571 Puja-Puke 572 temas och månens rörelser, beräkningar öfver Ve-nuspassagerna samt astronomiska observationer. - 2. Pierre Henri P., den förres son, fransk astronom, f. 20 juli 1855 i Paris, inträdde 1879 i tjänst vid observatoriet i Paris, där han sedermera blef astronom, blef 1897 professor vid Sorbonne, deltog i den franska expeditionen till Martinique 1882 för observation af Venuspassagen. Han är mest bekant genom det stora i förening med M. Loewy utgifna verket Atlas photographique de la lune samt en mängd mindre arbeten öfver månen, utförda i samband med detta (se Loewy, M., och Månen, sp. 213-214 o. pl., fig. 1). l o. 2. B-d. Pöjä [pudjä], sanskr., i allmänhet "ärebety-gelse, dyrkan", särskildt "religiös dyrkan". Härifrån utgår den tekniska betydelsen af offergåfvor (mat, blomster o. d.), som offras åt gudabilderna i templen eller - inom buddistiska områden - åt Buddhabilderna. K. F. J. Pujades [pocha7des], Geronimode. Se K a-talanska litteraturen, sp. 1251. Pujol [pochå'1], Juan. Se Katalanska litteraturen, sp. 1251. Pujol, d e [pyjå'11]. SeAbeldePujol. Puka (ty. pauke, it. timpano, fr. timbale, eng. kettle-drum), urgammalt slaginstrument, i sin nuv. form bestående af en halfklotformig koppar- (mässings-) kittel, öfverspänd med kalf- eller åsneskinn, hvilket medelst skrufvar (eller på en gång medelst en mekanism, på s. k. maskinpukor) kan stämmas högre eller lägre. Skinnet anslås medelst träpinnar, hvilkas hufvud är beklädt med läder, svamp eller filt, beroende på den önskade tonens större eller mindre hårdhet. I den klassiska orkestern användes två pukor, vanligen stämda i tonika och dominant, stundom i oktaver (Beethoven), Nyare musik fordrar i större orkestrar vanligen tre pukor eller flera (Berlioz). Tillsammans nyttjas alltid pukor af olika storlek; den större kan stämmas i omfånget F-c, den mindre i B-/ (den mellersta i G-d), alltså sammanlagdt en oktav. Pukslaga-ren måste ha fint öra för att midt under ett tonstyckes fortgång kunna rätt stämma om sitt instrument. Puktonen förklingar fort och är därför användbar endast till korta slag och snabba rytmiska figurer; ett slags uthålligt fortklingande kan åstadkommas endast genom tremolo. Om dämpning af pukans ton se D ä m m a r e. Virtuoser på pukor ha tid efter annan uppträdt, i synnerhet under 1700-talet. A. L. (E. F-t.) Pukavik, lotsplats och kusthamn i Ysane socken, Blekinge län, vid Pukaviken, den västligaste inskärningen af Östersjön i Bleking. Puke, folkl., en ond ande. Pukarna tros nattetid genom eldstaden komma in i stugan för att kvälja de sofvande och suga blod och kraft ur dem. Som trollkvinnornas tjänsteandar visa de sig i form af grå ullgarnsnystan och draga mjölk från grannarnas kor. Se Rietz, "Svenskt dialekt-lexikon" (1867). Jfr Bära och Puck. N. E. H. Puke, ett tillnamn, som under medeltiden bars af flera personer, tillhörande skilda ätter. Den äldst kände är en Ragvald Puke, som lefde omkr. år 1300. En sonson till honom var marsken Erik Kettilsson Puke (se P. 1). På mödernet härstammade från samme Ragvald såväl riddaren Kettil Puke Glysing (1332-60) som den yngre gren af Bonde-släkten, hvilken upptog detta tillnamn. K. H. K.* 1. Erik Kettilsson P., riddare, marsk, var son till riddaren Kettil Ragvaldsson Puke. Efter den bekante hertig Bengt Algotssons död (1360) synes ingen stått i så stor gunst som P. hos konung Magnus Eriksson, hvilken utnämnde honom till marsk i Värmland. Som styresman öfver detta landskap och höfvitsman på slottet Dalaborg kvarstod han ända till sin död, och inga frestelser kunde förmå honom att lämna konung Magnus' och dennes son konung Håkans sak. Vid fredsunderhandlingarna år 1370 med konung Albrekt var han ett af konung Håkans ombud och deltog följande året i tåget mot Stockholm. Ehuru vid fredsslutet s. å. en plats i svenska rådet samt värdigheten af rikets marsk erbjödos honom, antog han ej dessa anbud, utan kvarstod som konung Håkans råd och man. Att likväl de svenske stormännen sökte draga honom öfver på sin sida framgår däraf, att den mäktige drotsen Bo Jonsson insatte honom bland sitt testamentes verkställare. I dessas sammanträden deltog han dock ej, och när de våren 1388 på Dalaborg hyllade drottning Margareta som sin och Sveriges rikes fullmäktiga fru och rätte husbonde, tillkännagaf han genom en särskild handling sitt instämmande däri. Han var sedermera en af de män, åt hvilka drottningen uppdrog den närmare styrelsen af Sverige. Enligt Ericus Olai skall han 1389 i slaget på Falan (vid Åsle) ha anfört den förenade svensk-danska hären mot konung Albrekt. Samtida källor ange dock riddaren Henrik Parow som befälhafvare, och Ericus Olai har troligen ingen annan grund för sin uppgift än P:s titel af marsk, hvilken han finnes ha burit ända till sin död, 1396. - Ättlingar till P. voro på mödernet