599 Pungdjuren 600 Key-öarna. De lefva i bergstrakter, äro sällskapliga och gräfva hålor i jorden, till hvilka de, då de på något sätt oroas, taga sin tillflykt. De för- Fig. 3. En punggräfling (Perameles lagotis*). tära rötter, bär, fallfrukt, men också insekter och daggmaskar. De största arternas kroppslängd utgör omkr. 50 cm. med en 20 cm. lång svans. Familjen Phascolarctidce är liksom de närmast föregående och de efterföljande utmärkt genom för-Undelsen af andra och tredje tån och omfattar af de nu lefvande pungdjuren blott två släkten, nämlieen PJiascolarctus och Phascolomys, hvilkas anpassning till uteslutande vegetabilisk diet gett dem ett från ö fri sa pungdjur starkt afvikande tandsystem. P!:«:scolarclus cinereus, pungbjörnen 1. k o a- Fig. 4. Pungbjöru 1. koala. l a n (fig. 4), har en klumpig kropp utan svans, mycket tjockt hufvud med kort nos, kindpåsar och stora, buskiga öron; på frambenen äro de två inre fingrarna förenade och motsatta de tre yttre, hvarigenom en krafti» griphand, synnerligen egnad för klättring, åstadkommits; på de bakre benen finnes en motsättlig stortå; kroppslängden är omkr. 60 cm. Hårbeklädnaden är lång, tät och mjuk, nosen iriken. l underkäken finnas blott två framtänder och ingen hörntand; af de öfre framtänderna äro de två mellersta mycket större än de öfriga (fig. l d). Öötra Australien från Queensland till Victoria är detta djurs hemland. Parvis, hanne och hona, rör sig pungbjörnen i de högsta trädtopparna med mycken långsamhet, men också med osviklig säkerhet; endast undantagsvis stiger den ned på marken, där dess rörelser äro mycket otympliga. Dess föda utgöres företrädesvis af unga blad och skett. Blott en unge födes åt gången; sedan den blifut så stor, att den ej längre kan härbärgeras i pungen, bilres den under någon tid af modern på ryggen. - Phascolomys, vombatsläktet (fig. 5) har synnerligen plump bål med kort och tjock hals, bredt hufvud, mycket liten svans, korta, krokiga ben, 5 fingrar och tår med långa gräfklor (blott stortån saknar klo). Tandsystemet har genom förstoring af de två mellersta framtänderna ofvan Fig. 5. Vombat. cch nedan och genom förlusten af alla mellan dessa och de utbildade kindtänderna stående tänderna, hvarigenom en lång tandlucka uppkommit, fått en slående öfverensstämmelse med gnagarnas tandsystem (se fig. l e). Släktet omfattar tre hvarandra närstående arter, hvilka lefva i Australien och Tasmanien. Den största har en kroppslängd af minst l m. De lefva i täta skogar och gräfva djupa hålor och gångar i marken, i hvilka de sofvande tillbringa dagen. Om natten uppsöka de sin föda, som består af gräs, rötter och hvarjehanda frön. I Europas zoologiska trädgårdar trifs vombaten förträffligt; i England har den t. o. m. fortplantat sig. På senare tider har dess skinn funnit användning som pälsverk. - Till denna grupp kunna också föras de jättestora, utdöda Diprotodon (se d. o.) och Nothotherium; den sistnämnda liknar den föregående, men är något mindre; den tyckes förena Diprotodon med Phasco-lorays; den är funnen i Australiens pleistocena af-lagringar. Familjen Phalangcrida 1. Phalangistidce innefattar två underfamiljer: Ph ålan g er i na, pung-aporna, och Macropodince, kängurudjuren, två djurgrupper, hvilkas nära släktskapssammanhang framgår af en granskning af deras inre organisation. Phalangerinae, hvilka af tidigare zoologer förenats med Phascolarctus till gruppen Carpo-phaga, äro samtliga klättrare, ingen större än en mård; svansen är hos flertalet ett gripredskap; nosen är kort och bred. Tandsystemet utmärkes bl. a. därigenom att, medan de mellersta framtänderna ofvan och nedan äro starkt utbildade, de mellan dessa och de fem bakre kindtänderna belägna kunna vara i högre eller lägre grad förkrympta eller delvis saknas (se fig. l c). Såsom ofta hos klättrande djur har också hos somliga djur i denna grupp utbildats en fallskärm, alltså ett smalare eller bredare hudveck, som uppstår på kroppssidorna, starkast mellan fram- och baklemmarna. Denna fallskärm, som ju sätter dess egare i stånd att utföra större bågsprång uppifrån och nedåt, har förvärfvats af tre släkten, hvilka icke äro närmare besläktade med hvarandra, utan hvart och ett af dessa har som närmaste frände ett annat släkte ulan fallskärm. Sistnämnda organ har sålunda utvecklats tre särskilda gånger inom denna underfamilj (se F l y g p u n g d j u r). Alla pung-apor lefva blott i skogarna, sofva om dagen, och först om natten komma de i rörelse för att förskaffa