603 Punicaceae-Punjab 604 en tvärlinje af 5-15 cm., något intryckt ofvan-till. Skalet har växlande färg, grön-, gul-, brunrödt eller mörkrödt, samt är tämligen fast och hårdt eller läderartadt, förr brukadt som Fig. 3. Granatträdets frukt, ^h nät. storl.) läkemedel under namn af Cortex Psidii eller M a l i c o r i u m*. Det torkade fruktskalet, liksom de torkade blommorna, ha användts som medel att fördrifva binnikemask. För detta ändamål nyttjas oftare den förr i Sverige och ännu i flera länder officinella granatrotbarken (cortex Granati), helst färsk bark, i form af dekokt. I gra-natrotbark finnas 4 alkaloider, bland hvilka märkas pelletierin, Cg H15 NO (uppkallad efter den framstående franske alkaloidkemisten Pelletier) samt det därmed isomera isopelletierin, båda vätskor. Pelletierinet verkar på muskelväfnad såsom veratrin (se d. o.), d. v. s. det förändrar musklernas kon-traktionssätt och medför i tillräcklig dos förlamning. På grund häraf blir pelletierinet och därmed äfven granatrotbarken ett starkt gift för och medel mot bandmask. Hos högre djur framkallar pelletierinet reflexstegring och kramp samt egendomliga rubbningar i rörelseförmågan, som synas bero på förändringar i lilla hjärnans förrättningar. Mot bandmask hos människa användes dekokt på barken, som emellertid genom sin betydande halt af garfsyra lätt medför kräkning, eller ett preparat, bestående af en blandning af barkens alkaloider ("pelletieri-ner"), 0,3 gram, tillsammans med tredubbla mängden garfsyra, som binder alkaloiderna i form af tan-nater (garfsyrade salter), hvarigenom dessas resorp-tion och däraf följande förgiftning förhindras. Kuren är synnerligen kraftig. O. T. S. (G. L-m. C. G. S.) Punicaceae, bot. Se Punica. Punica fides. Se F i d e s. Puniska krigen. Se Romerska riket. Puniska språket (lat. punicus 1. pcenicus, betyder detsamma som fenicisk, kartagisk), det i Kartago och dess omedelbara besittningar härskande feniciska tungomålet, finnes bevaradt dels i en äldre form i inskrifter från Kartagos själfstän-dighetstid, dels i en yngre form i Plautus' komedi "Pcenulus" (akt V, se. l-3, se Gildemeister i Ritschls uppl. af Plautus) och i inskrifter från romerska tiden (den s. k. nypuniskan; jfr härom Feniciska språket). Äfven under romerska väldet fortlefde det puniska språket såväl inom sitt egentliga område, provinsen Africa proconsularis (det nuvarande Tunisien), som i de angränsande provinserna Numidia i v., Libya i s. och Tripoli-tana i ö., där det dock ej hade samma betydelse som de inhemska dialekterna, tillhörande den libyska språkgrenen (se Hamitiska språk). Som allmänt samfärdsmedel i dessa länder undanträngdes det småningom af latinet, men enligt hvad den puniske kyrkofadern Augustinus intygar, talades det ännu på hans tid (slutet af 4:e årh. e. Kr.) allmänt i det inre landet, medan latinet härskade i kuststäderna, och det torde icke ha fullständigt dött ut förrän vid tiden för arabernas inträngande. Det af de klassiske författarna s. k. l i b y f e n i c i-s k a språket var enligt all sannolikhet icke ett puniskt språk, utan den ursprungliga hamitiska libyskan, uppblandad med några puniska tillsatser. Af det rena libyska språket, hvarunder sammanfattas alla äldre inhemska tungomål i norra Afrika (numidiskan, mauretaniskan, cyrenaiskan m. fl.), ega vi, utom några spridda ord och namn hos romerska författare, den stora bilingva (libysk-puni-ska) inskriften från Tucca och några smärre fragment af andra inskrifter. - Jfr Judas, "Étude demonstrative de la langue phénicienne et de la lan-gue libyque" (1847) och "Nouvelles études demonstratives" (1851), "Annuaire de la société archéologique de la province de Constantine" (1853 -55), "Revue tunisienne" (1894 ff.), Lidzbarski, "Handbuch der nordsemitischen epigraphik" (1898), Nöldeke, "Die semitischen sprachen" (2:a uppl. 1899), och Brockelmann, "Grundriss der ver-gleichenden grammatik der semitischen sprachen" I (1908). H. A.» Punitz [po-; po. Poniec~\, stad i preussiska reg.-omr. Posen, nära Schlesiens gräns och vid statsbanelinjen Lissa-Skalmierzyce. 2,817 inv. (1910). P. är bekant genom den strid, som Karl XII där utkämpade 28 okt. (g. st.) 1704 med de på återtåg stadde sachsarna, och för det skickliga återtåg och det väl ledda försvar, som general Schulenburg därvid utförde. - I närheten ligger en stor förhistorisk grafplats. _ C. O. N. Punjab [pandʃ̇ā'b], Panjab, Pendjab, Pandschab (pers., "fem floder"; punjabi Pantjanada) kallas i geografisk bemärkelse det triangelformiga område i nordvästra Indien, som begränsas af Indus, Sutlej och nedre Himalaya. Som administrativ provins i brittisk-indiska riket omfattar det landet mellan 27° 40' och 34° n. br. samt mellan 69° 40' och 79° ö. lgd och gränsar i v. till Belutsjistan och den 1901 delvis från P. af skilda Nordvästra gränsprovinsen, i n. till Kashmir och Tibet, i ö. till United provinces (gräns bildar Jumna), i s. till Rajputana och Sind. Provinsens areal är 258,417 kvkm., men därtill komma 34 tributstater med sammanlagdt 94,663 kvkm., så att hela P:s område utgör 353,080 kvkm. Sitt namn har landet af de fem floder, hvilka alla upprinna på Himalaya och slutligen, förenade till en ström, utgjuta sin vattenmassa i Indus. Dessa äro från v. till ö. Jhelam l. Behut (forntidens Hydaspes), Chenab (Akesines), Ravi (Hydraotes), Vjasa l. Bias (Hyfasis, Bibasis l. Hypasis) samt Sutlej l. Gara (Hesidros). Genom dessa floder delas landet i fem