden. O. G.* Puisaye [puisä], Joseph de, grefve, fransk partigängare, f. 1755 i Mortagne (dep. Orne), d. 1827 i England, blef 1791 maréchal de camp i franska armén. Genom sitt giftermål med en dotter till markis de Mesnilles erhöll han stora gods i Normandie och bildade där, då franska revolutionen tog en för rojalisterna alltmera hotande riktning, en rojalistisk trupp. Han blef emellertid 1793 slagen af konventets trupper och måste fly till Bretagne, där han sedermera blef främste ledaren af de rojalistiska rörelserna. P. lyckades förmå engelska ministären till den bekanta expeditionen till Quiberon 1795, hvilken dock misslyckades, och nya försök af P. att å andra orter fortsätta striden mot republikanerna hade icke bättre framgång. Sommaren 1797 måste P. lämna Bretagne. Han begaf sig då till London och erhöll af engelska regeringen en landsträcka i Canada. Efter freden i Amiens 1802 återvände han till London, där han utgaf Mémoires du comte de P. (6 bd, 1805-06), hvilka väckte mycket uppseende. Äfven efter det bourbonerna återfått Frankrikes tron, kvarstannade P. som naturaliserad engelsk medborgare i sitt nya hemland. P- O. Bm.* Puiseux [puiso]. 1. Victor Alexandre P., fransk astronom och matematiker, f. 16 april 1820 i Argenteuil, d. 9 sept. 1883 i Frontenay (Jura). Efter att ha innehaft lärarplatser i matematik vid olika högskolor blef han 1855 astronom vid observatoriet i Paris och 1857 professor i matematik och astronomi vid Sorbonne. Utom en mängd matematiska arbeten offentliggjorde han flera arbeten inom den teoretiska astronomien, särskildt öfver teorien för plane-