af den mest brokiga samling präster och predikanter, från episkopaler och presbyterianer ända till general- eller partikularbaptister, brownister, barrowister etc. Majoriteten i denna kyrka bildade alltjämt de presbyterianske puritanerna. Det politiska läget förde emellertid dessa att efter Cromwells död medverka till Stuartarnas restauration 1660--61, som medförde episkopalkyrkans återställande och en ny förföljelsetid för alla former af puritanism. Den independentiska puritanismen drefs härunder in i den independentiska dissenters-rörelsens fåra (bl. a. Milton), och denna fördelade sig i en mängd olika riktningar, kväkare, seekers, levellers, ranters, kvintomonarkianer, kongregationalister i egentlig mening, etc. Äfven den presbyterianska puritanismen drefs till separation ur statskyrkan. Blott de konformistiske puritanerna höllo sig inom kyrkan (t. ex. Baxter) som dess Low-church-riktning. Men det för puritanismen historiskt karakteristiska urvattnades, sedan toleransediktet 1689 gett de olike arftagarna till puritanismen ett om också begränsadt berättigande till fri existens vid sidan af hvarandra i England. Därmed dog också namnet puritaner småningom bort. (Clark betecknar väckelsen i England på 1700-talet och dess två grenar: de "evangeliske" inom kyrkan och metodisterna, som "nypuritanism".) Litt. utom de allmänna verken till Englands kyrkohistoria och de speciella till i artikeln nämnda personer: S. R. Gardiners (se d. o.) arbeten, J. Dowden, "Puritan and anglican" (1900), W. A. Shaw, "History of the english church 1640--60" (2 bd, s. å.), D. Campbell, "The puritans in Holland, England and America" (4:e uppl. 1902), R. G. Usher, "The presbyterian movement in the reign of queen Elizabeth" (1905), H. M. och M. Dexter, "The England and Holland of the pilgrims" (1906), R. W. Dale, "History of english congregationalism" (1907), J. Heron, "A short history of puritanism" (1908), W. Pierce, "The Martin Marprelate tracts" (1909), A. F. Pollard, "History of England 1547--1603" (1910), Fr. Powicke, "Robert Browne pioneer of modern congregationalism" (s. å.), J. Brown, "The english puritans" (s. å.), B. Blaxland, "The struggle with puritanism" (s. å.), Ch. Burrage, "The early english dissenters" (2 bd, 1912), E. Troeltsch, "Soziallehren der christlichen kirchen und gruppen" (s. å.), H. W. Clark, "History of english nonconformity" (2 bd, 1911, 1913), och G. B. Tatham, "The puritans in power" (s. å.). Jfr Hj. Holmquist i "Kyrkohist. årsskr." (1915). Hj. H-t. PuYjqlök, bot. Se Lök. PuYkijaureforsen, fors mellan sjöarna Purki-jaure och Yaikijaure i Lilla Lule älf, Jokkmokks socken, Norrbottens län, 84 km. landsvägen (60 km. fågelvägen) från Murjeks station på statsbanan Luleå-Gällivare. Fallhöjden är 10,e m. på en längd af nära 2 km., den industriella medelvattenmängden är 32,3 kbm. i sek., motsvarande 3,424 hkr. Endast forsens öfre del kan användas vid en utbyggnad. J- F. N. Purkinje (Purkyné), Johannes E v a n-gelista, bömisk anatom och fysiolog, f. 1787 i Libochowitz, d. 1869 i Prag, ingick vid 18 års ålder i piaristorden, men utträdde, innan han an1 ägt sina löften, samt egnade sig åt medicinska studier. Han blef med. doktor 1819, kallades 1823 till fysiologie professor i Breslau och inrättade där ett fysiologiskt laboratorium, det första i sitt slag i Tyskland. Därifrån återbördades han till sitt hemland 1849, då han utnämndes till professor i Prag. P. var en af 1800-talets snillrikaste fysiologer. Hvart han än sträckte sin forskning, lyckades han finna sakförhållanden af genomgripande vikt. Bland hans arbeten märkas upptäckterna af groddblåsan i fågelägget (1825) och af flimmerrörelsen (jämte Valentin, 1835). Vidare äro hans Beiträge zur kenntniss des sehens in subjcctiver hinsicht (1819 -25) och hans Beobachtungen und versuche zur physiologie der sinne (2 bd, 1823-26) inom den fysiologiska optiken af epokgörande betydelse. Slutligen gjorde han en mängd viktiga upptäckter inom den mikroskopiska anatomien (bl. a. nervernas axel-cylinder och nervcellerna i lilla hjärnans bark, äfvensom den cellformation, som bildar öfvergångs-bunten mellan hjärtats kammare och förmak). - P. idkade äfven skönlitterär verksamhet och öfversatte till tjechiska bl. a. Schillers lyriska dikter (1841). B. T-dt. Purkinjes fenomen (jfr Purkinje), fys., består däri, att blå och gröna ytor vid af tagande belysning ännu kunna iakttagas, om också icke med deras respektive färger så åtminstone som grå ytor, medan röda ytor äro fullkomligt färglösa, d. v. s. svarta. Den för framkallning af färgförnimmelse nödiga ljusintensiteten är olika för olika färger (jfr Färg, sp. 269). För att urskilja rödt kräfves större ljusintensitet än för grönt och blått, och på denna egenskap hos ögats färgkänsliga organ beror alltså ifrågavarande fenomen. T. E. A. Purmo [po'rmå], imperiellt pastorat af 3:e kl., Vasa län, Finland, Jakobstads kontrakt, Åbo ärkestift, Pedersöre härad och Nykarleby domsaga. Areal 213 kvkm 2,955 inv. (1911), svensktalande. A. G. F. Purohita (sanskr., "ställd i spetsen", "föreståndare"), ind. relig., var i det forna Indien beteckning för furstars huspräst, föreståndare för den offentliga och privata (hus-)kulten. Han var dessutom såväl religiös uppfostrare och vägledare för furstens söner som ofta beklädd med världslig makt och inflytande (som premiärminister o. d.). Som ämbete synes purohitavärdigheten ha varit ärftlig inom vissa bramansläkter. Jfr R. Fick, "Die sociale gliederung im nordöstlichen Indien zu Buddha's zeit" (1897). K. F. J. Purpled heart [pä'pld hä't]. SeAmarantträ. Purple öre [pö'pl å/ö], metall. Se Järn, sp. 380. Purpur kallas ett rödviolett färgämne, som kan erhållas ur en del tämligen små och oansenliga, i Medelhafvet förekommande snäckor af släktena Murex och Purpura. Den skattades under forntiden synnerligen högt, och dess användning har under årtusenden varit förbehållen åt samhällets högst uppsatta. Så t. ex. buro det gamla Roms dignitärer hedersbenämningen "purpurati", och om "den rike mannen" i liknelsen heter det, att "han klädde sig i purpur och kostbart linne". Pur-purfärgning omtalas redan i Egyptens hieroglyf-inskrifter, och genom kemisk undersökning af en i Wiens Hof-museum befintlig gammalegyptisk mumiedräkt har konstaterats, att dess färg härrör af