och pl. II, fig. 6, till art. Egypten. Fransmännen förstå med pylône hela fasadanläggningen, omfattande såväl själfva porten som de båda tornliknande sidobyggnaderna eller pylonerna enligt vårt språkbruk, hvilket vi ha gemensamt med engelsmän och tyskar. (I. G. C.) PyloiVs, grek. ("dörrvaktare"). SeOstiarius. PylÖfUS (grek. pylorofs, portvakt), anat., den muskulösa ringen vid magsäckens öfvergångsöppning till tolffingertarmen och själfva denna öppning. Se Mage l och Magsjukdomar. G. v. D.* Pylöruskräfta. Se M a g s j u k d o m a r, sp. 518. Pylos (grek. UvÅog], namn på tre forngrekiska städer på Peloponnesos, nämligen två i Elis och en på sydvästra kusten af Messenien. Den sistnämnda hade ett högt läge på bergudden Koryfasion vid inloppet till en förträfflig hamn (nu redden vid N a vari n o, se d. o.), som bildas af den utanför liggande ön Sfakteria. Under Peloponnesiska kriget spelade denna plats en viktig roll, sedan den 425 f. Kr. blifvit besatt af den attiske fältherren Demosthenes (se Demosthenes och Kleon). Efter all sannolikhet är det till denna plats, som man bör förlägga det af Homeros omtalade P., Nestors konungastad. Enligt en annan åsikt, med stöd af den forngrekiske geografen Strabon, men i strid både mot den inom den klassiska forntiden gängse uppfattningen och mot nyare forskningars resultat, skall Nestors P. ha legat i kantonen Tri-fylia inom landskapet Elis. A. M. A. Pym [pi;m], John, engelsk statsman, f. 1584, d. 8 dec. 1643, tillhörde en gammal ansedd gods-egarfamilj i Somersetshire, fick genom studier i Oxford och London grundlig, särskildt juridisk, bildning, erhöll ett ämbete vid uppbördsväsendet och var underhusmedlem i 1614 års parlament och därefter regelbundet sedan 1621. Han gjorde sig först bemärkt genom ett yrkande (nov. sistnämnda år) på strängare tillämpning af tvångslagarna mot katolikerna och upprättande i detta syfte af en frivillig med-borgarsammanslutning. Efter parlamentsupplösningen insattes han (jan. 1622) för en kortare tid i arrest med anledning af Jakob I:s harm öfver hans energiska framhållande af parlamentets privilegier. Under de följande parlamenten på 1620-talet framträdde P. mera sällan i förgrunden, och han intog äfven under den parlamentslösa perioden 1629-40 en försiktig tillbakadragen hållning. Vid inkallandet af "korta parlamentet" blef P. från början (april 1640) parlamentsoppositionens erkändt främste ledare. Han utredde i ett utförligt tal (17 april) nationens besvär och olagligheterna i regeringssystemet; då han därjämte förberedde en petition till konungen om, att denne skulle försona sig med sina skotska undersåtar, förekom Karl I petitionens framställande genom att upplösa parlamentet (5 maj). I "långa parlamentet", som sammanträdde 3 nov. s. å., tog P. ledningen genom att (7 nov.) påyrka undersökning af Straffords ämbetsverksamhet på Irland och kort därpå (11 nov.) genomdrifva den mäktige ministerns ställande under riksrättsåtal (impeachment). P. var ingen vän af samhällsomhvälfvande ytterlighetsåtgärder, men han förfäktade energiskt och konsekvent Englands gamla lagbundna frihet och ansåg denna hotad såväl af konungens dåvarande rådgifvare som af katolikernas ränker, hvarför han i båda fallen påyrkade strängt ingripande från parlamentets sida. Från hofkretsarna lockades han flera gånger med anbud om skattkammarkanslersämbetet, men förgäfves, då något systemskifte synbarligen därvid ej var afsedt. Faran för att konungen mot parlamentet skulle använda vapenmakt förmådde P. till skoningslöshet vid oskadliggörandet af Karls farligaste rådgifvare, P:s forne vän Strafford, och han medverkade därför till dennes förklarande i riksakt (genom en "act of attainder") och af rättning (11 maj 1641). P. var äfven den drifvande kraften vid åvägabringandet af den sammanfattning af parlamentspartiets kraf, som under namnet The grand remonstrance lämnades i nov. Karl sökte (l jan. 1642) för sista gången en uppgörelse med "kung P." (så kallade man vid hofvet den mäktige oppositionsledaren) och erbjöd honom ånyo skattkammarkanslersämbetet. Det är ovisst, om P. afslog anbudet eller om konungen återtog det. Nu följde Karls misslyckade försök att häkta P. och fem andra oppositionsledare (5 jan.). P. hade tagit sin tillflykt till Londons city, återvände i triumf 11 jan. och förberedde nu, liksom konungen, allt mera öppet konfliktens lösning med vapenmakt. Sålunda var han den ledande i den "säkerhetskommitté" parlamentet tillsatte i juli och som blef begynnelsen till en af konungen oberoende parlamentsregering. Sedan inbördeskriget (aug. s. å.) öppet utbrutit, ledde P. med fasthet och hof samhet parlamentets politik, försonade med hvarandra parlamentshärens inbördes tvistande generaler och ingick aftal om erhållandet af väpnad hjälp från de skotske presbyterianerna, hvilkas kyrkopolitiska kraf han därvid dock endast med mycken motvilja accepterade (sept. 1643). P:s hälsa var nu bruten, och hans gamla popularitet syntes vackla; då han kort därefter an1 ed, lät parlamentet på statens bekostnad begrafva honom i Westminster abbey (efter restaurationen 1660 aflägsnades hans kvarlefvor skymfligt därifrån). - P. var sin samtids solidast begåfvade och mest vidsynte engelske statsman, en protestantisk ifrare för lagbunden frihet, men ingalunda någon puritansk ytterlighetsman eller partifanatisk demagog. - Jfr J. Forsters biografi öfver P. i "Statesmen of the commonwealth" (1836-40), och S. R. Gardiner, "History of England . . . 1603-1642" (10 bd, 1883-84). V.S-g. Pynacker [pe'j-], stundom äfven P i j n a c k e r, Pynaker, Adam, holländsk målare, döpt i Pynacker nära Delft 1622, d. 1673 i Amsterdam, utbildade sig under inflytande af Jan Both och vistades tre år i Italien, antagligen redan från 1641, hvarefter han arbetade i Delft från 1649 och Schie-dam, 1658, samt i Amsterdam. Han tillhörde den italiserande riktningen inom det holländska måleriet och utförde i sådan stil stora målningar, vägg-dekorationer och tapeter. Dessa bilder äro nu till största delen förstörda; det återstår blott medelstora landskap med figurer och djur. Af dessa fin-