studier äro öfversatta till franska, tyska och polska. A-d J. Puzzolan [potsålan], it., vulkanisk stenart, benämnd efter Puzzuoli l. Pozzuoli (se d. o. och Pozzolanjord). - Om puzzolancement se Cement, sp. 1419. Puzzuoli [pottsoåli]. Se Pozzuoli. pxt, förkortning för lat. pinxit (har målat). Pyat [pia'], Aimé Félix, fransk politiker och författare, f. 4 okt. 1810 i Vierzon-Ville (dep. Indre), d. 3 aug. 1889 i Saint-Gratien, studerade juridik, blef tidningsman och kastade sig med ifver i de politiska striderna under restaurationens sista år. Hans skarpa penna och eldande vältalighet skaffade honom inom kort ett visst anseende inom litterära och politiska kretsar. Under februarirevolutionen 1848 var han regeringskommissarie i dep. Cher, blef s. å. medlem af nationalförsamlingen och slöt sig där som en af Louis Blancs mest entusiastiska anhängare till "berget". Han kom snart att framstå som en af ledarna för den franska socialismen och dömdes 1849 till deportation för lifstiden på grund af sin våldsamma agitation. Han lyckades dock sätta sig i säkerhet först i Belgien, sedan i England och skref under sin förvisningstid flera mycket uppmärksammade skrifter i dagens politiska frågor. Benådad 1869, återvände han till Paris, fortsatte sitt demagogiska upphetsningsarbete i pressen och blef därför 1870 "in contumaciam" dömd till fem års fängelse, flydde ur landet, men återkom efter kejsardömets fall, deltog i kommunardupproret och måste efter dess kufvande ånyo fly till England 1872. En krigsrätt dömde honom 1873 "in contumaciam" till döden, men 1880 kunde han tack vare den allmänna amnestien återvända till Frankrike, där han fortsatte att i pressen förfäkta socialismen. 1888 valdes han till deputerad och bekämpade med kraft boulangismen. Bland hans många litterära alster märkas skådespelen Arabella (1833), Le brigand et le philosophe (1834), Ango (1835) och Mathilde (1842, tills, med Eugène Sue) samt Lettres d'un proscrit (1851) och Loisirs d'un proscrit (s. å.). E. A-t. Pückler-Muskau, Hermann Ludwig Heinrich, furst von, tysk författare, f. 1785, d. 1871, var en tid militär, men tog afsked, då han vid sin faders död, 1811, tillträdde stamgodset Muskau. Detta förskönade han medelst vidsträckta härliga parkanläggningar, men sålde det 1845. Han sysselsatte sig därefter med anläggning af trädgårdar vid ett flertal tyska slott, Babelsberg nära Potsdam, Ettersburg vid Weimar o. s, v. En nitisk förkämpe för den s. k. naturliga trädgårdsstilen, införde han till Tyskland den stil, som, utarbetad af den engelske trädgårdsanläggaren Kent och dennes efterföljare, under förra hälften af 1800-talet var den dominerande i England. Han utgaf 1834 Andeutungen über landschaftsgärtnerei (ny uppl. 1903), en beskrifning öfver anläggningarna vid Muskau. P. företog omfattande resor i norra Afrika och i flera delar af Asien samt utgaf originella, lifligt hållna reseskildringar, Briefe eines verstorbenen (4 bd, 1830; "En afliden furstes bref om England", 6 bd, 1833-37), Semilassos vorletzter weltgang (1835), Semilasso in Afrika (5 bd, 1836), Aus Mehemed-Alis reich (3 bd, 1844). Han egde en utomordentlig iakttagelseförmåga och tog till orda i en sökt blaserad ton, som i sitt pikanteri ville erinra om Byron. P. upphöjdes 1822 i preussiskt furstligt stånd och blef 1863 led. af herrehuset. Se biogr, af Assing (1873), som äfven utgaf hans bref (9 bd, 1873-76), och Petzold (1874). (C. G. D.) Pycnogonida, zool. Se Hafsspindlar. Pycnorgonum, zool. Se Hafsspindlar. Pydna, nu Palaio-Kitros, forntida stad i macedoniska landskapet Pieria, ryktbar hufvudsakligen genom den seger, som romerske konsuln Æmilius Paullus där vann öfver macedoniernas konung Perseus (22 juni 168 f. Kr.) och som ledde till Macedoniens underkufvande. A. M. A.* Pyelit (af grek. py'elos, kar, bäcken), med., inflammation i njurbäckenet. Se Njursjukdomar, sp. 1096. Pyemi (af grek. py'on, var, och hai'ma, blod). Se Bakteriologi, sp. 718, och Septikemi. Pygmalion (grek. nvypaMwv, lat. Pygmalion). 1. Se Dido. - 2. Sagokonung på Cypern, förälskade sig, enligt en hos Ovidius återgifven saga, i en af honom själf snidad kvinnobild af elfenben, åt hvilken Afrodite (Venus) på hans bön gaf lif, hvarefter han tog henne till sin gemål. Hennes namn är i många framställningar, dock ej i någon antik, Galatea. 2. A. M. A. Pygméer (grek. pygmai'oi, lat. pygmæi, af grek. pygme, knytnäfve; som längdmått afståndet från armbågen till knytnäfven), den klassiska forntidens lilleputter, ett af Homeros omtaladt dvärgfolk, hvars hemvist låg vid stranden af Okeanos, där de brukade med krig hemsökas af de om hösten mot söder flyttande tranorna. Andra sagor förlade deras hemland till Nilens mynningar, till Indien eller höga norden nära Thule. A. M. A. Pygopagus (af grek. pyge, bakdel, och page'is, förenad). Se Missbildning, sp. 659. Pygo'podes, zool. Se Gumpfotadefåglar. Pygostyl (af grek. pyge, bakdel, och stylos, pelare), det plogbillsliknande skelettstycke, som afslutar ryggraden hos flertalet nu lefvande fåglar och vid hvilket stjärtpennorna äro fästa. Den uppkommer under fosterlifvet genom sammansmältning af flera kotor. L-e. Pyhtää [-ä]. Se Pyttis. Pyhy (Pihi, Peutinger), Konrad von, statsman, en af de många tyskar, som under en del af Gustaf I:s regering användes i svensk tjänst. Han ankom till Sverige 1538 och fick anställning som "kansler och hofråd" till en början på ett års tid. Han lyckades vinna förtroende, stannade kvar i landet och utöfvade under ett par år ett stort inflytande, på samma gång han röjde ett växande högmod och mycken praktlystnad. Snart kallade han sig "K. Maj:ts af Sverige öfverste kansler och krigsråd", "öfverste sekrete råd" eller ock, åtmin-