597 Pungdjuren 598 eller växtätare; klättrande, flygande, hoppande, graf vande arter; somliga ha, som nämndt, med afseende på tandsystemet den största likhet med gnagarna. Likheten mellan olika pungdjursgrupper och gnagarna, insektätarna samt rofdjuren beror emellertid ej på något närmare släktskapssammanhang, utan på konvergens, d. v. s. den är framkallad af ett likartadt lefnadssätt. De väsentligaste grupperna af de nu lefvande pungdjuren äro följande. Familjen Didelphyidce, pungråttorna. Förekomma uteslutande i Amerika och kunna anses som de ursprungligaste bland nutidens pungdjur; de lefde i Europa under den tidigare tertiärperioden. Hithörande pungdjur äro insektätare eller rofdjur, hvilket förhållande också afläses af deras tandsystem (fig. l a). Detta utmärkes också genom förekomsten af det största antalet framtänder (10 öfre och 8 undre), som öfver hufvud är kändt hos nutidens däggdjur; hörntänderna äro starkt utbildade. Kroppen är tämligen undersätsig, nosen spetsig; svansen tjänar hos flertalet till griporgan. Fötterna ha 5 tår, de bakre med motsättlig stortå utan klo. Bakbenen äro ej förlängda. Antalet bröstvårtor växlar mellan 7 och 27. Pungens utbildning är likaledes mycket olika; medan den hos somliga är fullständig och djup, består den hos andra blott af två sidoveck eller saknas fullständigt. Många ungar födas åt gången. Hithörande djur äro mellan kattens och husmusens storlek. Alla äro nattliga och föra ett ensligt, kringströf-vande lefnadssätt. De flesta klättra i träden och begagna sig därvid af sin svans, medelst hvilken de kunna hänga under längre tid vid trädens grenar. Födan hämtas ur djurriket; endast i nödfall förtäras äfven frukter. De många hithörande pungdjuren ha uppdelats i flera släkten; af dessa nämna vi följande: Didel-phys, pungråttsläktet, som innefattar de största arterna, med lång, fjällbeklädd gripsvans, långa, styfva stickelhår mellan de mjukare ullhåren. Yirginiska pungråttan 1. opossum, D. Fig. 2. Virginiska pu: 1. opossum. virginiana (fig. 2), har den glesa hårbeklädnaden hvitaktig med en mörk fläck kring ögonen och mörka ben; fullständig pung; kroppslängd omkr. 50 cm.; svans omkr. 45 cm. Arten är hemma i norra Amerika och Mexico. Den är synnerligen rofgirig - fåglar lära utgöra dess favoritföda - och har genom att plundra hönsgårdarna ådragit sig befolkningens bittraste hat, hvarför den skoningslöst förföljes. Blir den angri- pen och sårad, rullar den ihop sig och låtsar vara död. Mycket nära besläktad är den i Syd-Amerika allmänna krabbpungråttan, D. cancrivora. - Om JEneas-råttan se d. o. - Släktet Grymaeomys innefattar några små och mellanstora sydamerikanska former med lång svans, hvilka sannolikt tillhöra samma släkte som de utdöda europeiska pungråttorna. Andra (Peramys) äro helt små, med svansen ej längre än halfva kroppen; utan pung; lefva företrädesvis på marken. Släktet Chironectes, som lefver i vatten, skiljer sig från de föregående bl. a. genom förekomsten af en simhud mellan bakfötternas tår. Familjen Dasyuridce, rofpungdjuren, representera rof djuren och insektätarna i Australien. Stortån är liten eller saknas; de ha ej gripsvans, enär flertalet arter ej klättrar; de flesta ha pung; de ha 8 öfre och 6 undre framtänder (fig. 6). Hit hör Thylacinus, pungvargsläktet: är det största rofdjuret bland pungdjuren; har tämligen höga ben och är tågångare; bakfötterna sakna stortå; pungbenen äro reducerade till små broskstycken. Blott en art finnes, Th. cynocephalus, pungvargen (se fig. 3 å färgpl. Australisk fauna), hvars kroppslängd utgör öfver l m., svansen omkr. 50 cm. Färgen är gråbrun med 12-14 mörkare tvärstrimmor på ryggen. Pungvargen, som tidigare lefvat på den australiska kontinenten, finnes numera endast på Tasmanien; förut mycket allmän här, har den småningom tillbakaträngts till bergstrakterna, där den för ett nattligt lefnadssätt. Den lefver af alla slags däggdjur; förr ställde den till stor förödelse bland kolonisternas fårhjordar. Som den på förståndets vägnar är mycket inskränkt, är den lätt att jaga. - Sarcophilus ursi-nus, pungdjäfvulen, är betydligt mindre än den förra (kroppslängd 70 cm., svanslängd 30 cm.), undersätsig, har korta, starka ben, bredt hufvud med trubbig nos; lefver äfvenledes på Tasmanien. - Dasyurus, pungmårdsläktet. Genom sin långsträckta kropp, sitt spetsiga hufvud, sina korta, kraftiga ben, sin långa svans, sin täta, mjuka, ofta fläckiga päls ha dessa små rof pungdjur rätt stor likhet med somliga skunkdjur. Hithörande arter, som lif nära sig af mindre ryggradsdjur, förekomma i Australien, Tasmanien och på Nya Guinea. - Rörande Myrmecobius och Notoryctes se dessa ord. Familjen Peramelidce, punggräflingar-n a. Skilja sig från de föregående därigenom, att andra och tredje tån äro förkrympta och förenade genom ett gemensamt hölje ända till klolederna; fjärde tån starkast utbildad; endast denna och vanligen äfven den femte fungera vid ställflyttningen. På handen äro första och femte fingret tillbakabildade, medan andra, tredje och fjärde eller blott andra och tredje äro försedda med gräfklor. De bakre lemmarna äro betydligt kraftigare och längre än de främre, hvarför djuren ha förmåga att röra sig hoppande. Nyckelben saknas eller äro förkrympta. De ha 10 öfre och 6 undre framtänder. Hufvudet är försedt med en lång, rörlig nos; öronen stora. Den väl utvecklade pungen har öppningen bakåtriktad. Som representant för denna familj må nämnas släktet Perameles (fig. 3), hvars arter (bandicoots 1. bandikutar) bebo Australien, Tasmanien, Nya Guinea samt öarna västerut till