han lämpade sig mera att utföra hvad andra befallt. Men han var en synnerligen duktig sjöman, en utmärkt fartygschef, lugn och rådig i faran. Dessa egenskaper, hans ärelystnad, hans städse visade nit och driftighet i tjänsten, i förening med för honom lyckliga omständigheter såsom äldre dugligare kamraters afskedstagande m. m. kunna

Generalamiral Pukes sarkofag, gjord af timmer från linjeskeppet "Dristigheten". (Familjegrafkapellet å Sjöholm, Blekinge.) förklara hans höga befordran. P. erhöll adlig värdighet 1797 (då han antog namnet af Puke), friherrlig 1809 (då han ånyo kallade sig endast Puke) och greflig 1814. Af hans 3 söner var den äldste, Johan Karl (f. 1795, d. 1847 som öfverste för Lifgardet till häst), 1827-31 förste direktör vid K. M:ts hofkapell och spektakler. Med den yngste, Folke Magnus (f. 1797, konteramiral och chef för Förvaltningen af sjöärendena 1852), utdog P:s ätt på svärdssidan 1857. 1 o.2. P.O.Bm.* Pukeberg, glasbruk i Madesjö socken, Kalmar län, tillhörigt A.-b. Arvid Böhlmarks lampfabrik, som där drifver tillverkning af lampglas, kupor, oljehus m. m. 13/18 mtl jordbruksfastighet, tax. till 32,000 kr., glasbruket 181,700 kr. (1913). Pukhvete, bot. Se Melampyrum. Pukkila [po'-], imperiellt pastorat af 3:e kl., Finland, Helsinge härad och Mäntsälä domsaga, Borgå stift och domprosten. Areal 146 kvkm. 2,188 inv. (1910), finsktalande. A. G. F. Puktörne, bot. Se Ononis. Pul. 1. Etnol. Se Fulbe. - 2. Myntv. Se Chiva. Pulang (fr. poulan), insats i kortspel ("pullan"). Pulaski, Kasimir, polsk krigare, f. 4 mars 1748 i Podolien, d. 11 okt. 1779 i Savannah, deltog 1768 jämte sin fader i konfederationen i Bar, stred under de närmast följande åren mot ryssarna och måste efter Polens första delning (1772) gå i landsflykt, öfver Turkiet kom han till Frankrike, där han af Benjamin Franklin förmåddes att gå i de upproriska nordamerikanska koloniernas tjänst. P. kom 1777 öfver till Amerika, anställdes i Washingtons stab och blef snart brigadgeneral. I spetsen för den s. k. "P:s legion", bestående af lansiärer, lätt infanteri, engelska krigsfångar och desertörer från engelska armén, deltog han (maj 1779) tappert i försvaret af Charleston och blef vid stormningen af Savannah (9 okt. s. å.) dödligt sårad. Ett monument öfver P. i Savannah aftäcktes 1855. V. S-g. Putawy. Se Novoalexandrija. Pulcheria, dotter till den östromerske kejsaren Arcadius och syster till kejsar Theodosius II, blef 414 e. Kr., vid omkr. femton års ålder, upphöjd till "Augusta" och regent jämte sin broder. Det var hon, som lät föranstalta den lagsamling, som kallas Codex Theodosianus. I nära 40 år, eller till sin död, 453, utöfvade hon i själfva verket styrelsen öfver östromerska riket. Sitt lif inrättade hon nästan till likhet med en nunnas och egnade sig åt gudaktighetsöfningar, men på samma gång handhade hon med klokhet och kraft regeringsärendena. Efter Theodosius' död, 450, gaf hon sin hand åt Marcianus, som därigenom kom på tronen och öfverlefde henne några år. Den ortodoxa kyrkan ärar henne som helgon. R. Tdh. (J. C.) Pulci [po'ltji], namn på tre italienska skalder, som voro nästan jämnåriga bröder och tillhörde en urgammal adelssläkt samt lefde via medicéernas hof i Florens, men om hvilkas lefnadsöden i öfrigt man intet känner. - 1. Luca P., f. 1431, d. 1470, besjöng på ottave rime samma tornering som Poliziano (se denne) och författade därjämte den mytologiska herdedikten Driadeo d'amore (1479), Epistole eroiche (de äldsta heroiderna på italienska) samt riddarepopén Ciriffo calvaneo, en blandning af allvar och lustigheter, hedniskt och kristet, öfverdrifna äfventyr och gäckeri. - 2. Luigi P., f. 1432, d. 1484, förtrogen vän till Lorenzo de' Medici och Poliziano, vann ett berömdt namn genom sitt romantisk-komiska epos Il Morgante maggiore (1481, flera uppl.), i 28 sånger på ottave rime. Dikten, hvars hufvudpersoner äro Roland och hans vapendragare jätten Morgante, rör sig kring paladinernas strider mot sarasenerna, hvarjämte Haimonsbarnen och andra (äfven keltiska) sagor äro inflätade. Tonen är nästan genomgående ironisk och parodierande; det tyckes, som om P. velat ge de italienska versromanerna ett dråpslag, liknande det som Cervantes sedermera tillfogade riddarromanerna på prosa. Det gamla toskanska folkspråket framträder synnerligen rent i detta epos. Se Einstein, "L. P." (1902). - 3. Bernardo P., f. 1438, d. 1488, öfversatte Vergilius' "Bucolica" (1481) och skref själf idyller m. m. Pulcinella [poltji-]. Se Polichinell. Pulex, zool. Se Loppor. Pulgar [polga'r], Hernando del, spansk krönikeskrifvare, f. 1436 (?), d. 1492, skref efter mönstret af Pérez de Guzman (se d. o.) Claros varones de Castilla, ett lysande porträttgalleri i tjugufyra biografier. På uppdrag af drottning Isabella, hvars sekreterare P. var, skref han Crónica de los reyes catolicos, som är full af krypande smicker, ehuru framställningssättet icke saknar charm. P. var närvarande vid belägringen af Granada, som gaf honom stoff till Relaciones de los reyes moros de Granada. Af P:s öfriga arbeten må nämnas El comentario de coplas de Mingo Revulgo, en dialog i pastoral stil, och Letras till drottningen och andra högheter. P:s arbeten finnas i många upplagor och i Rivadeneiras "Biblioteca de autores espanoles", bd 13 och 70. P. är intagen i Spanska akademiens "Catálogo de autoridades de la lengua". Ad. H-n. Pulicaria Gærtn., Loppört, bot., farm., ett Inuia närstående örtsläkte inom fam. Compositæ,