snäckpurpur. Hos Plinius och andra romerska samt hos grekiska skriftställare finnas noggranna uppgifter om purpurns framställande och användning. Af de ännu befintliga skalsamlingar, som hopat sig vid de gamla tillverkningsorterna i Grekland och Italien, vet man, att färgen bereddes företrädesvis af snäckan Murex brandaris, men därjämte äfven af 2 andra Murex- och 2 Purpuraarter. Det sekret, som i mycket ringa mängd afsöndras från en körtel i purpursnäckornas "mantel", är i sig själft gulgrått, men blir i ljuset först grönt, därpå blått och till sist rödviolett. Att det är ljuset enbart, som åstadkommer bildningen af färgämnet (ur ett i körtelsekretet befintligt "kromogen"), visades redan 1736 af fransmannen Duhamel. Purpurfärgen är, i motsats till många af de i forntiden använda färgämnena, synnerligen ljusäkta, hvilken omständighet i förening med dess höga pris - en följd af den mycket sparsamma förekomsten - säkerligen väsentligt bidragit till purpurns stora anseende hos de gamle. - Fastän under tidernas lopp en mycket vidlyftig litteratur uppstått angående purpurn, är det först på allra sista tiden, som dess kemiska natur blifvit med säkerhet utredd. Väl blef det på 1870-talet genom undersökningar af Schunck och de Negri sannolikt, att purpurfärgämnet var närbesläktadt med den från växtriket härrörande indigon; men först 1909 framlades fullständiga bevis härför af den tyske färgämneskemisten Paul Friedländer, hvilken tillika är den förste, som på konstgjord väg (genom "syntes" ur bromtoluidin) framställt detta uråldriga ämne. Hvilka svårigheter, som härvid måste öfvervinnas, och tillika, hur svåråtkomligt detta färgämne måste ha varit i forntiden, därom får man en tydlig föreställning af den uppgiften, att Friedländer för sin undersökning användt ej mindre än 12,000 snäckor (af Murex brandaris), hvilka insamlats af zoologiska stationen i Triest. För extraheringen af färgämnet användes bensoesyreetylester. Det totala utbytet uppgick till blott 1,4 gr. ren substans, motsvarande endast omkr. 1/10 mg. för använd snäcka. Med denna ringa kvantitet kunde emellertid Friedländer visa, att purpur är ett bromderivat af indigo, motsvarande formeln C₁₆H₈Br₂O₂N₂, d. v. s. indigo, hvari 2 atomer väte blifvit ersatta af 2 atomer brom. Jfr Indigoblått. I följd häraf är purpur på samma gång ett af de synnerligen få bromhaltiga ämnen, som hittills anträffats i den organiska naturen. Friedländers undersökning, hvilken som sagdt äfven ledde till en syntetisk metod för färgämnets framställning, är enligt von Fürth en af de vackraste framgångar, som biokemien uppnått under de senaste åren. Men på samma gång har den beträffande purpurfärgämnets skönhet ledt till en oväntad missräkning. Detta färgämne är nämligen enligt von Fürth "ett matt rödviolett, som icke mer förmår imponera på våra vid de moderna anilinfärgerna vana ögon". Och von Fürth befarar, att många andra af antikens härligheter skulle förlora väsentligt af sin gamla sagoglans, om vi kunde låta dem, i likhet med den berömda purpurn, i oförändradt skick återuppstå inför våra blickar. K. A. V-g. Purpura. 1. Med., fläckformig blödning i huden ; den är ofta tecken till en allmän septisk infektion ("blodförgiftning"). De enklaste formerna, purpura simplex, äro utan större betydelse, den med reumatiska symtom förenade purpura (förr äfven peliosis) rheumatica är däremot ofta mycket envis. Den egendomliga sepsis, som bär namnet Morbus maculosus Werlhofi, kan t. o. m. förlöpa dödligt. Med petechier förstås små, vid vissa (utslags-)sjukdomar uppträdande, röda fläckar i huden, som kunna bli så intensivt rödfärgade, att de påminna om och kunna öfvergå i purpura. De förekomma t ex. vid den vanliga nervfebern. Vid fläcktyfus ("petechisk" tyfus) antaga fläckarna en pur-purliknande form. - 2. Zool. Se Purpursnäcka. 1. F. B. (i. H.) Purpurbakterier, bot. Se Thiobacteria. Purpureokoboltklorid. Se Metallammoniakföreningar. Purpurhafvet. Se Kaliforniska viken. Purpurhägern, zool. Se Hägrar, sp. 84. Purpurhönssläktet l. Sultanhönssläktet, Porphyrio, zool., hör till familjen sumphönsartade fåglar (Rallidæ) inom ordningen Gruiformes och fåglarnas klass. Näbben är nästan lika lång som hufvudet, rak, mycket hög, tjock och hård. Pannplåten är stor, näsborrarna runda, 2:a-4:e vingpennorna längst, stjärten kort och rundad, tarserna starka, kortare än mellantån och täckta med tvärplåtar, tårna långa och fria, baktåns klo lika lång som mellantåns och kroppsfärgen blå. Dithörande arter äro hemma i det palearktiska, orientaliska och det australiska området. Europeiska purpur-(sultan-) hönan, P. hyacinthinus, är turkosblå i ansiktet och på framhalsen, hvit på undergumpen, för öfrigt indigoblå. Näbben och pannplåten äro röda, benen rödgula. Längden är 47 cm. Purpurhönan förekommer på sumpiga trakter i Medelhafsländerna och södra Ryssland samt bebor företrädesvis träsk, i hvilkas närhet sädesfält finnas, men äfven risfält. Den lefver af växtämnen (särskildt ris) samt af andra fåglars ägg och ungar, hvarigenom den blir mycket skadlig, äfvensom af småfåglar, möss och fisk. Liksom andra arter af detta släkte kan den europeiska med lätthet tämjas. Den blir då mycket förtrolig, vänjer sig vid allt slags föda och fortplantar sig utan svårighet. I forntiden underhöllo romare och greker purpurhöns i templens närhet. C. R. S.* Purpurin, kem., trioxiantrakinon, C₁₄H₅,O₂(OH)₃, ett af krappens färgämnen, som med konst framställes genom oxidation af alizarin. Purpurinet bildar röda kristallnålar, hvilka med purpurröd färg lösas i alkalier. Det nyttjas till färgning. Jfr Krapp 1. P. T. C.* Purpuroxantin, kem., färgämne. Se Dioxiantrakinon och Oxiantrakinoner. Purpursnäcka, Pu'rpura, zool., kallas sedan uräldsta tider en Medelhafssnäcka, af hvilken man erhöll det vackra, starkt violettröda färgämne, som fortfarande kallas purpur (lat. pu'rpura). Släktet Purpura hör till fam. Buccinidæ bland Ctenobranchia (de kamgalade bukfotingarna). I skalet finnes en urskärning, ur hvilken den långa, ofvantill krökta sifonen utträder. Skalet är försedt med en kort spira och vid mynning. Vindlingarna tilltaga snabbt kring den afplattade spindeln. I väggen till andningshålan vid sidan om ändtarmen finnes den s. k. purpurkörteln, en aflång, hvitgul körtelmassa. Om den af söndring, som