den bekante höfvitsmannen på Visborg, Olof Axelsson (Tott), och dennes broder, riddaren Åke Axelsson (Tott) till Hjuleberg. 2. Erik Nilsson P., folkledare, riksråd, son till Upplandslagmannen Nils Göstafsson (båt), upptog namnet P. efter P. l, med hvilken han var släkt på mödernet. Vid utbrottet af Engelbrekts resning (1434) slöt P. sig genast till denne, bragte hela Norrland i resning samt intog dess slott och Kastelholm på Åland. I sept. s. å. namnes han bland rikets råd och kan därefter räknas som Engelbrekts verksammaste anhängare. Af Engelbrekt erhöll han det ena förtroendeuppdraget efter det andra. Häftig och våldsam samt dessutom uppriktig folkvän, råkade P. snart i oenighet med den egentliga högadeln. Redan hösten 1435 beklagade Karl Knutsson sig öfver hans öfverdrifna anspråk, misstankar och envishet. Till öppen brytning dem emellan kom det dock ej ännu. I början af 1436, då Karl Knutsson måste böja sig för allmogens vilja och dela höfvitsmannaskapet öfver riket med Engelbrekt, delades äfven ledningen af belägringen af Stockholms slott mellan Karl Knutsson och P. Någon samverkan dem emellan egde därvid ej rum. På ömse sidor framställdes klagomål, och ej utan skäl beskylldes P. för försumlighet, ty hufvudmålet för hans verksamhet synes snarare varit att afundsamt akta på Karl Knutsson än att med kraft bedrifva belägringen. - Efter mordet på Engelbrekt (1436) deltog visserligen P. jämte Karl Knutsson i några rådsmöten, men han stod dåmera ensam, och på mötet i Söderköping kom det äfven på tal att indraga hans förläningar. Han fick visserligen behålla dem, men då riddaren Broder Svensson, äfven en af Engelbrekts verksammare anhängare, vid samma möte afrättades, kunde han ej längre styra sitt missnöje mot de maktegande herrarna, utan började bringa allmogen i Södermanland, Närke och Västmanland till resning samt sände Karl Knutsson sitt fejdebref. Minnet af Engelbrekt, hvars verk han sade sig vilja fullfölja, gjorde, att allmogen slöt sig till honom. Efter att förgäfves ha belägrat slotten i Örebro och Västerås vände han sig till Dalarna för att därifrån hämta förstärkning. Under återvägen från Dalarna mötte han på Hälleskogen i Västmanland Karl Knutsson. Efter en skärmytsling börjades underhandlingar dem emellan. Dessa sökte P., som väntade på förstärkningar från Norrland, draga ut på längden, men råkade därunder (osäkert är, om det skedde på förrädiskt vis) falla i händerna på Karl Knutsson. Beröfvadt sin anförare, led hans folk därefter ett svårt nederlag, och själf fördes P. till Stockholm, ställdes där till rätta inför drotsen och aflifvades genom halshuggning i början af 1437. l o. 2. K. H. K.* Puke, adelssläkt, härstammande från revolutionsmannen Johan P. (se P. 1), hvars son, riksrådet Johan P. (se P. 2), adlades 1797 (under namnet af Puke), blef friherre 1809 och grefve 1814. Den friherrliga ätten utgick 1854, den grefliga 1857, adliga ätten af P. 1896. 1. Johan P., revolutionsman, f. 1726 på Gottland, d. 23 juli 1756, var 1744 sergeant vid artilleriet, men trädde efter erhållen permission i holländsk krigstjänst, där han i grefve J. L. Hård, som var öfverste i holländska armén, fann en gynnare, genom hvars inflytande han befordrades till kapten. På denna befordran fästes dock vid P:s återkomst till Sverige intet afseende, utan han förblef där underofficer vid artilleriet. Detta förtröt honom icke litet, och det blef icke svårt för Hård att förmå honom till deltagande i den sammansvärjning, som 1756 uppgjordes för åstadkommande af en förändring i svenska regeringssättet och i hvilken han blef en af de kraftigaste och djärfvaste deltagarna. Då sammansvärjningen upptäcktes, kunde P. icke ens genom tortyr förmås att uppge Hårds deltagande däri. Han yppade denna sak, först då han fått veta, att Hård satt sig i säkerhet. (Om P:s torterande se berättelsen i "Handl. rör. Skandinaviens hist.", 4:e d., 1817, hvilken berättelse dock innehåller flera oriktigheter.) Efter rikets ständers kommissions dom afrättades P. på Riddarholmen. Med orubbligt lugn gick han döden till mötes. 2. Johan P., den förres son, grefve, sjöhjälte, ämbetsman, f. 27 febr. 1751 i Karlskrona, d. 21 april 1816, blef 1762 inskrifven vid därvarande sjömanshus och gjorde flera resor på handelsfartyg till franska, spanska, italienska, engelska och norska hamnar. Vid hemkomsten anställdes han 1765 som kofferdikarl vid flottan, blef 1767 arklimästare och 1769 konstapel, men gick 1770 först i holländsk och sedermera i engelsk tjänst samt gjorde vidsträckta sjöresor till 1774, då han återkom till Karlskrona. Han blef 1777 löjtnant vid flottan, men gick efter erhållen permission 1778 i fransk tjänst, utmärkte sig vid flera tillfällen och befordrades vid hemkomsten 1783 till kapten vid örlogsflottan. 1784 afgick han till Västindien, för att taga ön S:t Barthélemy i besittning för svenska kronan. Befordrad till major 1785, deltog han som chef på fregatten "Fröja" i slaget vid Högland 1788 och, som öfverstelöjtnant och chef på linjeskeppet "Dristigheten", i slaget vid Öland 1789; han utmärkte sig som chef på samma fartyg 1790, då han gick i täten för örlogsflottan vid dess utbrytning ur Viborgska viken. Efter att ha avancerat till öfverste (1793) och konteramiral (1794) blef han 1802 vice-amiral, 1803 befälhafvande amiral i Karlskrona, 1808 amiral och 1809 öfverami-ral. I juli s. å. erhöll han öfverbefälet öfver expeditionen till Norrbotten, som slutades med slaget vid Ratan och utföll till mera heder för flottan än för armén. 1812 erhöll han öfverstyrelsen vid embarkeringsförberedelserna i de särskilda hamnarna, blef s. å. generalamiral och statsråd samt 1813 generaladjutant för flottorna. S. å. förordnades han att å rikets västra kust ombesörja sjöförsvaret och leda flottans operationer, hvilket äfven skedde följande året mot Norge. P. tog 1815 afsked från statsrådsämbetet och afled i Karlskrona. P. egde icke den begåfning eller de kunskaper, som fordrades af högste befälhafvaren för en större flotta;