601 Pungdjäfvulen - Punica G02 sig sin föda, som företrädesvis utgöres af frukter, blad och knoppar; somliga förtära dessutom insekter, fåglar och fågelägg. Under den kalla årstiden falla de i dvala. Flertalet lefver i flockar. Af många hithörande former må nämnas Pelaurus sciu- Fig. 6. Pungekorre. reus, pungekorren (se fig. 6 och F l y g p u n g-d j u r), och Trichosurns vulpecula, räfkusuen, som saknar fallskärm; svansen är naken på undre sidan, åtminstone i dess distala tredjedel; den täta och mjuka pälsen är ofvan brunröd, undertill gulaktig; hufvud och bål 45, svans 27 cm. långa. Den är utbredd öfver större delen af Australiens fastland och Tasmanien och torde vara ett af de vanligaste australiska pungdjuren. Den uppges vara så trög, att den kan infångas af en någorlunda öfvad klättrare. Fallen kommer under benämningen "australisk opossum" i stor myckenhet i handeln. - Släktet Pseudochirus utmärkes företrädesvis därigenom, att handen har samma tångliknande byggnad som hos pungbjörnen. Flera af denna grupps former trifvas i Europas zoologiska trädgårdar. - Mera afvikande är Tarsipus rostratus, ett litet (16 cm. långt) pungdjur, som lifnär sig af honung och insekter och i sammanhang härmed är utrustadt med lång nos och tunga, medan kindtänderna äro starkt förkrympta; också de flesta klorna äro rudimentära. Lefver i västra Australien. - Om underfamiljen Macropodince se Kängurudjuren och Kängurusläktet med fig. - Litt.: 0. Thomas, "Catalogue of the Marsupialia and Monotremata in the collection of the British museum" (1888), H. Winge, "Jord-fundne og nu levende pungdyr" (1893), R. Lydek-ker, "A handbook to the Marsupialia and Monotremata" (1894), och M. Weber, "Die säugetiere" (1904). L-e. Pungdjäfvulen, Sarcophilus ursinus. Se Pung-djuren. Pungekorren, Flygande, zool. Se Flyg-pungdjur och Pungdjuren. Punggrodan, Nototrefma marsupiatum, zool. Se A m f i b i e r, sp. 836. Punggräflingarna, Peramelidce, zool. Se P u n g-djuren. Pungkräfta, zool. Se B i r g u s. Pungmärdarna (Pungmårdsläktet), Da-syurus, zool. Se Pungdjuren. Se P u n g-Sc P u n "- Pung. Pungråttorna, Didelphy'idcR, zool. djuren. Pungråttsläktet, Dideflphys, zool. djuren. Pungsten, anat. Se Tes tik el. Pungvargsläktet, Thylacinus, zool. Se djuren. Pungört, bot. Se C a p s e 11 a. PGnica L., bot., farm., ett släkte af små träd, bildande en egen, med Lythracece besläktad familj, Pnnicacece, som afviker från de öfriga Myrtiflorce genom fruktens egendomliga bildning, i det att dess inånga rum äro ställda liksom i 2 våningar, Fig. 1. Tvärsnitt af granatträdfruktens nedre del. den nedre lägre och 3-rummig (fig. 1), den öfre högre och 6-rummig (fig. 2), skilda genom en Fig. 2. Tvärsnitt af samma frukts öfre del. snedt mot midten uppstigande mellanbotten. Hvarje rum innehåller många frön, inbäddade i en röd-aktig pulpa, som har en sötaktig och fadt syrlig smak samt användes som dessertfrukt ("granatäpplen") och till beredning af saft ("grena-dine"). Af släktet finnas blott 2 arter, af hvilka P. granatum, granatträdet, förekommer vild från Balkanhalfön till Himalaya, men "granaten" är sedan uråldriga tider odlad i länderna kring Medelhafvet och andra varmare länder. Den vilda granaten har ofta tornspetsade grenar, på hvilka de kortskaftade, aflånga eller lansett-lika, helbräddade, glatta bladen sitta motsatta. De stora, grant röda blommorna, som i svalare länder utvecklas under högsommaren, men i hetare trakter förekomma nästan året om, ha ett köttigt, högrödt ("granatrödt") foder, deladt i 5-8 tjocka, triangulära flikar, som sedermera kröna den mogna frukten (fig. 3). Denna, "granatäpple", har klotform med